Eriksson lyfter helt korrekt fram att inslaget av lövträd ökar i Sveriges skogar, och att detta beror på inriktningen av skogsskötseln. Det finns gott stöd för detta inom forskningen. Det är helt enkelt den som håller i röjsågen eller som sitter i skördaren som styr vilka trädslag som ska finnas kvar i den växande skogen. Dels genom att aktivt ta bort vissa trädslag, dels genom att skapa goda förutsättningar för det man lämnar kvar.

Eriksson fortsätter dock med att hävda att det största hotet mot blandskogen är betestrycket från älgen. Och nu hänger storyn inte samman längre. Storskogsbruket hävdar konsekvent att betesskadorna på tall, rönn, asp, sälg och ek är stora, oacceptabla och ökande. Samtidigt ser vi alltså ett ökande lövinslag i skogen. Hur kan då älgen vara det största hotet mot blandskogen?

All forskning visar att skogsskötseln är vad som främst styr trädslagssammansättningen under tiden från hygge till avverkningsmogen skog. Det är mycket svårt att inte uppfatta Erikssons utspel som svepskäl för att minska älgstammen. Dels i syfte att minska betestrycket på tall, dels i avsikt att slippa att ytterligare gynna lövträd på bekostnad av tall och gran.

Faktum är att älgen inte hotar blandskogen, utan förädlar den. Klövvilt betar mer på en del ställen än på andra, och på så sätt ökar variation i livsmiljöerna ytterligare. Älgen har alltså positiva effekter på den biologiska mångfalden.

Det finns gott om lövträd i alla svenska produktionsskogar om man inte aktivt tar bort lövet, eller missgynnar det genom att skapa en tät och mörk monokultur av gran. I bästa fall finns det även en normalstark älgstam. Då får man mer biologisk mångfald och ett vackert landskap, rikt på naturupplevelser. Samt möjlighet att nyttja skogen för att även producera viltkött.

Modern forskning från bland annat SLU visar att detta även kan kombineras med ökad avkastning från skogsbruket.

Fredrik Widemo

Vilt- & naturvårdsstrateg