Lodjur - Svenska Jägareförbundet
bakgrund

Svenska Jägareförbundet

Foto: Hans Ring /Global

Lodjur

 

Lynx lynx (lat)

Lynx (eng)

Kännetecken

Lodjuret är ett kattdjur som är svårt att förväxla med andra djur. Den fläckiga pälsen och korta svansen med svart spets är utmärkande. På sommaren är pälsen tunn och gul-brun, med mer eller mindre framträdande prickar. På vintern är pälsen tjockare, ljusare och nedtonad. Mankhöjden är cirka 60-75 cm.

Spårtecken och läte

Lodjuret rör sig målmedvetet fram i landskapet. Det väljer gärna att gå i svår terräng, som på fallna trädstammar och i branter. Under sin färd undersöker lodjuret inte sällan olika håligheter, som ibland även nyttjas av räv och grävling som gryt.

Lodjuren lämnar stora spår, med runda ytterkanter. Avtrycken från trampdynorna är jämfört med hunddjurens relativt små och de fyra tårna är osymmetriskt ställda. Ibland syns avtryck från klorna, ofta i lös snö eller när djuret behöver fäste.

Ofta kan lodjurets hantering av sitt byte ge bra spårtecken. Lodjuret dödar med bett i strupen. Avståndet mellan hörntänderna är 25-35 mm. Lodjuret börjar ofta äta av köttiga mjukdelar som lår eller bog. Sedan krafsas ofta bytet över med snö eller markvegetation.

Lodjuret utstöter ett lockläte under brunsten. Det är ljudligt, hest och påminner om rävens skrik.

Utbredning

Lodjuret finns numera mer eller mindre i hela Sverige utom på Gotland. Mest heltäckande är förekomsten av lodjur i Mellansverige.

Föda och fortplantning

Lodjuret är en skicklig jägare, som gärna lever av rådjur om det finns att tillgå. Annars kan ren, hare eller skogsfågel utgöra den viktigaste födan.

Lodjuret dödar när den får chansen också rödräv, som den ser som en konkurrent.

Brunsten sker i mars-april. Dräktigheten pågår i cirka 70 dygn då cirka 2-3 ungar föds.

Arten och människan

Lodjuret upplevs av många som ståtligt och imponerande. Även om lodjuret numera är väl spritt är det ovanligt att allmänheten observerar djuret. Desto vanligare är observation av dess spår under vintern.

Under stora delar av 1900-talet fanns inte lodjuret i stora delar av Sverige. Fridlysning och reglerad jakt gjorde att arten återhämtade sig. Dock sänkte troligen skabben, som sänkte landets rävstammar under 70- och 80-talet, även lodjursstammarna under denna period.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2013-04-12 2019-03-09