Två attacker. Över 60 död får. Så såg facit ut efter vargarnas framfart förra veckan i Molstaberg.
– Hade detta rört renar så hade länsstyrelserna i norra Sverige beviljat ansökan direkt. Vi ser här en inkonsekvens i statens agerande som innebär att tamdjuren delas in A- och B-lag. Så länge vargen inte hade gynnsam bevarandestatus kunde man ha en viss förståelse för det. Men det går inte när vargen har nått dit, säger Torbjörn Lövbom.
Han menar att får, renar och jakthundar ska bedömas lika.
– Länsstyrelserna måste bli generösare med att bevilja skyddsjakt på varg. De som drabbas får aldrig någon tilltro till systemet om inte skadegörande individer tas bort snabbt efter en skyndsam handläggning. Det är inte rimligt att näringar på landsbygden ska tvingas slå igen för att myndigheterna inte ser problemet.

Svenska Jägareförbundet vill ha en aktiv förvaltning av vargen. En viktig del i denna är att staten är tydlig med att skadegörande individer ska tas bort.
– Samma regler ska gälla i hela landet. Vi vill inte ha ett system där vissa län får tåla mer än andra, säger Torbjörn Lövbom.

Nyligen kom en rapport om att den illegala jakten på varg ökar.
– Det här gör att kraven på länsstyrelserna ökar. Skadegörande individer måste plockas bort, det gäller oavsett om de dödar jakthundar eller tamdjur. Detta tillsammans med en aktiv förvaltning är de enda sätten jag ser för att angripa orsaken till illegal jakt – att staten och myndigheterna ser de som drabbats och tar bort problemindividerna, säger Torbjörn Lövbom.

Han lyfter också fram ett rättvisekrav.
– Riksdagsbeslutet säger att gynnsam bevarande status ska ligga mellan 170–270 vargar, och att koncentrationerna ska minska där de är som störst. Naturvårdsverket har ökat på antalet till 300. Men så fort vargarna etablerar sig i nya områden så dör de i trafiken, via skyddsjakt, skabb och andra orsaker.
– Det verkar vara svårt att minska koncentrationerna. Nu riskerar vi att permanenta situationen där ett fåtal län bär hela bördan av den svenska vargstammen. I det läget måste man ställa sig frågan om detta är rimligt, och i linje med vad de folkvalda beslutat? I det perspektivet blir det tydligt att nivån på 300 eller 270 är för högt satt. Om stammen minskas i ett första skede till 170 djur skulle såväl bördan som konsekvenserna på landsbygden minska. Detta måste myndigheterna och politiken beakta, säger Torbjörn Lövbom.