Älgens föda - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Älgens föda

Älgen är vår största vilda växtätare. Den är en idisslare och är anpassad till att äta framförallt örter och vedartade växter, precis som sin släkting rådjuret.

Den viktigaste anpassningen till födan är mag-tarmkanalens funktion, eftersom växterna ofta är fiberrika och svåra att bryta ned. Växtätarnas sätt att äta bestäms också av kroppsstorleken, munstorleken och djurens rörelseförmåga.

Figur 1. Skiss på idisslarna matsmältningsorgan.Figur 1. Skiss på idisslarna matsmältningsorgan.

Att älgen når högt i vegetationen (2,5-3 m), kan ta relativt stora tuggor och rör sig över stora områden påverkar alltså födovalet.

De studier som gjorts av älgens födoval har visat att den äter av en mängd olika växtarter. I en enskild undersökning kan 100 arter eller fler hittas i vommen på älgarna, men bara några få arter hittas i större mängder. Vad älgarna äter beror förstås på vad som finns tillgängligt och kan därför variera mellan olika delar av landet.

Vad älgen äter varierar av naturliga skäl med årstiderna och ett visst mönster har visat sig i flera undersökningar: På vintern äter älgen kvistar av barr och lövträd. Om snötäcket är tunt kan också bärris och ljung vara viktiga inslag i födan. Under våren kommer en period då just bärris och ljung äts mycket.

Sommarfödan består mest av blad från lövträden samt några örter, som mjölke. På vår och sommar äter den även en del gräs och vattenväxter. Efter en ny bärris- och ljungperiod på höstkanten återgår älgen till sin vinterdiet.

Tall äts inte mycket under sommaren men under en kort period på försommaren kan tallskotten vara mycket begärliga. Barken från tall äts också ibland på våren. Det är oklart varför älgarna äter bark, en teori är att de behöver fibrerna i övergången mellan den fiberrika vinterdieten och sommarens föda med mindre fiber. Barken innehåller dessutom mycket kolhydrater och stärkelse på våren.

Även om älgen faktiskt föredrar att äta av vissa arter kanske just de arterna inte är så lätta att komma över. Därför kan växter som älgen inte föredrar utgöra större delen av födan. Vi människor kan fungera på samma sätt, för trots att vi kanske föredrar hummer eller ripbröst med murkelsås kan vi äta mest korv eller köttbullar. Kostnader eller svårigheter att komma över den mest begärliga födan kan göra att vi äter mest av något annat.

I studierna av älgens val av föda har man kunnat urskilja älgens preferensordning. Vintertid föredrar den att beta på asp, ek, rönn och sälg. Sedan kommer en mellangrupp med björkarna och tall. Sist kommer de minst omtyckta växterna, där man hittar al-arterna och gran. Hur älgens födo-topplista ser ut om sommaren vet man inte säkert, men mycket tyder på att trädarterna föredras i samma ordning som på vintern. Ordningen innebär inte att älgen äter upp all begärlig föda först för att sedan gå över till den näst mest föredragna. Den strävar efter en blandning i födan vilket innebär att den även vid god tillgång på begärlig föda betar av en och annan tallkvist.

En vuxen älg äter 6-10 kg föda per dygn under vintern. Mängden gäller färskvikt, dvs färska växtdelar, och motsvarar 3-5 kg torrvikt (torkad föda). På sommaren är mängden föda 2-3 gånger större per dygn än vintertid, mätt i torrvikt. Mängden föda varierar förstås mellan individer och är beroende av kroppsvikten. Ju större man är desto mer behöver man äta.

Ungefär 30-50% av födan som älgen sätter i sig bryts ned i mag-tarmkanalen, resten passerar och går ut genom spillningen.

Vinterfödan är svårast att bryta ner eftersom den innehåller en större andel fiber. De flesta födoväxter är ju vissnade eller vilar under vintern så födokvaliteten blir låg. Men älgen är anpassad till våra årstidsvariationer och ställer om sin metabolism (ämnesomsättning) om vintern. De lever helt enkelt på mycket mindre näring och mindre vätska. Till följd av det minskar djuren i vikt under vintern. Det vill säga de tär på den fett- och muskelmassa som de lagrat på sig under sommaren. Viktminskningen kan vara upp till 20-25% av sommarvikten.

En växtätare som älgen väljer inte slumpmässigt vad den betar. I stället ser den till att få i sig föda av bästa möjliga kvalitet. Älgen väljer inte bara vilket område den ska beta i, den väljer vilket träd och till och med vilka kvistar den ska äta. Vad som styr valen vet man inte, men det är troligt att flera sinnen är inblandade som smak, lukt och syn. Man kan ibland se en älg ta en kvist i sin mun och sedan låta bli att bita av den. Istället ser man den släppa kvisten och gå vidare till en ny.

Vid högre tätheter av älg uppstår troligen födokonkurrens mellan individerna i populationen. Det finns då inte längre högvärdigt bete till alla och födans mängd och kvalitet sjunker. Hur konkurrensen fungerar vet man inte, men sjunkande kroppsvikter och sämre fortplantning är kända effekter vid födobrist.

Eftersom älgar, rådjur och harar lever av snarlik föda och ofta äter av samma födoväxter kan man tänka sig att de konkurrerar om födan när det är höga tätheter av de tre arterna. Men det är inte studerat. Vad som talar emot direkt konkurrens är att djuren betar i olika höjdintervall. Andra skillnader kan vara att de utnyttjar olika miljöer och olika växtdelar i sitt födosök.

Kronhjorten kan vara en annan födokonkurrent när det gäller till exempel bärris och ljung.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-22 2015-02-04 Markus Olsson