bakgrund

Så går utsättningar till

Projekt fjällgås gör årligen utsättningar av fjällgäss i de svenska fjällen för stärka det svenska vilda beståndet. Utsättningarna i Lappland startade redan 1981 men Projektet stoppade dessa usättningar 1999. Men efter flera år utan utsättningar nystartade förstärkningen av det svenska beståndet 2010 med en ny uppfödning och med nya metoder.


Denna film gjordes 2012 och ger en bra inblick i hur utsättningarna gick till det året.

Projekt Fjällgås började sätta ut fjällgäss i Sverige år 1981. Utsättningarna syftade till att förstärka den svenska populationen, men också att avsiktlitgt ändra flyttningsvanorna för den svenska populationen och lära fåglarna att flytta mot västra Europa. Denna flyttväg betraktades som säkrare än den som flertalet av de svenska fjällgässen nyttjade vid denna tid, d.v.s. genom östra Europa med övervintring i sydöstligaste delarna av Europa eller sydvästra Asien.


En ung fjällgås som ska släppas in i en tillfällig inhägnad i svenska fjällen. Fågeln bär en färgring med ett tecken på vänster ben och en metallring på höger ben så att den ska kunna följas i det vilda. Foto: Projekt Fjällgås

För att lyckas med detta användes vitkindade gäss som fosterföräldrar till fjällgåsungarna. De vitkindade gäss som användes häckade i Mellansverige  och man visste att de övervintrade i Holland.  Fosterföräldrarna och fjällgåsungarna transporterades till häckningsområdet i Lappland och sattes ut där. När de vitkindade gässen flyttade på hösten följde deras adoptivbarn, dvs fjällgässen, med och lärde sig flyttvägen. Gäss har den egenskapen att de återvänder till den plats där de lärde sig flyga. Efter övervintringen i Holland stannade de vitkindade gässen i Mellansverige under sin flyttning medan fjällgässen fortsatte norrut till platsen de satts ut året innan . Metoden visade sig fungera bra och sakta men säkert började flyttvägen mellan svenska fjällen och Holland användas frekvent. Dessa utsättningar stoppades av projektet 1999 (läs mer om dett under flera flikar)

År 2010 återupptog Projektet utsättningar av fjällgäss i  Lappland i försöksskala.  Bakom detta beslut finns flera anledningar (läs mer under "hot och åtgärder"). Den stora skillnaden mot de tidigare utsättningarna är att ett nytt avelsbestånd byggts upp  men också att utsättningarna nu sker utan fosterföräldrar. Under tiden mellan 1999, när utsättningarna stoppades, och år 2010 hade den vilda populationen sakta ökat i antal. Vid utsättningarna testar vi nu olika metoder som kan underlätta för utsättningsfåglarna att tidigt bilda band till de flyttningsvana vilda fjällgäss som redan finns i Lappland. Detta koncept har aldrig tidigare prövats i världen vilket innebär att vi vill utveckla detta metoder från grunden vilket, självklart, är en stor utmaning för projektet.

Utsättningarna  sker med både årsungar och fjolårsfåglar  för att se vilka som är bäst på att anpassa sig inför flytten till Holland och sedan har störst sannolikhet att återvända till Sverige för att häcka. Under tidig häckningssäsong letar vi efter vilda häckande par och när ett sådant hittas måste en lämplig plats för ett utsättningshägn lokaliseras. Men byggandet av dessa får vänta för att inte störa de skygga och störningskänsliga vilda fjällgässen. Ett alternativ som vi också testar är att släppa fåglar nära flockar av vilda ruggande fjällgäss.


Runt utsättningshägnen sätts ett lågt elstängsel upp för att förhindar att rovdjur kommer åt fjällgässen. På bilden syns en räv som kom mycket nära ett av utsättningshägnen 2011. Den vände dock vid elstängslet.

 Vi återvänder sedan till de platser där vi tidigare sett häckande par under försäsongen och försöker nu hitta par med ungar. Det brukar vara ett tidsödande arbete då vilda fjällgäss med ungar är mycket bra på att hålla sig gömda och är mycket skygga. Nära de platser där vilda kullar hittas och på noga utvalda platser, byggs sedan utsättningshägnen. Vi ser det som viktigt att alla inhägnader utformas så att de uppfödda gässen kan känna på allt som är nytt, t.ex. stora vatten som sjöar, i lugn och ro. Utsättningshägnen är enkla takförsedda inhägnader på ca 50-100m2 som sätts upp tillfälligt och sedan rivs när utsättningen är gjord. Taket har som syfte att förhindra att rovfåglar kommer åt gässen under tiden de är inhägnade och eltrådar spänns upp för att stoppa marklevande rovdjur.

Byggnation av ett utsättningshägn

Överst till vänster ses hur byggnationen av en utsättningshägnad påbörjas och sedan till höger om denna bild ses resultatet i form av en färdig voljär. Nedre raden visar till vänster fjällgäss i inhägnaden och sedan hur fåglarna släpps ut i det vilda. Foto: Projekt Fjällgås och Emilia Westerberg.

Utsättningsfåglarna transporteras i lådor under resan från avelsanläggningarna. Väl framme på fjället får de gå lösa inne i inhägnaderna för att vänja sig vid den nya miljön. Det är självklart en stor omställning för fåglar som fötts upp i voljärer att plötsligt komma ut på den svenska fjällheden. Men alla som jobbat med detta förvånas över hur lugnt dessa oerfarna fåglar agerar. Oftast börjar de genast putsa sig efter den långa resan och vilar sedan en stund tillsammans med de andra fåglarna i samma hägn. Efter bara en liten stund börjar de sedan upptäcka den nya miljön inne i inhägnaden och det tar inte lång stund innan de betar friskt av de växter som finns där. Gässen går sedan minst ett dygn i hägnet innan de släpps fria. Vi övervakar inhägnaden på avstånd hela tiden fåglarna är där, för att kunna förhindra att rovdjur tar någon fågel eller för att avvärja andra problem som kan uppstå.

Frisläppning

Själva utsläppet sker när tidpunkten är lämplig dvs när vädret är gynnsamt  För oss som jobbar med fjällgäss är det en mycket speciell upplevelse att se dessa fåglar i det vilda. Det brukar dock bli en kortvarig upplevelse då gässen oftast snabbt försvinner in i vegatationen och blir mycket svårsedda.

Efter frisläppandet stannar vi kvar några dagar för att  eventuellt få se hur fåglarna beter sig och om vi kan identifiera hot eller problem som kan undvikas vid kommande års utsättningar. Alla fåglar som sätts ut förses med en metallring från Ringmärkningscentralen och en färgring med ingraverad bokstav eller siffra som gör det möjligt att senare känna igen individen i det vilda. Denna märkning möjliggör att vi kan följa upp vad som händer fågeln i framtiden.

Det första steget stora steget för dessa fåglar är att lyckas ta sig till första rastplatsen på höstflyttningen. Det är en lika nervös väntan varje år att se vilka fåglar som kommer ner till Norrlandskusten. I Hudiksvall brukar fjällgässen anlända i mitten augusti. Lokala ornitologer besöker sedan rastplatserna mer eller mindre dagligen för att räkna gässen och läsa av eventuella ringar.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2013-12-17 2014-09-02