Den gångna vinterns vargjaktscirkus i svenska domstolar har gjort många människor förbannade och upprörda. Hur är det möjligt att beslut tagna av riksdagen, regeringen, Naturvårdsverket och länsstyrelser
inte verkställs? Upprördheten blir inte mindre av att de organisationer som överklagar inte tar något som helst ansvar för konsekvenser för den drabbade landsbygden. Man undrar också över det faktum att domstolarna kommer till olika beslut i sammaärende.

Människor tappar respekten för vårt demokratiska systems förmåga att kunna lösa konflikter. Det som förvånar mig mest är att inte medierna ägnat mer intresse åt att kritisera denna kostsamma cirkus. Den tredje statsmakten, som pressen kallas, brukar alltid påpeka att man står upp för allmänheten och synar makten. När det gäller hanteringen av vargjakten lyser dock pressen med sin frånvaro. Ja, naturligtvis rapporterar man om hela cirkusen, men den kritiska granskningen av dem som har makten, var finns den? Då menar jag inte bara myndigheterna utan också de överklagande organisationerna.

Kan det verkligen vara rimligt att lägga ner så stora kostnader för en viltart som finns i stort antal i Europa?
Mediernas bristande kritiska granskning av makthavarna är påtaglig på områden som rör miljöfrågor och naturbruk. Här är det i stället jord- och skogsbrukare och jägare som blir ifrågasatta. Det är naturligtvis helt i sin ordning, den granskningen är viktig för att upprätthålla en god skötsel av naturresurserna.
Men när nitiska tjänstemän missbrukar sin ställning för att driva sina egna ”gröna” agendor – då finns ingen opartisk granskare från medierna på plats.

Det samma gäller när små intresseorganisationer kan överklaga och förhala beslut, som de inte i något avseende tar ansvar för. Kan det möjligen bero på att vi i allmänhet tycker att de ”gröna” idealen står för det
vi alla uppskattar – frisk luft, rent vatten och en ren natur? Det tillhör på något märkligt sätt en frizon utanför det område som kan ifrågasättas. De ideella miljöorganisationerna har en stark position i miljödebatten. Sympatisörer till dessa sitter i myndigheter och verk, på länsstyrelser och i domstolar. De finns även på många befattningar i medierna. Kan det vara orsaken till att deras makt och deras inflytande på besluten som rör brukande av naturresurser eller viltförvaltning inte blir granskade?

Björn Sprängare