Naturvårdsdirektiven omfattar Fågeldirektivet som är från 1979 och Art- och habitatdirektivet från 1992. Tyvärr har direktiven förblivit statiska och tar inte hänsyn till de förändringar som sker i naturen. Detta i kombination med en mycket restriktiv tolkning av de bestämmelser i direktiven som skulle kunna användas för att få på plats en mer dynamisk förvaltning.
 
Låt mig ta några exempel. Varken vitkindad gås eller storskarv är listade som förvaltningsbara arter i EU:s fågeldirektiv. Vitkindad gås är idag Europas mest talrika gåsart men är fortfarande listad bland de hotade arterna vilket bl.a. innebär att särskilt skyddade områden ska avsättas, ofta i form av Natura 2000. Storskarven är som många av oss vet mycket talrik idag och orsakar skador på fisket och vissa känsliga ekosystem i brist på förvaltning.
 
En annan art som är listad som hotad är vargen där tillväxten har varit snabb i Sverige sedan EU-inträdet. Men, trots att forskningen talar för en långsiktig förvaltningsmodell med licensjakt i nära dialog med landsbygdens intressenter fortsätter vargcirkusen med genetik, förhalande juridikiska processer och en påtaglig ovilja att ta hänsyn till de som drabbas, oavsett konsekvenser för såväl människa som varg och samhälle. Det har gått så långt att fenomenet studeras utifrån perspektivet civil olydnad. Jag bedömer inte att subsidiaritetsprincipen i EU hade det syftet. Strävan är att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt, men det är nog få jägare som känner den närheten i Torsby kommun.
 
Andra exempel är förstås bombmurklor och lavskrikors påverkan på nuvarande skogsförvaltning, som kan slå hårt mot en markägare som förvaltat sin skog i generationer med syfte att få hög stor biologisk mångfald.
Självklart finns det också omvända exempel där det går sämre för en art, även i dessa fall kan bristen på flexibla regler förhindra nödvändiga åtgärder.
Dessa exempel och många fler, påverkar oss varje dag i Sverige. Ett Sverige som får stort internationellt erkännande för sin viltförvaltning och har en mycket hög acceptans hos allmänheten. Men, det verkar som EU:s byråkratiska klåfingrighet inte har några gränser och det är synd för EU:s grundidé är enligt min uppfattning god.
 
Naturvårdsdirektiven är med andra ord statiska verktyg som ska förvalta en dynamisk naturresurs och det fungerar förstås inte. Det som måste till är anpassning till de förändringar som denna resurs kontinuerligt genomgår. Det innebär att EU måste ge ett ökat nationellt mandat och tillåta flexibilitet i regeltolkningen för att kunna uppnå en trovärdig, accepterad och hållbar naturresursförvaltning.
 
Svenska Jägareförbundet kommer att fortsätta arbeta för ökad flexibilitet i tillämpningen av direktiven. Vi håller exempelvis med den majoritet av EU:s medlemsstater som önskar ett fungerande sätt att ändra en arts skyddsstatus om vetenskapen ger stöd för en sådan ändring, t.ex. en omlistning av den svenska vargen från hotad till förvaltad art.
 
Men det räcker inte att förbundet jobbar med frågan internationellt och nationellt. Vi måste vara fler organisationer och politiska beslutsfattare som gemensamt driver frågan om ökad flexibilitet och ökat nationellt ansvar i tillämpningen av naturvårdsdirektiven för att vi ska lyckas…