För dem som var där för första gången insåg nog att detta kanske inte skulle bli helt enkelt. Det finns ju inte bara en hjort där. När vi satt där med vår kaffekopp såg vi ”David” och hans kompisar mysa i solen. ”David” låg ner så det var inte svårt att hitta en bra startposition. När hjortarna gått sin väg gick jag och markerade platsen där ”David” legat. En pinne med en blå plasthandske fick markera platsen.

Jonas skulle börja och spåra med Driva. Han tog på henne en GPS-pejl så vi kan se om hunden och hjorten gått samma väg. ”Davids” halsband var ställt att lämna en position var 30de sekund. Hunden presenterades först för ”smellern”, i den låg det päls från det aktuella djuret. Hunden sniffade i burken och anvisades sen platsen där hjorten legat.

Driva snokade runt i legan en stund innan hon tog upp och började spåra. Sakta men säkert följde hon den viltstig hjortarna gått . Jag hade observerat hjortarna när de lämnade platsen för att se vartåt de gick. Så vi hade ganska säkra riktmärken i naturen där vi visste att de passerat. Hjortarna hade efter ett par hundra meter vikit in i skogen.

Så gjorde även Driva. Jessica gick med bakom och hade ”smellern” redo om hunden skulle behöva en påminnelse om doften. Vid ett tillfälle fick Jonas ta fram burken och Driva sniffade i den för att sedan ta upp spåret på nytt och fullfölja. Jag hade innan vi gick på med Driva spanat in den plats ”David” och hans polare stannat inne i skogen. Så det fanns en pinne till med en handske på där jag senast sett ”vår” hjort. Dit var tanken att Driva skulle spåra och att vi sen skulle byta hund.

Mycket riktigt, Driva spårade genom terrängen som om det inte fanns något annat i livet att ägna sig åt. Och till slut kom vi fram till den blå handsken. Här bytte vi till en hund som har en ”klassiks” bakgrund. En 8 år gammal wachteltik vid namn Fjollan skulle få spåra ”David”. Fjollan är inte tränad med ”smeller” så för henne blev starten lite annorlunda.

Här tog jag ut lite hår ur burken och la på marken vid den blå handsken, här hade ju ”David” gått. På en skottplats om djuret är träffat finns alltid hår därför kommer vi lägga ut hår från hjortarna till de klassiskt tränade hundarna under fältförsöken.

Fjollan luktade på pälstussarna och satte av i ett rasande spårtempo. Lite för färskt och lite för friskt tänkte jag. Fjollan jagar ju egentligen mer än hon gör eftersök. Det blev nästa några halvkvävda skall i linan ibland. Men hör och häpna vi spårade och kom så nära att vi faktiskt såg ”David”.

Jonas och driva gjorde en spårning till på hjorten ”Erik” och det gjordes på liknande sett. Även den spårningen fungerade fint. Vi prövade också ytterligare en klassiskt intränad hund, en bayerskviltspårhund vid namn Tullikki som ägs av Mats Johansson på Björksund. Den hunden är väldigt erfaren eftersökshund. Hennes spåstart var av samma typ som Fjollans och även hon löste sin spårning. Hon spårade lite fortare kanske men höll jämförelse med Fjollan ett lugnt och fint tempo.

Tack Mats för lånet av Tullikki, det var inte sista gången vi såg henne där ute. Vad det gäller Jonas och Driva så är det bara i sin linda för dessa bägge.

Man ska veta att det inte är helt enkelt att träna spår här ute. Här gäller det att hunden väljer rätt djur, det är ju det vi jobbar för. Träningarna kommer att ge resultat det syns redan nu.

Störningarna är många inte minst av annat vilt. Det gäller att variera träningen, byta underlag ofta, lägga in valsituationer och vara konsekvent i de övningar man gör. Inte göra det för svårt och ta det lugnt. Vi kommer att prova oss fram men redan nu ser vi vilka möjligheter och resurstillgångar våra fyrbenta vänner är.

Ses snart igen!

Mia Håkansson och Carl-Gustaf Thulin