Älg

Älgen röner en enorm uppmärksamhet i Sverige. På hösten är den särskilt mycket i fokus när cirka 250 000 jägare ger sig ut på älgjakt. Ungefär 100 000 älgar brukar skjutas varje år och ändå finns det cirka 2-3 gånger fler kvar i skogen efter jakten.

2012-09-09

Men älgen innebär inte bara jakt. Den har blivit en symbol för det svenska skogslandskapet och lockar även ut en mängd icke-jagande människor i skogen varje år, och har skapat en egen turistindustri. Samtidigt är den en skadegörare som lokalt ger skogsbruk problem, och en fara för trafikanter.

Viltforskningen har gjort betydande insatser för att ta reda på hur älgen, älgstammen och samspelet mellan älgen och dess miljö fungerar. Mycket har man lyckats få fram, varav en stor del presenteras på de följande sidorna!

Kännetecken

Älgen är de svenska skogarnas största djur. Den är lätt att känna igen tack vare sin storlek och sitt särpräglade utseende. De stora öronen, den rejäla mulen och hakskägget tillsammans med den karakteristiska puckeln vid manken gör den svår att förväxla med andra djur.

Pälsen kan vara allt från mörkbrun och nästan svart till ljust brun eller grå. Benen är alltid ljust gråvita oavsett färgnyans i pälsen. Kalvarna har en helt annan färg än de vuxna under sommaren, då deras päls är alldeles rödbrun.

Älgen väger 200-550 kg, och kan mäta upp till 2 m i mankhöjd. Tjurar är i genomsnitt 20 procent större än kor och är både högre och tyngre med grövre nackar och större hakskägg.

Hornen

Hornen som älgtjurarna bär kan vara av två olika typer, antingen stång- eller skovelhorn. Stånghornen är förgrenade med runt gods, till skillnad från de skovelhornen som är platta till formen och liksom namnet antyder formar sig till en skovel med taggar på.

Stånghorn. Illustration: Rolf Svensson

Skovelhorn. Illustration: Rolf Svensson

Formen och storleken på älgens horn signalerar styrka och status inför och under brunsten gentemot hondjur och konkurrerande handjur. En tjur som är framgångsrik under brunsten är ofta i sina bästa år och har då också horn med mycket massa.

Älgtjuren fäller hornen i midvintertid varje år och redan efter någon månad börjar nya horn växa ut. Hornen växer från den så kallade rosenstocken. Det är ett benutskott som sitter mellan ögat och örat på älgtjurar. Under utväxten skyddas hornen av ett hudlager som kallas basthud. Under basthuden har hornen nerver och blodförsörjning. Så länge "basten" finns kvar har tjuren lite känsel i hornen.

När så hornen har växt klart dras blodtillförseln in, vilket leder till att basthuden torkar och lossnar. Det brukar ske i slutet av sommaren. Tjuren fejar bort den torkade basten genom att gnugga hornen mot träd och buskar. Hornen är färdigvuxna och färdigfejade lagom till parningen på hösten och när den är över börjar en zon i hornets bas alldeles ovanför rosenstocken att luckras upp. I den zonen lossnar hornet så småningom och faller av. Normalt fälls de i januari-februari.

Avgöra kön

Det lättaste sättet att avgöra könet på en älg är givetvis att titta efter horn. Ett annat sätt som avslöjar älgens kön i alla årstider är den ljusa strimma som älgkor har längs insidan av sina bakben. Benens ljusa färg sträcker sig nämligen upp hela vägen längs skinkorna på kon medan tjuren är mörk på skinkornas insida. Andra skillnader i utseendet mellan ko och tjur är som nämnts ovan, att hals och nacke är grövre på tjuren. Bogen är högre och intrycket blir grövre.

Avtryck från älgklöv i skogsmark. Illustration: Rolf Svensson

Älgspår

Spåren efter älgklövar är de näst största i Europa, bara björnen lämnar större avtryck. Man känner igen klövavtrycken på storleken och formen. Den vuxne tjurens spårstämpel mäter 12-16 cm medan kons är lite mindre och kalvarnas blir än mindre. Till och med kalvarnas avtryck är väsentligt mycket större än de från vuxna rådjur som annars är de spår som till formen mest påminner om älgens.

När älgarna rör sig i skritt blir längden på steget 1,5-2 m och i trav blir det 2,5-3 m eller ända upp mot 4 m. Helst travar älgen när den vill förflytta sig. Den galopperar sällan vilket kan förklaras med att kroppsbyggnaden är mer lämpad för trav än galopp. I trav ser den stora älgen ut att flyta fram medan galoppen blir tung och klumpig.

Spillning

Spillningen ser ut som ovala små kulor. Man räknar med att älgarna lämnar cirka 14-17 högar med kulor per dygn på vintern. Under den perioden är älgarnas föda fiberrik och innehåller små mängder vätska. Därför blir också spillningskulorna torra, hårda med mycket fibrer i. Om sommaren innehåller födan mer vatten och spillningen blir lösare. Då kan spillningen ibland påminna om komockor, annars består den av hopklistrade kulor. Kulorna har då ett mer finfördelat innehåll.

Spillning från älg. Illustration: Rolf Svensson	Kraftigt älgbete på en ung tall. Illustration: Rolf Svensson

Älgen repar antingen blad från kvistar, sliter nästan loss dem eller kniper av kvistar med sina kindtänder. Spår av älgbete är fransigt och ojämnt i sitt utseende. De andra hjortdjuren (rådjur samt dov- och kronhjort) lämnar bitspår som i princip är likadana som älgen. Älgens barkgnag går dock ofta att skilja från kronhjortens. Man ser märken efter barkgnaget på unga träd, främst tall. Gnagandet är vanligast på våren.

Förökning

Älgkalvarna föds i slutet av maj och början av juni. De föds tidigare i de södra delarna av landet än i norr. Vid födseln är de alldeles rödbruna och väger mellan tio och femton kilo.

Kon är dräktig i åtta månader och föder en eller två kalvar. I några få fall kan trillingfödsel förekomma, men det är ovanligt. Kalvarna är snabbt på benen efter födseln och kan följa sin mor efter någon timme. Som nyfödd dricker kalven bara mjölk, men börjar ganska snart smaka på växter. Den lär sig sedan successivt äta växtföda och framåt oktober-november slutar den att dia helt.

Foto: Kenneth Johansson

Kalvarna, som växer snabbt under det första halvåret, brukar väga uppåt 150 kg när november kommer. Men då slutar den snabba tillväxttakten, för vintern är ofta hård mot kalvarna. En del av dem fortsätter att öka lite i vikt men mycket långsammare än tidigare och om vintern är ordentligt kall och snörik kan de till och med minska i vikt.

Kalvarna går i sällskap med sina mödrar fram till någon vecka innan modern kalvar på nytt. Inför den nya kalvningen brukar hon bryskt stöta undan sin fjolårskalv och de bortstötta - fjolingarna - irrar först omkring vilsna. De är oskygga och nyfikna och löper till exempel stor risk att råka ut för trafikolyckor på försommaren på grund av sin brist på erfarenhet.

Brunst

Brunsten äger rum under i slutet av september till en bit in i oktober. Den börjar tidigare i söder än i norr. Tjurarnas brunstbeteende inleds med fejningen av deras horn.

Ett par veckor senare börjar de sparka upp så kallade brunstgropar i marken. En grop kan vara 1,5 m i diameter och 30-40 cm djupa. I den urinerar den brunstige tjuren och vältrar sig sedan däri. Ibland rullar sig också kor i de urinindränkta groparna.

Brunstgrop. Illustration: Rolf Svensson

Kon är bara mottaglig för befruktning under ett enda dygn. Om hon inte befruktas det dygnet kan hon brunsta om tre veckor senare. Kalvar som föds så sent som i slutet av juni är alltså resultatet av en ombrunst. Sådana kalvar har goda chanser att överleva sitt första år, men föds de efter en andra ombrunst, det vill säga i mitten av juli, minskar kalvarnas chanser att klara sig genom vintern.

När älgkor brunstar om kan man anta att det saknas tjurar i brunsten. Forskning under 2000-talet har också visat att kor som betäcks sent i högre grad föder tjurkalvar. Det verkar alltså som om korna känner av tjurbristen och därför i högre grad föder tjurkalvar. Detta förklaras genom att tjurkalvar sannolikt kan bli framgångsrikare i ett område med tjurbrist än vad fallet skulle vara för en kvigkalv.

De flesta älgkvigor blir könsmogna vid två års ålder och föder därför sin första kalv som treåringar. Hur stor del av tvååringarna som blir dräktiga skiljer sig mellan olika älgpopulationer, visar undersökningar. Andelen varierade mellan 40 procent dräktiga tvååringar på vissa håll och 90 procent på andra. Det finns alltså kvigor som blir dräktiga som ettåringar och sådana som inte befruktas förrän vid tre års ålder.