Vildsvinet har en lång historia i Sverige som började för omkring 11 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen, men återinfördes i hägn. Efter rymningar under 1970- och 1980-talet har de på nytt fått fäste i vårt land. Stammen har ökat i olika delar av södra Sverige.
Vildsvinet var en av de tidiga invandrarna till Sverige efter istiden. Det anlände för omkring 11 000 år sedan, etablerade sig i södra Sverige, och blev relativt vanligt. Vildsvinet jagades och efter att jordbruket infördes konkurrerade det med tamgrisskötseln. Vildsvinet korsades även med tamgris vilket kan ha bidragit till att vildsvinsstammen minskade.
På grund av likheterna mellan vildsvin och tamgris - samt korsningar mellan dem - är det svårt att särskilja vildsvin i arkeologiska material. Det är oklart när vildsvinet försvann i Sverige, men bortsett mindre etableringar saknas belägg för frilevande vildsvin på fastlandet de senaste 1000 åren. På Öland fanns och jagades vildsvin på 1600-talet.
Senare återinfördes vildsvin i hägn. I mitten på 1970-talet etablerade sig grupper av, från hägn, förrymda vildsvin i trakterna av sörmländska Trosa, Björkvik och Kiladalen. Stammen har därefter spridits, och under 2000-talet har vildsvin observerats i samtliga län i södra Sverige.
Vildsvin är skygga och och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar.
I vissa områden kan deras aktivitet leda till skador på träd och grödor. Men bökandet gynnar också spridningen av många växtarter och kan leda till en snabbare näringsomsättning i skogsmarken.
Kännetecken
Vildsvinet ger ett framtungt intryck, med högrest bog och sluttande rygglinje som avslutas i en kort och rak svans. Kroppen är tillplattad från sidorna och ger ett ganska smalt intryck rakt fram- eller bakifrån. Huvudet är trekantigt i profil och öronen upprättstående. Nosen avslutas i ett tryne. Båda könen bär hörntänder som sticker upp ur underkäken.
Ett fullvuxet vildsvin i Sverige blir omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan (honan) väger då vanligtvis över 100 kg, medan galten (hanen) är tyngre och kan väga uppemot 200 kg.
Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern och har då en krullig, isolerande underull. Hårstråna är mörka vid basen och ljusare mot spetsarna som ofta är kluvna. (Det gör att man kan skilja losslitna hårstrån från andra viltslag, till exempel grävlingars, som är ljusa med mörk spets och inte kluvna).
Sommarpälsen är tunnare och mer korthårig. Djuret ger under den perioden ett ljusare intryck. Kultingarnas päls är längsrandig i gula och mörkare fält upp till några månaders ålder, då de börjar bli alltmer enfärgade.
Det är svårt att se skillnad på könen, särskilt under de första levnadsåren, sedan blir könsprägeln alltmer påtaglig. Den fullvuxna galten har en tydligare midja som vidgas i ett kraftigt bogparti. Därtill är galtens testiklar framträdande. Generellt har suggorna rundare kroppsform och uppträder oftast i grupp.
Galtens hörntänder i underkäken är kraftiga och formade som betar. Dessa tänder är mindre utvecklade hos suggor och kultingar. Galten har också har en puckel på nosryggen, som är mindre utvecklad hos suggan och saknas hos kultingarna (ungarna).
Betarna har öppna rötter, dvs de tillväxer under djurets hela livstid och slipas vassa mot överkäkens kortare, böjda hörntänder. Galtarnas betar och vildsvinens tanduppsättningar är inte färdigutvecklade förrän vid drygt två års ålder.
Vildsvinets aktivitet på marken och i skogen efterlämnar tydliga spår. Marken blir kraftigt bearbetad med uppslitna tuvor, uppriven växtlighet, fåror och gropar. Trädstammar förlorar ofta sin nedre bark helt och hållet av vildsvin som gnidit sig mot dem. I vattenrika marker kan man ofta se stora, grunda gropar där djuren "sölat", dvs gyttjebadat. Groparna är vanligast under varma sommarperioder.
Spillningen ser ut som tillplattade och staplade kulor, som en trave. Utseendet varierar med födan - har djuret levt på säd kan kan spillningen bli en samlad korv fylld med strådelar.
Vildsvinet är ett klövdjur: varje klöv lämnar två större avtryck med tvärt avrundad framkant och två mindre avtryck av spretande lättklövar som sticker ut bakom och vid sidan. Åtminstone på mjuk mark skiljer dessa avtryck sig från hjortdjurens, vars lättklövsavtryck hamnar rakt bakom klövarnas. I spårlöpan ses ibland dubbla klövavtryck, när fram- och bakben satts på samma plats.
Vanligtvis är vildsvinet ett sävligt djur som förflyttar sig långsamt. I undersökningar av djur med radiosändare, förflyttade de sig som snabbast drygt 10 km/h. Men vildsvinet kan göra korta, mycket snabba ruscher om det önskar försvara sig eller blir skrämt. Det kan då röra sig om några meter korta utfall för att skrämma, undersöka eller skada vad den har framför sig. Vildsvinets spollinjeformade kropp är anpassad för att även i mycket tät vegetation kunna utföra dessa snabba förflyttningar.
Vildsvinet tillhör ordningen partåiga hovdjur, familjen Suidae. Arten indelas i ett trettiotal underarter (raser).
Vildsvinet har ett mycket gott luktsinne och god hörsel, medan synen är svagare utvecklad. Vissa observationer antyder att djuret med luktsinnets hjälp kan avslöja doften av t ex en jägare på mer än 500 meters avstånd. Det goda luktsinnet illustreras också av de speciellt dresserade så kallade tryffelsvinen (en slags tamgrisar), som används för att lokalisera underjordiska tryffelsvampar på kontinenten.
Vildsvinet uppvisar också ett beteende som kallas "flehmen", dvs ett grimaserande luktbeteende där överläppen dras tillbaka, munnen öppnas och djuret andas in kraftigt. Detta stimulerar det luktkänsliga så kallade Jakobssons organ (vomeronasalorganet) i munhålans bakdel. Beteendet ses ofta vid kontakter mellan könen, vilket antyder att dofter är viktiga i det sociala samspelet. Detta styrks ytterligare av galtarnas markeringar med både saliv och urin kring aktivitetsområdena. Såväl unga som gamla djur brukar ses sniffa på varandra när de möts.
Vildsvinet ömsar päls två gånger per år. Både underull och vinterpäls skiftas med början under våren till den tunnare sommarpälsen. Under senhösten anläggs åter den täta vinterpälsen.