Fullvuxna handjur av stor betydelse

Kronvilt är mycket känsligt för en felaktig avskjutning. Det är tyvärr vanligt med ett alldeles för hårt jakttryck på handjuren, med följden att andelen handjur, och medelåldern för dessa, blir för låg. Handjuren, eller hjortarna, når sin fulla kroppsvikt först vid en ålder av sex till åtta år, och det är egentligen först då de kan betraktas som fullvuxna. Dessförinnan är de unghjortar. Som starkast brukar hjortarna vara i åldern 10-14 år.

De fullvuxna hjortarna är av stor betydelse för kronviltets ekologi och för samspelet under brunsten. Observationer tyder på att kronhindar så långt som möjligt undviker att para sig med unghjortar och kan skjuta upp betäckning om det inte finns någon fullvuxen hjort. Hjortarnas bröl triggar dessutom igångsättningen av brunsten hos hindarna. Finns flera brölande fullvuxna hjortar, som dessutom hetsar varandra, blir det mer bröl under brunsten, vilket ökar sannolikheten för tidiga befruktningar och därmed tidigare födslar. Unga hjortar brölar i betydligt mindre utsträckning.

För få fullvuxna hjortar kan således leda till en sen brunst och sena betäckningar, med sent födda kalvar som resultat. Sent födda djur riskerar komma sämre förberedda till sin första vinter och har därmed sämre chanser att klara vintern på ett bra sätt. Denna dåliga start kan hänga med resten av livet, med följden att det blir ett mindre djur med en risk för en försämrad reproduktion.

Hindarna söker sig gärna till dominanta hjortars harem. Genom att vara i en stark hjorts harem slipper hindarna stressande uppvaktning från unghjortar. Platshjorten ser till att inga andra hjortar får komma nära hindarna. På så vis får hindarna det mycket lugnare under brunsten och då också en bättre förberedelse inför kommande vinter och dräktighet.

Sammansättning och jaktuttag i en kronviltstam

Det föds ungefär lika många hjortkalvar som hindkalvar, faktiskt något fler hjortkalvar som regel. Hjortarna lever i och för sig ett hårdare liv än hindarna, och har en kortare medellivslängd, men könsfördelningen i en kronviltstam bör dock ändå inte avvika alltför kraftigt från 50:50. I kronviltförvaltning bör man därför sträva efter en ungefär jämn könsfördelning, möjligen med ett litet överskott av hindar. Då de fullvuxna hjortarna (6 år och äldre) spelar en betydelsefull roll i kronviltets ekologi och i samspelet under brunsten, är det viktigt att dessa finns i tillräcklig mängd i populationen. En enkel tumregel är att 10 % av stammen bör utgöras av fullvuxna hjortar, dvs hjortar som är i ålderskategorin 6-12 år.

Det möjliga jaktuttaget beror dels på övrig dödlighet, dels på populationens tillväxttakt, vilket i sin tur påverkas av t.ex. könsfördelning, åldersfördelning och födotillgång. Det påverkas även av vilka typer av djur man väljer att fälla. I en kronviltstam ligger det uthålliga jaktuttaget i regel på ca 20 %. Om man önskar ett årligt, genomsnittligt, uthålligt jaktuttag på fem djur, bör man således ha 25 djur före jakt som man är ensam om att jaga på.

Annan dödlighet än jakt utgörs av bl.a. kalvdödlighet i form av dödfödslar, nedkylning, svält och sjukdom. Vi saknar svenska data på detta, men man kan nog grovt räkna med att några procent av kalvarna har strukit med innan jaktstart. Nästa tröskel för kalvar och även gamla och svaga djur är vintern. Även här saknas svenska data och man kan dessutom räkna med att detta är något som kan variera kraftigt mellan tuffa och milda vintrar. Kronviltet är dock relativt väl rustat att möta vintern och har t.ex. inga problem med att sparka sig igenom snö upp till ca 50 cm djup. Kronviltet är tämligen befriat från sjukdomar, men kan vara bärare av diverse parasiter. De vanligaste är hjärnhinnemask och lungmask. I regel medför dessa parasiter ingen fara för starka och friska djur. Hjortar kan ju stångas ihjäl under brunsten och baserat på observationer under brunstinventering inom det skånska licensområdet kan det uppskattningsvis röra sig om kanske ca 3-5 % av de fullvuxna (≥ 6 år) hjortarna som dör till följd av slagsmål under brunsten.

Förvaltning kräver samverkan över stora arealer

Genomsnittlig hemområdesstorlek för kronhindar i Skåne är ca 2 600 ha. Här har det också visat sig att hindar kan pendla mellan olika områden på avstånd upp till åtminstone 25 km. I Kolmården är hindarna mer stationära och har mindre hemområden med ett genomsnitt på ca 1 100 ha. Ett mer öppet och fragmenterat landskap verkar generera större hemområden och ökad sannolikhet för pendling, varför det är möjligt att Blekinge är mer likt Skåne än Kolmården.

Hjortarna har större hemområden. I Kolmården har de sommar-vinterområden på i genomsnitt ca 3 400 ha, dvs tre gånger så stort som hindarna i samma område. Från Skåne finns ännu så länge mindre data, men en hjort visade sig här ha ett sammanhängande hemområde på 8 500 ha.

Både i Skåne och i Kolmården är det dock vanligt att hjortarna företar vandringar mellan brunstområdet och det område där de tillbringar resten av året. Avståndet mellan dessa områden kan mycket väl uppgå till 10-40 km.

För att uppnå de mål man ställer upp sin förvaltning, och i synnerhet för att förvalta handjuren, krävs således att förvaltningen samordnas över arealer tillräckligt stora för att omfatta storleken på hemområden och de vandringar som djuren gör. Helst bör därför samverkan ske på arealer om minst 50 000 ha.

Inom licensområdet i södra Skåne har man visat att med en samförvaltning över en stor areal i kombination med tydliga mål samt en restriktiv avskjutning av handjur, är det fullt möjligt att uppnå en högkvalitativ stam med en nära jämn könsfördelning och en hög medelålder för handjuren. Här uppgår andelen hjortar äldre än sex år idag till åtminstone 10 % av stammen. Detta innebär att chanserna till att få fälla en riktigt stor hjort ökat, och kommer att öka, betydligt så länge denna resurs utnyttjas uthålligt. Samtidigt finns det i en stam med denna sammansättning goda möjligheter att fälla såväl kalvar som hondjur och yngre handjur.

Ett samarbete i Kolmården över skötselområdesgränser där den totala arealen uppgick till ca 32 000 ha, visade att med gemensamma riktlinjer avseende handjursavskjutningen var det möjligt att öka andelen fullvuxna hjortar.

Konkurrens med annat hjortvilt

Det här är ett område där kunskapen är tämligen bristfällig, mycket beroende på att detta är mycket svårstuderade frågor. Huruvida konkurrens ska uppstå är ju också något som i mycket hög grad påverkas av ett områdes förutsättningar och av de olika arternas populationstätheter.

Vad gäller kronvilt och älg har man hittills sett att födoöverlappet mellan arterna är litet, vilket skulle peka på en relativt liten risk för födokonkurrens. Samtidigt kan man dock inte utesluta att det under vissa förutsättningar, kanske under vissa perioder på året, kan uppstå konkurrens. Detta är naturligtvis också något som påverkas av populationstätheterna hos de båda arterna.

Rådjur och kronvilt synes inte ha några uppenbara problem att samexistera. Det finns exempel på marker i Skåne med goda stammar av både rådjur och kronvilt. De båda arterna kan t.o.m. sällsynt ses beta ihop i blandad grupp. Det finns dock utländska forskningsresultat som tyder på att rådjuret kan uppvisa täthetsberoende effekter i form av lägre kidvikter vid höga tätheter av kronvilt. Detta gällde dock extremt höga tätheter av kronvilt i en tämligen mager och fattig miljö, varför dessa resultat inte är direkt överförbara på svenska förhållanden.

Kronvilt och dovvilt hålls ofta tillsammans i hägn. Arterna verkar således kunna tolerera varandra och kan också ses beta ihop i vilt tillstånd. Under brunsten kan man dock se hur kronhjortar (dvs handjur) kan irritera sig på dovhjortar och kraftfullt köra undan dessa. Dovviltet har en förmåga att leva i mycket höga tätheter på tämligen koncentrerade arealer. Här kan ett mycket högt betestryck skapas, vilket man mycket väl kan tänka sig skulle kunna resultera i födokonkurrens med kronvilt. På de marker där man har mycket höga tätheter av dovvilt i Sverige verkar också kronvilt vara mer ovanliga. En tät population av dovvilt kan emellertid också ha en indirekt effekt på kronviltet. Ska man lyckas med den höga avskjutning som krävs i en tät dovviltstam måste man i regel jaga ofta. Detta kan tänkas medföra en störning för kraftig för att kronviltet ska vilja stanna. Kronviltet är mycket störningskänsligt och kan mycket väl fly 10-15 km vid löshundsjakt.

Kronviltets barkskalning

Genom att äta bark på träd kan kronviltet orsaka stora skador i skogsplanteringar. De allvarligaste och mest omfattande skadorna drabbar granbestånd i åldern 15-40 år. På granen uppstår två typer av barkskalning. På vintern när barken sitter hårt an lyckas djuren bara gnaga bort små bitar i taget och man får ett ”gnag”. I savningstid kan dock stora sjok dras loss och man får en s.k. ”flängning”. I Sverige är barkskalning ett stort problem i framförallt Skåne, men uppstår även på andra håll, då ofta i ett bördigt blandlandskap av jordbruksmark och skog. I andra områden kan barkskalning vara sällsynt trots täta kronviltstammar. Detta är fallet i t.ex. Kolmården där landets kanske tätaste kronviltstam finns, men där barkskalning förekommer i mycket liten omfattning.

Det finns sannolikt flera orsaker till varför kronviltet äter bark. Det kan vara fråga om ett behov av att öka fiberintaget (kanske till följd av att ha ätit lättsmälta grödor), ett sätt att få i sig mineraler eller ämnen som ger bättre motståndskraft mot parasiter, eller att kronviltet äter bark när andra mer begärliga födoresurser är knappa eller svåra att komma åt. Det finns studier som tyder på att skadorna blir värre i likåldriga monokulturer än i olikåldriga bestånd och blandskogsbestånd.

En svensk studie kunde inte påvisa något samband mellan populationstäthet av kronvilt och omfattning av barkskador. Däremot blev skadenivån högre vid minskande tillgång på tillgänglig alternativ föda i skogen, samt vid ökande andel jordbruksmark i landskapet.

För att minska risken för skador bör man inte locka djuren till marken genom utfodring. Man bör också ha frekventa störningar inne i daglegorna, exempelvis genom ofta förekommande drevjakt med stora och snabba löshundar (gärna 1-2 ggr i veckan).

Viltvårdsåtgärder

Det finns dock exempel där man genom ett noga genomtänkt viltvårdsarbete lyckats hålla skador på grödor och planteringar nere trots mycket hög täthet av kronvilt. Detta genom attraktiva viltåkrar och foderplatser placerade så att de drar djuren ifrån skadekänsliga områden.

Exempel på lämpliga viltåkersgrödor kan vara olika former av viltvallblandningar med klöversorter, gräsarter och örter. Vitklöver är i sig bra bete. Man kan även ha vete och havre, eventuellt med t.ex. klöver i botten. En enkel viltvårdsinsats är för övrigt att inte plöja upp stubbar direkt efter tröskning. Stubbar med grönt i botten är ett oerhört populärt bete för kronvilt, och det är ju också ett bete där djuren inte orsakar någon skada. Höstraps och fodermärgkål är mycket begärligt och kan användas för att dra djuren till ett område, men det finns en risk att kålväxter ökar risken för barkskalning.

Foderplatser bör placeras så långt som möjligt från skadekänslig skog. Fodret bör spridas ut i strängar eller i flera mindre högar. Det är också i allra högsta grad önskvärt att lägga ut lite foder åt gången och portionera ut färskt foder i takt med att det tidigare utlagda ätits upp. Vill man rikta utfodringen till kronviltet och minska risken för att vildsvinen äter upp det mesta, kan man bygga stadiga, täckta foderbord av tillräcklig höjd. Vill man å andra sidan rikta utfodring mot vildsvin och inte attrahera kronvilt till marken kan man använda sig av automater som utformas så att kronviltet inte kommer till, eller mylla ned fodret eller lägga det i tunnor, lådor eller dylikt.

Lämpligt foder kan vara ensilage. I Skåne verkar dock inte kronviltet så attraherat av vallensilage, medan kronviltet i Mellansverige gärna äter av detta. Däremot äter även de skånska djuren gärna av ensilage på havre, vete och ärtor. Kross och majs är attraktivt. Rotfrukter som potatis, morötter och sockerbetor äts också gärna. Här är det dock i allra högsta grad önskvärt att man lägger ut lite i taget och att man sprider ut fodret. De stora högar med ruttnande betor, potatis eller morötter, som man stöter på alltför ofta i skogarna, bör undvikas.

Anders Jarnemo

7 augusti 2012

Kort om kronviltförvaltning

Kronviltsförvaltning, rådgivningsgruppens förslag 2015

Kronviltobs

Kronviltenkät

Backarydsbygden, kronhjortar döda pga taggtråd!