Dovhjort - Svenska Jägareförbundet
bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Dovvilt. Foto: Jesper Einarsson

Dovhjort

Dovhjorten fanns en gång i hela kontinentala Europa men är introducerad i Sverige för nära 500 år sedan. Dovhjorten förekommer i flera färgvarianter. I mogen ålder har den också tydlig könsprägel, bland annat i form av hanens kraftiga horn och större kroppsstorlek.

2012-09-06

Kännetecken

Dovhjorten kan variera kraftigt i utseende och går från vit till mörkt brun och den senare anges ofta som svart. Den mest kända röd-bruna formen med vita prickar över rygg och flanker, är den naturliga färgvarianten och övriga är ett resultat av tidigare riktad avel i fångenskap. Få vet att även den svarta formen av dovhjort har prickar, men i så dov grå ton att dessa anas bara på mycket nära håll. I vinterpäls försvinner prickarna och såväl den röd-bruna formen som den svarta närmar sig varandra i en mörkbrun färg utan synliga prickar, men med skillnaden att den på sommaren rödbruna dovhjorten får en tydligt ljusare buk i vinterpäls än den svarta.

Illustraion: Dick ForsmanIllustration: Dick Forsman

Den vita formen skall inte misstas för att vara så kallade albinistisk som typiskt har röda ögon och helt saknar pigmentering. Albinism är lika ovanlig hos dovhjort som andra hjortdjur och tillhör således undantagen. Den vita formen av dovhjort föds heller inte vit utan sand- eller crème färgad med bleka fläckar och blir allt vitare med stigande ålder och för varje pälsbyte. För vissa djur kan det ta många år innan den slutliga mjölkvita färgen utvecklats helt. Dessa vita djur har normalfärgade bruna ögon men något mindre pigmenterade och blekare klövar och nos än de normalfärgade.

Dovhjortens ”akterspegel” skiljer sig tydligt från våra övriga inhemska hjortdjur med en ganska lång svans (15-20 cm) med svart ovansida och ljus undersida.

Andra utmärkande karaktärer

Dovviltet har också andra egenskaper som skiljer det från våra övriga hjortdjur. Dels har vi det så kallade fyrsprånget. Detta yttrar sig i flykten genom att viltet studsar fram på i stort sett raka ben. Det torde vara mer ansträngande än det vanliga rörelsemönstret, men man kan utgå ifrån att beteendet har fördelar som överväger nackdelarna. Fördelarna ligger i att undkomma en annalkande fara. Ekologiskt kan man resonera kring följande potentiella fördelar: Först, fyrsprånget ger en snabb acceleration. För det andra utgör dunsarna i marken en varningssignal till övriga i flocken. Dessutom ger dessa hopp sannolikt bra överblick av terrängen. Slutligen är dessa fyrsprång troligen även en signal till ett förföljande rovdjur. Dovhjorten vill signalera att den är en livskraftig individ som därtill upptäckt rovdjuret.

Ett annat speciellt beteende som dovhjorten använder för att undkomma fara är att trycka hårt för att undgå upptäckt. Dvs. förbli helt passiv stående eller liggande i en tätning även när något potentiellt farligt passerar på nära håll.

Hornutveckling

Dovhjorten är enligt genetiska studier klassificerad som närmast levande släktingen med den utdöda s.k. jättehjorten (Megaloceros giganteus). Jättehjorten är det hjortdjur som kanske är mest känd för sina enorma horn som blev så stora och otympliga att det till och med föreslagits att det kan vara ett bidragande skäl till dess utdöende. Den vuxna dovhjorten har likt sin utdöda släkting också ett av de nutida hjortdjurens mest imponerande och största hornuppsättning i förhållande till sin kroppsstorlek. Fullt utväxta är hornen av palmat typ med breda hornplattor som oftast börjar efter mellantaggen.

Hornuppsättningen är dock starkt åldersberoende och klassificeras ofta i fyra olika grupper; spets, stång, halv- och helskovel. Den första uppsättningen på 1-åriga hjortar är alltid s.k. spetshorn, enkla och oförgrenade av varierande längd, och sällan överstigande 20cm längd. Den tvååriga hjorten har s.k stånghorn, förgrenade horn med tydlig ögontagg. Hornen är i denna åldersklass av mycket varierande längd, men kan i extremfallet bli ända upp till 50-60 cm långa, men aldrig med tydliga hornplattor i ändarna. På grund av hornens dåliga kvalité i denna åldersklass, bryter dessa unga hjortar ofta av ett eller båda hornstängerna under hösten och ofta blir då endast ögontaggen och en liten stump kvar.

Först vid tre års ålder börjar man ana den vuxna hjortens typiska hornplattor längst ut på hornen som i bästa fall kan klassificeras som s.k halvskovel. Denna utveckling fortsätter sedan successivt för att vid 5-6 års ålder ha nått sin längdmässigt fulla utveckling, med breda hornplattor och s.k helskovelhorn. Efter detta kan hornen ofta bli ännu kraftigare och nå en högre massa, men de blir inte längre. Från 8-9 års ålder går hjorten i retur och hornen blir då allt kortare och ojämna i storlek, men behåller ofta sin grovlek.

De vuxna, äldre hjortarna fäller sina horn först från och med mitten av april och en månad senare ser man sällan några djur med längre horn. De yngre hjortarna, speciellt spetshjortarna fäller dock flera veckor senare, ända in i juni och har under denna period möjlighet att hämnas tidigare oförrätter då de på senvåren kan ses mota undan även de största ”avlövade” hjortar.

Den nya hornuppsättningen börjar dock växa mycket snart efter att den gamla fallit av. Till en början, de första decimetrarna, tycks gå något långsammare för att senare närmast accelerera i tillväxt, så att de nya hornen kan fejas redan i augusti.

Dovhjortens klassificering

Dovhjorten tillhör familjen hjortdjur. Hos hjortdjuren bär endast handjuren horn - med undantag för renen.

Varje år fälls och förnyas hornen. De växer ut från ett benutskott i pannan, så kallade rosenstockar. Så länge hornen tillväxer är de täckta av en basthud som fejas av vid brunsttidens början, då hornen är fullt utvecklade.

Hjortdjuren har inga tänder framtill i överkäken (men renen och kronhjorten har 2 hörntänder). Däremot har dovhjorten, likt de övriga, i varje underkäkshalva sex kindtänder samt åtta framtänder.

Hjortdjuren är idisslare. Det innebär att födan stöts upp för att tuggas om, och att djuren har 4 magar.

Hjortdjuren tillhör klövviltet - de är partåiga hovdjur med klövar kring tåspetsarna. De båda yttre tårna är mindre välutvecklade och kallas lättklövar. Andra klövvilt är svindjuren och slidhornsdjuren.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-06 2016-10-10 Markus Olsson