bakgrund

Det vilda beståndet

I Sverige finns det idag häckande fjällgäss i ett mycket begränsat område i Lappland. Tidigare var fjällgåsen en ganska vanlig fågel i Sverige och fanns i hela den nordlligare delen av fjällkedjan. Det område som idag hyser fjällgäss är det område där Projekt Fjällgås har gjort sina förstärkningsutsättningar. Utanför detta område är förmodligen arten utgången i Sverige.

Antalet häckande fjällgäss i Norden


Runt 1980 upsskattades antalet par i Norden till ca 75. Därefter har det totala antalet par i Norden minskat och under 1990-talet försvann arten förmoldigen helt från Finland. I Sverige har dock antalet häckande par långsamt ökat tack var de insatser som gjorts här.

När utsättningarna startade 1981 fanns ännu häckande fjällgäss i det område där utsättningarna sedan skedde. Med största sannolikhet bildades par mellan utsatta fåglar och de vilda gäss som fanns i området. Dagens population är därför troligen en blandning av den ursprungliga svenska fjällgåspopulationen och de gäss som projektet satte ut och populationen ska därför betraktas som en förstärkt population.

Det svenska beståndet av fjällgäss är den enda fjällgåspopulationen i världen som inte minskat under det senaste årtiondet.  Sedan projektet lyckades stoppa minskningen genom sina förstärkningsutsättningar har istället antalet fjällgäss i Sverige långsamt ökat trots att utsättningarna avbröts 1999.
År 2010, när de förstärkande utsättningarna nystartade, häckade 15-20 par av fjällgäss i Sverige och den totala populationens storlek uppgick under följande höst till 120- 130 individer.

Antalet par som lyckas med sina häckningar varierar stort mellan åren. Den mest troliga förklaringen är att rovdjurens antal varierar och därmed också predationen på fjällgässens ungar och ägg. Mönstret med stora svängningar i antal lyckade häckningar är typiskt för markhäckande fåglar i fjällvärlden som ripor, änder och vadare. Antalet rovdjur som finns i fjällen styrs till stor del av tillgången till smågnagare som lämmel och sork. De år det finns mycket gnagare gynnar detta rovdjuren, men samtidigt gör den stora tillgången till byten att fåglarna klarar sig bättre. Rävar och andra har helt enkelt fullt upp med att äta lämlar och sorkar.

Antalet flygga ungar i det svenska beståndet 1986-2011

Antalet ungar i det vilda beståndet varierar kraftigt mellan år, men den generella trenden är att antalet flygga ungar ökar och denna ökning har tagit extra fart under 2000-talet. Den blå pilen i diagrammet visar när förstärkningsutsättningarna avbröts 1999.

Fjällgässen är svårinvenventerade under häckningstid då de är mycket skygga och trivs bäst i svåråtkomliga områden som deltan med mycket vide. Därför baseras våra beräkningar av beståndets storlek främst på de räkningar av fjällgäss som görs på rastlokalerna under flyttning (se flyttning).


Typiskt häckningsområde för de svenska fjällgässen. Ett delta med ogenomträngliga videsnår i anslutning till en sjö och med goda betesmöjligheter i strandzonen. Mitt i bilden, på en sandrevel, ses en fjällgåsfamilj från 2011. Foto: Projekt Fjällgås

Häckningsplatser

Fjällgäss på häckningsplatser är mycket känsliga för mänsklig störning. Det har gjorts flera observationer som tyder på att det räcker med att honan stöts av en människa från sitt bo en gång för att hon ska överge sina ägg. En störning kan också innebära att bo och ungar blir exponerade för rovdjur. Det är därför av största vikt för fjällgässens häckningsframgång att mänsklig störning undviks i största möjliga mån. Aktiviteter som sportfiske, vilket för med sig att människor rör sig i strandzonen vid de sjöar och åar som håller häckade gäss, är särskilt allvarliga. Häckningsområden för fjällgäss bör därför skyddas så att sådana aktiviteter helt undviks. När projektets personal vistas i häckningsområdet så följs ett antal regler för att minimera störningen.

Fjällgässen anländer till sina häckningsplatser i slutet av maj, men tidpunkten varierar beroende på snö- och isläget. Redan när de första fläckarna av barmark kommer fram börjar gässen muta in sina häckningsrevir. Bakslag i form av hårt väder kan göra att fjällgässen måste lämna fjället och söka sig tillbaka till fjällnära rastplatser. Förmodligen är dessa platser av största vikt år med sena vårar och förändringar i på dessa rastplatser kan därför få stora konsekvenser på fåglarnas möjligheter att häcka sådana år.


En fjällgåshona med sina ungar som förösker gömma sig i strandvegetationen. Det är extremt ovanligt att se häckande fjällgäss så här fint.  Denna lyckade häckning skedde rum 2011. Foto: Projekt Fjällgås.

Ruggningsplatser

År då många fjällgäss avstår häckning eller där häckningsförsöket avbryts tidigt går dessa fåglar ihop i flockar. Flockarna rör sig sedan i häckningsområdet under en tid, men sedan försvinner dessa fåglar för att rugga. Ruggningsplasten är mycket viktig då fåglarna saknar flygförmåga och är därmed mycket lätta byten för rovdjur. Därför väljer gässen troligen sin ruggningsplats mycket efter hur stor risken att stöta på rovdjur är eller en plats som erbjuder fåglarna goda möjligheter att gömma sig vid angrepp. Fjällgäss är kända att göra långa förflyttningar till sina ruggningsplatser.

Det svenska beståndet av fjällgäss är fortfarande så litet att det är mycket känsligt för förluster av individer eller dåliga häckningsår. Därför kommer Projekt Fjällgås fortsätta att arbeta med förstärkningsutsättningar och verka för att minska dödligheten. Likaså vill vi reducera risken för att fåglarnas ungar och ägg rövas genom att minska mänskliga störningar och öka jakttrycket på rödräv i häckningsområdet.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2013-12-17 2014-09-02