Den första fråga man måste ställasig är om avfångning är jakt och jaktlagstiftningens bestämmelserom jaktmedel därmed är tillämpliga. I sådana fall skulle man vara tvungen att alltid skjuta djuren. Läser man definitionen av jakt i paragraf 2 i jaktlagen så säger den bland annat: ”Med jakt avses att fånga eller döda vilt.” Då kan man förledas att tro att detta innebär att all avfångning är jakt eftersom man ju då dödar ett djur. Så enkelt är det dock inte – i annat fall skulle det vara jakt om man med bil oavsiktligt kör på ett vilt och dödar det. Och så är inte fallet!

Den nuvarande definitionen av jakt kom 1987. I förarbetena till lagändringen framgår att definitionen av begreppet jakt ansågs överensstämma med vad som avsågs gälla enligt den gamla jaktlagstiftningen från 1938. Vad som i 1938 års lag avsågs med jakt framgick inte av lagtexten, men i förarbetena angavs att det fick anses följa av vanligt språkbruk och den närmare innebörden av begreppet jakt ansågs ligga i sakens natur.

I domstolarna har man därefter dragit en gräns mellan å ena sidan fångst och dödande av oskadade vilda djur och å andra sidan djur som skadats genom jakt, olycka eller på annat sätt. Oskadat vilt jagas, medan skadat vilt avlivas. Med avlivning har i jaktliga sammanhang menats att döda ett djur som är ockuperat, skadat eller av annan anledning saknar möjlighet eller vilja att fly undan.

När man i 1987 års jaktlag införde en legaldefinition av begreppet jakt har det däremot inte gjorts tydligt hur man ska se på avfångning.

När det gäller fällfångat vilt, som är själva typfallet när vilt är ockuperat, finns däremot en uttrycklig bestämmelse i paragraf 12a i jaktförordningen om att bestämmelserna om jaktmedel i jaktlagstiftningen inte är tillämplig när man ska avliva vilt som fångats med fångstredskap. Stöd för att man ska se på avfångning som avlivning och inte jakt, eller i varje fall att man får använda andra metoder i dessa fall, får man dock delvis av paragraferna 27 och 28 i jaktlagen.

Paragraf 27 kompletterar andra bestämmelser om djurplågeri i brottsbalken och säger att jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande.

Paragrafen anger vidare att jakten inte ska bedrivas så att människor eller egendom utsätts för fara. Detta gör att man kan motivera ett avsteg från annars tillåtna jaktmedel och till exempel avfånga ett mindre vildsvin med kniv, om hunden är så nära vildsvinet att ett skott skulle riskera träffa hunden (det vill säga din egendom).

Paragraf 28 anger att om vilt har skadats vid jakt, ska jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att spåra upp och avliva djuret. Detta innebär till exempel att när labradoren avlämnar en and i din hand och du då upptäcker att den lever, så kan du omedelbart avfånga den. Man behöver inte kasta upp fågeln i luften igen och skjuta ihjäl den. Förutom att man då tappar kontrollen (ockupationen) av djuret, så riskerar man att bomma. Blev du klokare av detta? Om inte, använd sunt förnuft så kommer du långt den dag du behöver avfånga ett vilt.

Lidandet ska förkortas

Paragraf 40b i jaktförordningen anger att om man anträffar frilevande vilt så skadat eller i en sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas, får djuret avlivas även om det är fredat eller om avlivningen sker på annans mark.

Man kan då till exempel ta en kniv och sticka ett sjukt rådjur i nacken, om det är så apatiskt att det låter sig göras. Om man vill avliva viltet måste man dock ha sådan kunskap att man förkortar dess lidande och inte tvärt om gör sig skyldig till djurplågeri, vilket kan bli fallet om man använder en olämplig avlivningsmetod.

Att slå ett rådjur i huvudet med en käpp utan att det dog har således en påkörande bilist fällts till ansvar för. Denna bestämmelse rör situationer då man av en händelse påträffar djur och inte då man ska avfånga vilt i samband med jakt.