Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) inrättades för att detta skulle bli verklighet. Enligt vår uppfattning blev dock inte resultatet det som politiken eller vi i Jägareförbundet hade hoppats på. Detta märks tydligt när nivåerna för de stora rovdjuren ska fastställas. Exemplen är många där delegationerna fattar ett beslut, sedan beslutar länsstyrelserna något annat sedan landshövdingarna träffats och insett att exempelvis antalet föryngringar av varg inte överensstämmer med Naturvårdsverkets önskan.

Det uppstår problem när det lokala och staten inte har en samsyn. När det gäller vargen ska ett antal hänsyn tas vid förvaltningen. Följande står att läsa i det förslag som dåvarande regeringen lade fram och som riksdagen beslutade om i december 2013:

”att vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller populationen i Sverige, med utgångspunkt i Skandulvs redovisning av minsta livskraftiga population om 100 individer, ska vara 170–270 individer.

att vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller utbredningsområdet i Sverige ska vara hela Sverige förutom den alpina regionen och Gotlands län.

att vargstammens koncentration minskas där den är som tätast.

att vargens förekomst i renskötselområdet i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada och att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada.”

Vi kan se att det inte på långa vägar finns varg i det utbredningsområde som det talas om i det klubbade förslaget. Detta innebär att de få län som berörs ska hysa hela Sveriges vargstam.

Vi tar tydligt avstånd från all illegal jakt och Jägareförbundet bedriver ständigt arbetet för att hög jaktetik ska råda. Det bästa sättet att uppnå detta tror vi är att bedriva en förvaltning som har högt förtroende bland dem som har varg runt husknuten.

Vi tycker att oavsett var husknuten ligger så ska politiken vara densamma. Vår känsla är dock att desto närmare Rosenbad och Sveriges Riksdag man bor, desto snabbare beslut om skyddsjakt.

Länsstyrelserna sköter älgförvaltningsområdenas planer men gör förändringar i avskjutningarna på älgskötselområdernas nivå. Detta skapar irritation. I ett fall i Dalarna gjorde markägare och jägare gemensam sak och lämnade sina uppdrag. Trots dialog har länsstyrelsernas ansvariga ingen förståelse för effekterna av sitt handlande.

Vi ser nu också att staten via Skogsstyrelserna ska lägga sig i älgförvaltningen. Jakträtten ägs av markägarna och vi jägare, som ofta är markägare, sköter förvaltningen av älgstammen. Varför behövs fler intressenter i detta arbete?

Vi vill nu att politikerna gör en översyn och ser till att politiska beslut blir verklighet så att vi får till en lokal förvaltning av vilt. Det behövs betydligt färre statliga fingrar i gelén till älgsteken!

Ulf Berg, ordförande Jägareförbundet Dalarna       Johan Lundberg, Jägareförbundet Gävleborg