Vad är det som händer i den svenska rovdjursförvaltningen? Vargar flyttas, 60 000 renar om året tas av rovdjuren, fårfarmare blir av med allt fler djur, jaktmöjligheter försvinner, hundar dödas på hustomter, rädslan ökar i vargreviren, skyddsjakter och alla andra möjligheter till att förvalta vargen stoppas. Notan på kalaset växer och 100-tals miljoner kronor rullar iväg varje år.

Samtidigt har makten över rovdjuren flyttats till EU och olika förvaltningsdomstolar. Är det någon som tror att ovanstående leder till förståelse för förvaltningen, eller att acceptansen för vargen ökar hos de som drabbas? Det enda sättet att lösa den gordiska vargknuten är att inse att det krävs samma sak för en fungerande svensk vargförvaltning som för en fungerande förvaltning av exempelvis tigern i Indien; lokal acceptans.
Naturvårdens viktigaste organ, IUCN (International Union for Conservation of Nature) kom för ett par år sedan med rapporten Conservation for a new era. Där konstateras att det är bara genom att ta hänsyn till människors behov och önskemål som konflikten mellan livskraftiga rovdjursstammar och människor kan lösas. Lösningen stavas lokal acceptans.

Vidare slår rapporten fast att man först måste minska konflikten mellan vilt och människa innan acceptansen kan öka. Slutligen måste man se till att marken brukas så att framtida konflikter minskas och att människor upplever att de har något att vinna på att leva med rovdjuren. Det är så man arbetar med elefanter som förstör odlingar i Asien och det är liknande åtgärder som behövs i Sverige.

I Finland har den illegala jakten på varg ökat dramatiskt. På några få år har stammen halverats. Orsaken är, enligt finska forskare, bristen på acceptans. Sverige måste agera för att stoppa en liknande utveckling. Enligt IUCN har vi i Sverige en situation som omöjliggör en fungerande förvaltning eftersom de som lever med rovdjuren och bär kostnaderna samt obehaget inte får någon eller otillräcklig kompensation. I Afrika vill myndigheter och bevarandeorganisationer lösa problemen som de stora kattdjurens orsakar med att ersätta de drabbade. Det är samma redskap som behövs där de stora rovdjuren finns i Sverige. Det finns med andra ord ett recept för att lösa vargfrågan.

Men detta uppnås aldrig med bara information och utbildning. Ska vargfrågan få en varaktig lösning måste man börja i rätt ände. Konflikterna måste lösas först – sedan kan man skapa acceptans – inte tvärtom. Det märkliga i situationen är att alla aktörer (rovdjursutredning, myndigheter etc) inser att lokal acceptans måste finnas. Men trots den insikten är ingen grön organisation villig att göra minsta avkall på sina krav och åsikter för att komma närmare en lösning. De gröna organisationerna har istället låst fast sig vid genetik och hur många djur det ska finnas. Det synsättet på natur är otidsenligt, kontraproduktivt och leder inte framåt. Svenska Jägareförbundet vill se ett helhetsperspektiv, där såväl rovdjur, bytesdjur, människor och övrig natur beaktas och förvaltas tillsammans – där de människor som påverkas får vara med och bestämma. Först då närmar vi oss lösningen – lokal acceptans.

Björn Sprängare, ordförande i Svenska Jägareförbundet