Fjällgässens skygghet - Svenska Jägareförbundet
bakgrund

I Hudiksvall uppträder fjällgässen oskyggt för människor. Det samma gäller för tusentals andra gäss av många arter. Den låga graden av skygghet i Hudiksvall anges av BirdLife Norge att vara ett hot. Projekt Fjällgås anser att det är platsen i Hudiksvall som är unik och att skygghet inte nödvändigtvis är ett mått på hur vilda fåglar är. På fotot en fjällgås från 2013 med två grågäss i bakgrunden.

Fjällgässens skygghet

Det finns inga jämförande studier på skyggheten hos svenska och norska fjällgäss, men likväl väljer BirdLife Norge att driva tesen att svenska fjällgäss är onaturligt oskygga för människor och att denna egenskap är ett hot mot de norska fåglarna. Enligt BirdLife Norge finns det en risk för att det svenska beteendet sprider sig i det norska beståndet om populationerna skulle mötas. Projekt Fjällgås anser att detta påstående saknar vetenskaplig grund och att fjällgässen bara är oskygga i miljöer där fåglarna känner sig trygga.

Vi kan konstatera att skygghet hos gäss och andra fåglar varierar mycket beroende på situation. Svenska fjällgäss är svårstuderade i fjällen på grund av sin skygghet, men på andra platser kan de vara orädda när de anser att människor är ofarliga. En sådan lokal är rastplatsen i Hudiksvall. Det finns flera studier och exempel (se nedan) som visar att gäss har en god förmåga att göra riskanalyser utifrån sina upplevelser av hur farliga människor är. Skyggheten för människor kan snabbt anpassas till olika situationer. Det oskygga beteendet vid Hudiksvall delas också av flera tusen andra vilda gäss av flera arter och Projekt Fjällgås anser att uppträdandet snarare kan kopplas till områdets egenskaper än något specifikt för svenska fjällgäss.

BirdLife Norge blandar tyvärr ihop uppträdandet hos svenska vilda fjällgäss och utsättningsfåglars oskygga beteende och använder ofta enstaka individers avvikelser för att beskriva en hel population. Att arbeta med utsättningar av fåglar eller andra djur innebär att de individerna du använder måste gå från ett oskyggt beteende i en avelsanläggning till en mer naturlig skygghet. Detta är inget unikt för fjällgäss, utan är en faktor gemensam för alla liknande projekt. Tiden det tar för individer att ställa om i sin skygghet varierar mellan arter och individer. För fjällgäss verkar nyckeln vara att de ska få kontakt med vilda, erfarna gäss (fjällgås eller andra arter). De utsatta fjällgässen har ju lärt sig av sina tama föräldrar att människor inte är ett akut hot, utan snarare något positivt. Det händer därför att utsättningsfåglar under sin första tid i det vilda faktiskt verkar söka människors sällskap. Men om de ingår i en flock med vilda gäss, som slår larm för annalkande människor, ändras beteendet mycket snabbt.

The shyness of Lesser White-fronted Geese

 LWfG at Hudiksvall

When LWfG stay in Hudiksvall they behave unshy to humans. This trait is shared by thousands of geese of several different species. The low degree of shyness in Hudiksvall is deemed a threat by BirdLife Norway. We, in the Swedish project, belive it is the unique circumstances in Hudiksvall that is the reason for this unusaul behaviour. Further, the degree of shyness does not nessecarily how wild birds are. On the photo a LWfG in 2013 and two Greylag geese in the background.

There are no comparative studies regarding shyness in Swedish and Norwegian LWfG. Still BirdLife Norway have chosen to pursue the idea of Swedish LWfG as unnaturally unshy birds, which are posing a threat to Norwegian birds. According to BirdLife Norway there is a risk that the trait found in Swedish birds will be adopted by the Norwegian population, should the two populations meet. The Swedish LWfG Project regards this statement being without scientific ground and that LWfG only show lack of shyness in an environment where the birds feel safe.

Shyness among geese and other birds vary considerably depending upon the situation. It is difficult to study Swedish LWfG in the mountainous areas due to the shyness of the birds, but in other areas the birds may be less shy as humans are not regarded as a threat. The stop-over site at Hudiksvall is such a locality. There are several studies (see below) which show that geese are quite competent to make risk analysis based on previous encounters with humans. The shyness for humans can quickly adapt to the local situation. The unshy behaviour at Hudiksvall is also shared with thousands of other wild geese, representing several species, and the Swedish LWfG Project regards the behaviour of the birds to be linked to the local situation rather than being a trait typical for Swedish LWfG.

Unfortunately, BirdLife Norway do not separate between the behaviour of wild Swedish LWfG and the unshy acting of recently released birds. The organisation also uses the diverging behaviour of single individuals to describe whole populations. A common factor for translocation projects of birds, or other animals, is that the released individual have to change from unshy behaviour (habituation) in a captive breeding station to a natural shyness. This is not a unique feature among LWfG, but a common development in all similar projects. The time needed for this change varies between species and individuals. For LWfG, the key seems to be the contact with wild, experienced geese (LWfG or other goose species).  After all, the released LWfG once have learned from their tame parents that human beings are not a threat but rather something positive. That is why birds some time after the release even may seek the company of humans. But if they become part of a flock of wild geese, which react to approaching humans, the behaviour will change rapidly. 

Scientific framework with references for very interested readers

No studies concerning shyness in any LWfG populations have been published. So this is based on, as best, anecdotal information or personal opinions.

In the urban wetland at Hudiksvall where the Swedish LWfG behave unshy, they share this behavior with many other bird species including large numbers of other wild geese, without any suggestions that these birds are unnatural. In Hudiksvall it is common to find more than 1,000 Greylags and more than 500 Barnacle Geese, all unshy, during autumn migration. Very few of these birds are breeding on the site so this behaviour is induced when arriving to Hudiksvall.

Geese are known to be shyer to humans when the disturbance is linked to risks, e.g. hunting (e.g. Hill et al. 1997, Madsen 1998, Mooij 2008).

Greater White-fronted and Barnacle Geese that escape approaching humans on 1,000 meters in Russia but maybe observed on 30 meters distance in Western Germany (Kruckenberg et al. 2007, Mooij 2008) showing the high degree of adaptive shyness among geese.
Geese are very aware about local conditions. It has been shown that they can be very shy when hunted in one country, but can be approached until short distance where hunting is not an e.g. in comparison between The Netherlands and Nordrhein-Westfalen (e.g. Wille 1999)

Occurrence close to humans is not atypical for geese, when they have learned that they are safe in this environment. In both the Netherlands and Germany, urban areas may hold significant densities of breeding Greylag Geese and Canada Geese, as they are not hunted in these areas, and other measures of population reduction are carried out less often than outside cities.

Examples from USA show that Cackling Goose can use city parks to drink and bath, see the following links

https://www.youtube.com/watch?v=h6d8pb8Ooy0

https://www.youtube.com/watch?v=JWgdkyyS5oI&feature=youtu.be

Breeding LWfG pairs in Swedish mountains are extremely shy, and respond to human appearance at least at 1,000 m distance.

Reference list

Gill, J.A., Norris, K. & Sutherland W.J. 2001. Why behavioural responses may not reflect the population consequences of human disturbance. Biol. Cons. 97: 265-268

Hill, D., Hockin, D., Price, D., Tucker, G., Morris, R. & Treweek, J. 1997. Bird disturbance: improving the quality and utility of disturbance research. J. Appl. Ecol. 34:275-288.

Kruckenberg, H, Bellebaum, J. & Wille, V. 2007. Fluchtdistanzen nordischer Gänse entlang des Zugwegs. Vogelwarte 45
Madsen, J. 1998. Experimental refuges for migratory waterfowl in Danish wetland. 1. Baseline assessment of the disturbance effects of recreational activities. J. Appl. Ecol. 35:386-397

Madsen, J. 1998. Experimental refuges for migratory waterfowl in Danish wetland. 1. Baseline assessment of the disturbance effects of recreational activities. J. Appl. Ecol. 35:386-397

Mooij, J. H. 2008. Development and international importance of the goose wintering site along the German Lower Rhine. - Vogelwelt 129: 174–184.

Wille V. 1999. Grenzen der Anpassungsfähigkeit überwinternder Wildgänse an anthropogene Nutzungen, Cuvillier, Göttingen,


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2017-01-12 2017-01-18