Projektbeskrivning Mårdhund - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Om du har sett en mårdhund, ring vår tipstelefon 070-33 99 326.

Projektbeskrivning Mårdhund

Ett samarbetsprojekt mellan Sverige, Finland, Danmark och Norge med EU:s finansieringsprogram för miljöprojekt, LIFE+, som huvudfinansiär. Naturvårdsverket tillsammans med Direktoratet för Naturforvaltning i Norge är medfinansiärer tillsammans med aktörerna Svenska Jägareförbundet, Viltcentralen i Finland, Naturstyrelsen i Danmark samt Sveriges Lantbruksuniversitet.

Mårdhund – förebyggande naturvård, en pilotstudie,
1 juli 2008-31 mars 2009

Sammanfattning

Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) introducerades till före detta Sovjetunionen under 1920-50-talet. Sedan dess har den koloniserat 1.4 miljoner km² i central-Europa. Arten är idag fast etablerad i bland annat Finland där det skjuts cirka 150 000 individer per år. Mårdhunden är en viktig vektor för spridning av allmänfarliga sjukdomar, bland annat rabies. Betydande negativa konsekvenser på den inhemska faunan har dessutom konstaterats där den etablerat sig. Sverige har i ett flertal internationella konventioner förbundit sig att "förhindra införsel av, kontrollera eller utrota de främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer eller arter". Fram till för några år sedan hade endast sporadiska fynd av arten gjorts på Svensk mark, men åren 2005-2007 har ett 20-tal mårdhundar avlivats i Norrbotten och 4 i Västerbotten vilket troligtvis har samband med de senaste årens varma vintrar då arten spridit sig norrut till de områden där den enklast kan ta sig in i landet.

Projektet är en pilotstudie som kommer att utvärdera metoder för att upptäcka och terminera mårdhundsförekomst. Detta för att under 2009 kunna starta ett storskaligt varning- och termineringsssystem för mårdhundsförekomst i Sverige i syfte förhindra dess etablering i landet.

Bakgrund

Sverige som nation förband sig 1992 vid ratificeringen av Riokonventionen om biologisk mångfald artikel 8 punkt h att; "förhindra införsel av, kontrollera eller utrota de främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer eller arter". Liknande skrivningar återfinnes också i de av Sverige ratificerade Bern- och Ramsarkonventionen samt Fågel- och Habitatdirektivet. European Strategy on Invasive Alien Species beskriver ett trestegssystem som de länder som berörs av dessa konventioner och direktiv bör följa:

  • Förhindra

    Mest önskvärt och kostnadseffektivt. Kräver ett effektivt övervakningssystem.

  • Utrota

    Kräver snabb upptäckt och respons.

  • Kontrollera

    Skall förhindra spridning till andra områden och/eller långsiktig kontroll av populationen under en acceptabel nivå.

Våra grannländer Norge, Finland och Danmark har samtliga ratificerat dessa konventioner och har således förbundit sig i Finlands fall att förhindra spridning till angränsande länder. Sverige, Norge och Danmark skall förhindra invandring till sina nationer.

Arten mårdhund (Nyctereutes procyonoides) introducerades till den europeiska delen av före detta Sovjetunionen under perioden 1929-1955 då fler än 9000 individer frisläpptes. Mårdhunden har mycket hög reproduktion och spridningspotential och har sedan 1935 koloniserat över 1.4 miljoner km² i central-Europa. Arten är idag fast etablerad i Finland, baltstaterna, Polen, Tyskland, Rumänien, Bulgarien, Ungern och den europeiska delen av Ryssland (Kauhala, 1996). I Finland ligger avskjutningen idag på cirka 150 000 individer per år.

Mårdhunden är en viktig vektor för spridning av allmänfarliga sjukdomar, bland annat rabies, dessutom kan den sprida flera för människor farliga parasiter, däribland Echinococcus multilocularis som kan leda till dödsfall hos människan (Urquhart, 1996). Under rabies-epidemin i Finland 1988-89 var mårdhunden den viktigste vektorn av sjukdomen (Westerling 1991).

Betydande negativa konsekvenser av denna främmande art på inhemsk fauna har konstaterats på många håll, främst på markhäckande fåglar i våtmarksområden och på amfibier (Kull et al 2001, Mitchell-Jones et al, 1999, Väänänen, 2003, Kauhala 1996). Att negativa konsekvenser kan påvisas är inget förvånande resultat då en ny predatorart introduceras och etableras i en ny världsdel. Forskning har visat att den största effekten på naturligt förekommande arter globalt sett sker då en predatorart introduceras (Ebenhard, 1988). Introducerade arters påverkan på inhemsk fauna är den, näst efter förlust av habitat, vanligaste orsaken att arter dör ut i världen i dag.

Situationen i Finland

Populationen har nått den utbredning i de delar av Finland som arten kan utnyttja och föryngra sig i (Helle & Kauhala, 1991). Enligt Helle & Kauhala, 1991 så är de nordliga delarna av Finland inte att klassa som bra mårdhundshabitat och nordgränsen för populationen går vid ca 175 dagars snötäckning och 0º C årsmedeltemperatur. Denna gräns går vid Oulu i Finland och motsvarande på svensk sida bör ligga i närheten av Luleå. Växtsäsongen i dessa områden är kort och detta gör att mårdhunden inte hinner bilda ett nog stort fettlager inför den kommande vinterdvalan och djuren svälter ihjäl under vintern. Populationen i de områden som gränsar till svenska Norrbotten är således svag och föryngring förekommer sparsamt om ens alls (Helle & Kauhala, 1991). Populationen söder om Oulu är dock tätare och uppvisar en fungerande reproduktion. I södra Finland är populationen mycket stark och orsakar stora skador på faunan (Väänänen, 2003).

Situationen i Sverige

Sporadiska fynd av mårdhund har tidigare förekommit i Sverige, men de senaste åren har observationerna ökat oroväckande vilket troligtvis har samband med de senaste årens varma vintrar då arten spridit sig norrut. Spridningsvägar från Finland till Sverige är framför allt via Torneå till Haparanda och från Vasa över till Holmön och Västerbottens fastland. Åren 2005-2007 har ett 20-tal mårdhundar avlivats i Norrbotten och 4 i Västerbotten. Några enstaka mårdhundar i Norr- och Västerbotten orsakar inte så stora problem men det är troligt att stammen skulle växa sig lika stark som i södra Finland om mårdhunden skulle ta sig ner till Mälardalen. Detta skulle troligtvis innebära långtgående negativa ekologiska konsekvenser samt risk för spridning av för landet nya sjukdomar såsom rabies (Åhlén 2007).

Mårdhundens biologi

Mårdhunden är monogam, och paret håller samman hela året inom ett hemområde på 3-8 km². Mårdhunden föredrar tät vegetation. Den är en mycket duktig simmare och uppehåller sig därför helst i eller i närheten av våtmarker. Den trivs dessutom i rika lövskogar med tät undervegetation och i övergångszonen mellan rika skogsmarker och kulturmarker. Den föredrar ett klimat med en genomsnittlig årsmedeltemperatur över 0º C och med en tillväxtperiod på över 150 dagar. I Norden tycks mårdhunden trivas bättre ju längre växtperioden är. Mårdhunden har vintersömn. Idet kan vara i bäverhyddor, rävlyor och ihåliga trädstammar, men speciellt nyttjar den grävlingsgryt. Som regel har den kortare aktivitetsperioder också under vinten i samband med blidvädersperioder. Mårdhunden är utpräglat nattaktiv och är relativt skygg. Den trycker i stället för att fly när den störs (Kauhala 1992). Allt detta bidrar till att förekomst av mårdhund är lätt att missa även om den skulle finnas i ett område.

Näring:
Mårdhunden är omnivor och äter i stort sett allt den kommer över, t.ex. små däggdjur, kadaver, fåglar, ägg, fisk, amfibier, mask, insekter och olika typer av plantmaterial (Kauhala et al. 1998).

Forplantning och mortalitet

Det finns ett klart samband mellan mängden fett honorna lägger på sig och antal valpar som kan produceras, men 8-10 valpar verkar vara normal kullstorlek. Ungdödligheten är stor, ca. 60% av valparna dör inom de 3 första månaderna. Förväntad livslängd är 3-4 år i finska studier. I Polen blir 40% av djuren tagna av rovvilt, 27% dör av sjukdom (rabies och skabb), medan de övriga dör under jakt, av trafik eller okända orsaker. I Finland dör cirka 50% av jakt och de resterande svälter ihjäl eller dör i trafiken (Helle & Kauhala, 1991).

Spridning

Valparna lämnar uppväxtområdet redan första hösten, i områden med hög täthet kan också vuxna individer sprida sig. Båda kön har samma spridningsförmåga. I områden med jakt som skapar lediga områden ökar spridningen av djuren. Spridningsavstånden är vanligtvis 14-19 km för de unga individerna, men kan vara mer än 200 km, och det är registrerat en vandring på 700 km från födelseplatsen (Kauhala 1992). Detta betyder att mårdhunden kan dyka upp på oväntade ställen långt utanför dess ordinarie utbredningsområde, särskilt år då det finns god tillgång på föda, till exempel smågnagare.

Syfte

Projektet är en pilotstudie som kommer att utvärdera metoder för att upptäcka och terminera mårdhundsförekomst. Detta för att under 2009 kunna starta ett storskaligt varning- och termineringsssystem för mårdhundsförekomst i Sverige i syfte förhindra dess etablering i landet.

Mer specifikt kommer projektet att undersöka:

  • effektiviteten av olika typer av lockmedel och fångstmetoder för att upptäcka och terminera förekomst av mårdhund inom ett område
  • om eventuell partner, ungar och andra mårdhundar i området kan lokaliseras med hjälp av djur försedda med radiosändare och i så fall hur länge detta tar.

Dessutom kommer organisationen för ett framtida varnings- och termineringssystem utarbetas tillsammans med i första hand Naturvårdsverket, Jägareförbundet och berörda länsstyrelser. Även andra aktörer kommer involveras i projektet såsom SVA (se metodik) och SOF.

Metodik

1. Konstatera förekomst

Ett system med kameror riktade mot ett lockmedel som avger en för mårdhundar intressant doft kommer användas för att finna mårdhundar. Inledningsvis kommer vi att använda oss av analkörtelsekret från amerikansk gråräv men alltefter projektet fortskrider så kan vi använda oss av liknande sekret från avlivade mårdhundar. Kamerorna vittjas på bilder med jämna intervaller.

2. Fångst

När vi vid genomgång av bilderna från kamerorna kan konstatera att det finns en eller fler mårdhundar i ett område så inleds fångsten. Djuren fångas med hjälp av ställande hundar, vilket är den effektivaste metoden i Finland, eller i olika typer av fällor. Här kan både fotsnaror, grävlingfällor, rävfällor och Nyborgsfällor med levande bete (duvor) komma att användas. Duvorna i Nyborgsfällan får tillsyn morgon och kväll i enighet med de bestämmelser som gäller för användandet av denna fälltyp (tillstånd söks av respektive länsstyrelse). Varje nyborgsfälla innehåller tre duvor, duvorna lånas eller hyrs från ett så lokalt duvslag som möjligt. Duvorna byts ut varje vecka och får vila i sitt duvslag minst en vecka innan de återigen sätts ut som bete i en fälla. Duvorna transporteras till och från fällan i transportburar. Rovdjuren som fångas i fällan kan inte komma åt duvorna och i lockfågelburen i fällan finns mat, vatten samt skydd mot väder och vind.

3. Märkning

När ett djur har fångats så märks det med ett sändarförsett halsband. Ett komplett halsband väger ca. 120 gram vilket utgör ca 1,2-2,4% av kroppsvikten. Sändare som kommer att användas är framför allt av typen Televilt, TXV-10 radio collar, predator, Active Mortality sensor. Andra fabrikat med liknande egenskaper kan komma att användas då det är möjligt vi kan behöva låna sändare från kollegor. Öronmärkning sker med öronklips av plast med en vikt av ca. 5 gram, liknande de som används rutinmässigt för får och getter, och appliceras med märkningstång. Vid öronmärkningen används alltid sterila handskar, tång och märke decinficeras innan applicering. Denna typ av märkning har pågått i Finland sedan 80-talet. Rutinerna är således mycket väl testade och personalen som kommer utföra arbetet har mycket stor erfarenhet. Tiden från det att djuret återfinns till frisläppande tar ca. 20 minuter. Mårdhundar behöver ej sövas för att hanteras då mårdhundens naturliga skydd mot angripare är att spela död. När man tar tag i en vild mårdhund så ”dör” den i ens hand. Detta beteende gör det enkelt att hantera djuren och låter man djuret vara i fred efter märkningen så vaknar det upp ur sin skendöd efter en stund.

4. Uppföljning

När ett djur märkts så pejlas det intensivt efter märkning för att utröna om det delar daglega/gryt med någon artfrände (mårdhunden är monogam och paret håller samman hela året inom ett hemområde om 3-6 km2). Hittas en artfrände så fångas den med handkraft eller med snarstång. Är den nyfångade mårdhundsindividen större än den första så avlivas den först infångade och sändaren överförs till den nyfångade. Avlivningen sker med revolver i kaliber .22 laddad med mjuk hålspetskula. Pipan sätts direkt mot djurets panna, risken för skadeskjutning och onödigt lidande är vid det förfarandet 0%. Målet med detta är att så effektivt som möjligt terminera all förekomst av mårdhund i ett område och att slutligen få sändaren att sitta på den vuxna revirhävdande hanen. Den hanen kan få leva över vintern för att eventuellt kunna avslöja om han hittat någon ny hona nästa vår.

5. Terminerings- och Lockmedelsförsök

När vi uppskattar att mårdhundarna i området är utrotade genom att det märkta djuret inte delat daglega/gryt med någon annan individ på ca två veckor kan försöken med olika lockmedel inledas. Genom att placera ut flera kameror med olika typer av lockmedel i det kvarvarande djurets hemområde så kan vi uppskatta dels effektiviteten av de olika lockmedlen samt hur snabbt djuret hittar doftstationerna. Vidare så får vi svar på om det finns andra mårdhundar i området som inte har kontakt med det märkta djuret.

6. Avlivade mårdhundar

Alla mårdhundar som avlivas i projektet kommer att skickas till SVA och obduceras som en del i den nationella miljöövervakningen, bl.a. för parasitologiska undersökningar efter eccinococcer likväl som virologiska undersökningar efter rabies. Förutom dessa undersökningar så bör olika konditionsparametrar mätas på de fällda kropparna, detta för att undersöka vilka områden som har förutsättningar för en föryngrande mårdhundspopulation. Alla djur bör också åldersbestämmas för att ge en uppfattning om åldersstrukturen på den ”svenska” populationen. En population som till huvuddelen består av invandrande individer borde rimligen ha en hög medelålder och en stationär föryngrande population borde ha en högre andel yngre djur. Detta då en stationär föryngrande population producerar många årsungar i jämförelse med enstaka kringvandrande djur. Kropparna skickas sedan till Naturhistoriska Riksmuseét för att införlivas i dess samling.

Genomförande

Ett första informationsmöte kommer hållas med huvudaktörerna (Naturvårdsverket, Länsstyrelserna, Svenska Jägareförbundet och Sveriges Lantbruksuniversitet) i augusti 2008. Ett större möte/workshop med ytterligare aktörer kommer genomföras senare under hösten.

Den praktiska fångsten och metodutvärderingar kommer inledas så snart nödvändiga tillstånd beviljats. Det är av stor vikt att komma igång så snart som möjligt eftersom mårdhunden går i ide i oktober-december, beroende på väderlek.

En stor informations- och utbildningssatsning kommer inledas så snart projektet kommit igång eftersom det är av stor vikt att både personer inom naturvården och befolkningen i allmänhet förstår risken med en eventuell etablering av arten. Jägare och allmänhet i övrigt kommer spela en viktig roll i projektet genom en snabb rapportering av tecken på mårdhundsförekomst.

Under projektets gång kommer organisationen av det framtida varnings- och termineringssystemet utarbetas tillsammans med övriga aktörer i projektet. Samarbete och samordning med Norge och Finland kommer ske fortlöpande.

Projektet kommer att avslutas vid utgången av mars 2009 för att då övergå till ett långsiktigt varnings- och termineringssystem baserat på resultat från pilotstudien.

Komunikationsinsatser

  • Informationsmateriel (brochyr) till jägare och allmänhet i aktuella områden
  • Artiklar i dagspress och jaktpress
  • Workshop

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2008-07-01 2018-08-28