Att älgjakten värderas högt av älgjägarna är nog inte att ta miste på under de första jaktveckorna då arbetsplatser avfolkas och skogarna fylls av passkyttar, hundförare och drevkedjor. Men hur mycket jakten är värd rent ekonomiskt är inte lika lätt att utröna. Det finns dock några metoder för att undersöka det, och ett sätt är att låta jägarna ange hur de värderar sin jakt i pengar.

En sådan undersökning gjordes jaktåret 1986/1986. Då tillfrågades ett stort antal jägare om hur de värderade jakten och det samlade värdet för all jakt - allt jaktbart vilt inkluderat - blev då 1,5 miljarder per jaktår, eller 4 800 kr per jägare. Älgjakten visade sig ha en dominerade ställning i värderingen, och stod för hela 61% av det totala jaktvärdet (det vill säga 900 miljoner eller 3 400 kr per jägare).

Foto: Kenneth Johansson

Jägarna fick också ange hur stor del av jaktens värde som de ansåg vara rekreationsvärde och hur stor del som var köttvärde. För älgjakten stod rekreationsvärdet för 2/3 av det totala jaktvärdet, medan 1/3 alltså var köttvärde.

Denna typ av undersökning gjordes om 20 år därefter, jaktåret 2005/2006. Den visade att det samlade jaktvärdet ökat till ca 3,1 miljarder kr 2005/2006 från ca 2,4 miljarder kr (2005/2006 års penningvärde) 1986/1987. Detta trots att antalet jägare var färre i landet vid den senare undersökningen.

Av det totala jaktvärdet utgjorde rekreationsvärdet cirka 64 % och köttvärdet ca 36%, vid båda undersökningarna. Älgen var det viltslag som hade störst jaktvärde. Älgens jaktvärde stod ensamt för drygt 1,4 miljarder.

Man såg också att antalet dagar per år som genomsnittsjägaren jagar ökat från ca 20 (1986/1987) till 26 dagar per år (2005/2006). Landets genomsnittsjägare lägger 2005/2006 ca 9 dagar per år på älgjakt.

Ett annat sätt att åskådliggöra ekonomin i jakten är att beräkna hur mycket pengar som Sveriges markägare kan ta in i form av jaktarrenden. För älgjakt låg den summan på ca 200 miljoner kronor i början av 90-talet.

Ingen har däremot försökt att skatta det värde som älgen eller andra viltarter har i vår natur som del i människors naturupplevelser. Först finns ett "dolt" värde som älgen representerar bara genom att finnas till i våra skogar. Bara känslan av att något finns även om man aldrig ser det har ett värde för många människor.

Men älgen har även mer direkt upplevelsemässigt ett stort värde, vilket man ju kan se på de mängder av människor som gärna betalar för att få se älg på så kallade älg-safaris mm. Ett exempel på älgens värde som turistobjekt kan man bland annat se på Halle- Hunneberg där tusentals turister, svenska och utländska, kör runt i timmar för att få se en glimt av skogens konung.

De täta älgstammarna som funnits i Sverige under de senaste tjugo åren har också kostat en hel del i form av skador i skogsbruk, jordbruk och i trafiken. De största kostnaderna drabbar skogsbruket, för älgens bete på träd orsakar bestående skador, vilket sänker virkeskvaliteten och gör det mindre värdefullt vid försäljningen.

Den ekonomiska betydelsen av älgskadorna i skogsbruket är mycket svåra att beräkna, inte minst på grund av att det största värdet tas ut om 70-100 år då träden är avverkningsmogna. De detaljerade studier som har gjorts av enskilda träd, oskadade jämfört med skadade, har visat att en skada kan sänka det skadade trädets värde avsevärt. De storskaliga skadorna är också svåra att beräkna, men älgen uppges orsaka skador för 100-tals miljoner kronor varje år.

Det är främst genom bete som älgen skadar träd. Fejning och tramp kan också ge skador, men det är i mycket liten omfattning. Eftersom tall är en viktig födoväxt för älgen, är tallar hårt utsatta för betesskador. Det har fått den indirekta effekten att skogsbrukare på sina håll inte vågar satsa på föryngring av tall, utan planterar gran även på tallmarker. Lövträd är också hårt ansatta av hjortdjurens bete (inte bara av älg, alltså), och odling av lövträd kan vara svårt utan att hägna in odlingen och hålla viltet utanför.

När älgen betar äter den antingen toppskott, sidoskott eller bark. Svårast skador ger betet på toppskotten eftersom stammen inte kan växa rakt efter älgens bett. Stammen blir därför krokig och även om kroken döljs när trädet blir gammalt och stammen blir grövre, så har skadan bildat en barkinväxt i stammen som sänker värdet på den.

Att bryta av toppen på en tall, som älgen gör ibland, ger samma effekt som toppskottsbete. Men brottet ger svårare skador och trädet förlorar dessutom mycket i höjd. Alla kategorier av älgar kan göra stambrytningar och vanligast är att de tar stammen i munnen och bryter den.

Bete på sidoskott ger inte lika svåra skador. Betar älgen långt ner på en lite större ungtall eller på en stor tall, har det betet inga negativa effekter. Barkgnagandet sker oftast på yngre tallar och gärna i kombination med annat bete. Skador av barkgnag ger upphov till kvalitativa skador som finns kvar i stammen vid slutavverkning, liksom toppskottskador gör.

Jordbruket skadas

Även jordbruket drabbas av älgskador i form av bete. Tidigare fick jordbrukare ersättning för produktionsförluster på grund av skador av vilt och staten betalade ut miljontals kronor varje år i kompensation till drabbade bönder. Men sedan 1995 ges ingen ekonomisk ersättning för skador på jordbruksgrödor.

Istället ligger numera ansvaret att förebygga viltskador på markägare, jakträttsinnehavare och brukare, eftersom skadorna ska förebyggas genom jakt eller på annat sätt. Mest begärligt för hjortdjuren är havre, och enligt undersökningar som Viltskadecenter gjort, kan det i vissa fall vara lönsamt att sätta elstängsel. Men lönsamheten varierar från fall till fall och inga generella rekommendationer kan ges.

Trafiken skadas

Trafiken är ett annat område där älgen orsakar stora skador. Vägverket för statistik över anmälda trafikolyckor och antalet trafikolyckor med älginblandning håller sig relativt konstant runt 4 500-5 000 olyckor per år. Dagens siffror ligger idag ungefär på samma nivå som på 70-talet, för 1997 var antalet älg-trafikolyckor 5 149 medan de för 1998 var 4 436.

Det vanligaste sättet att minska faran för viltolyckor är att sätta upp viltstängsel längs vägarna. Nya stora vägar byggs alltid med viltstängsel nuförtiden. Samtidigt har man blivit medveten om att stängslen kan hindra viltets naturliga rörelsemönster.