Gråsäl - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Gråsäl. Foto: Niklas Liljebäck

Gråsäl

Gråsälen är vår största sälart. Den finns i hela Östersjön och kan påträffas på västkusten, men merparten av sälarna lever i norra delen av egentliga Östersjön och södra Bottenhavet. Gråsälen är klassad som livskraftig i Sverige.

2012-09-07

Kännetecken

Gråsälen är vår största sälart. Hanen kan bli upp till 2.5 meter lång och väga upp till 300 kg. Honan kan bli upp till 2 meter lång och väga 200 kg. Pälsfärgen är mycket variabel, men ofta ljus- till mörkgrå med mörkare prickar eller fläckar. Buken är ljusare än ryggsidan. Gråsälens huvudform är det som bäst särskiljer den från andra sälar i svenska vatten. Profilen går i en nästan rak linje från den låga pannan till nosen som är ganska lång. Äldre hanar kan ha en konvext välvd nosrygg. Knubbsäl och vikaresäl har istället en konkav profil, med markerad panna och nos.

Kroppen är anpassad för ett liv i vatten med spollinjeform, rejält späcklager, päls som skapar en uppvärmd vattenbarriär runt huden och extremiteter som fungerar som fenor. När gråsälarna fiskar kan de dyka 100-tals meter och vara under vattnet i flera minuter. För att klara dykningarna har sälarna flera anpassningar som syftar till att hushålla med syret. De har cirka 1,5 gånger mer blod än landlevande däggdjur av motsvarande storlek och dessutom minskar blodcirkulationen påtagligt när sälen dyker.

Historik, utbredning och status

Gråsälen lever i Nordatlantens kustnära vatten. Förutom populationen i Europa finns en längs Nordamerikas kust. Den internationella naturvårdsunionen IUCN uppskattade att det fanns minst 600 000 gråsälar i världen år 2016.

Historiskt har Östersjöns gråsälar varit viktiga för kustbefolkningen. Deras tran (sälolja), päls och kött var viktiga resurser. Enligt uppskattningar fanns upp till 100 000 gråsälar i Östersjön kring förra sekelskiftet, men i början av 1900-talet betalades skottpeng på säl på grund av konkurrens med yrkesfisket, vilket drev ned stammen. På 1960-talet orsakade miljögifter som DDT och PCB en ytterligare nedgång i och med att många sälhonor blev sterila och sälarnas reproduktion slogs ut. 1975 nådde stammen en bottennivå på omkring 3 000 djur. Sedan mitten av 1980-talet har tillväxten varit stabilt ökande och stammen har återhämtat sig.

Aktuell status

På svenskt vatten förekommer gråsäl från Falsterbo i syd till Haparanda i norr, och det finns ett litet bestånd på västkusten. Huvuddelen av populationen finns i egentliga Östersjön och Bottenhavet. På senare år har gråsälen ökat mer i södra Östersjön än i norr, vilket tyder på att kärnområdet med relativt höga sältätheter expanderar söderut.

Gråsälarna inventeras (räknas) årligen under pälsbytestoppen i månadsskiftet maj-juni, då en relativt stor andel av djuren ligger på land. Gråsälen rör sig över stora områden och arbetet samordnas därför med finska, ryska, estniska och danska myndigheter så att hela Östersjön inventeras samtidigt. I Sverige räknas sälarna framför allt genom systematisk flyginventering, vid vilken man fotograferar sälarna som ligger uppe, men i en del områden räknas sälarna från båt eller land.

Antalet räknade sälar är lägre än den verkliga populationsstorleken, eftersom alla sälar inte ligger på land samtidigt. Totalt räknades ca 30 000 gråsälar i Östersjön både 2014 och 2015. Inventeringarna visar att stammen ökat med i snitt 8 % per år 2000-2014. Ökningstakten har minskat något på senare år, vilket bara delvis kan förklaras med ökad jakt. I Sverige är gråsälen klassad som livskraftig enligt IUCN:s kriterier.

Förekomsten av sjukliga förändringar kopplade till PCB och DDT har minskat de senaste decennierna, men på 2000-talet har förekomsten av hudskador och leverparasiter ökat.

Finsk-svensk forskning visar att tjockleken på gråsälarnas späcklager minskade i början av 2000-talet, varefter tjockleken varierat. Förändringen kopplades samman med tillgången på större strömming, vilket indikerar att strömmingens kvalitet har större betydelse för gråsälen än kvantiteten. Forskarna tolkade detta som att sälstammen i viss mån är födobegränsad.

Ekologi

Gråsälshonan föder en kut i månadsskiftet februari-mars. Honan verkar föredra att föda på is, och de flesta kutarna i Östersjön föds på drivisen, men där det ont om is kan honan istället föda på skär eller stränder. Vid födseln väger kuten 8-16 kg och är ca 1 meter lång. Den har en vit så kallad embryonalpäls som inte är vattenavstötande. Kuten måste därför tillbringa sina första levnadsveckor på is eller land. I samband med att kuten slutar dia vid tre veckors ålder skiftar den till en vattenavstötande päls och kan börja simma. Vid knappa fyra veckors ålder lämnas den av honan. Kuten har då ökat i vikt till hela 40-50 kilo, något som är möjligt tack vare sälmjölkens höga energiinnehåll.

Strax efter att honan slutat dia sin kut parar hon om sig. Sälar har så kallad fördröjd fosterutveckling, eller fördröjd implantation, vilket innebär att fostret inte börjar utvecklas förrän ett antal månader efter parningen. Honan blir könsmogen vid 3-5 års ålder och hanen vid 3-6 år. Det kan emellertid dröja ytterligare något år innan hanen får möjlighet att para sig, på grund av konkurrens från äldre hanar. Gråsälen kan vara långlivad. Den högsta ålder som konstaterats hos östersjösälarna är 43 år (hona) respektive 40 år (hane), men det är ovanligt med djur som är äldre än 30 år.

Födan består nästan uteslutande av fisk, varav ungefär hälften är strömming/sill. Därutöver äter gråsälen bland annat skarpsill, torsk, lax och plattfisk. I genomsnitt äter en vuxen gråsäl 7 kg fisk per dygn, men mängden varierar beroende på säsong. Mest äter sälen på sensommaren då den bygger upp späcklagret inför höst och vinter.

Påverkan av naturliga fiender på sälstammen är försumbar.

Gråsälen och fisket

En forskningsstudie har uppskattat att sälarnas totala fiskkonsumption i Östersjön uppgick till nära 100 000 ton omkring 2010, att jämföra med fiskets uttag på ca 700 000 ton vid samma tidpunkt. Fisket skedde till 95 % på torsk, sill/strömming och skarpsill. Vad gäller dessa arter bedömde forskarna att sälarnas uttag var relativt litet jämfört med fiskets - eftersom fisket stod för 80-90% av det totala uttaget - men att fisket skulle kunna konkurrera med sälarna om tillgången på föda. För en del andra sorters fisk - plattfisk, lax, öring, gädda och vitfisk - var sälarnas uttag 15-70% av det totala uttaget. För dessa fisksorter bedömdes sälarnas uttag vara så stort att det åtminstone lokalt konkurrade med fisket, särskilt i kustnära områden. Därutöver tillkommer fåglarnas, däribland skarvens, fiskkonsumtion. Enligt samma studie stod fågel för ca 20-50% av det totala uttaget av ål, abborre, gädda och gös .

Forskningen visar alltså att säl och människa åtminstone lokalt konkurrerar om fisken i Östersjön, om man ser till tillgång och uttag av fisk.

För fisket tillkommer en mer direkt skadeproblematik. En utredning från Havs- och vattenmyndigheten 2014 visar att sälskadorna per fiskare ökat på senare år och särskilt i södra Östersjön. Skadorna kan vara synliga, till exempel i form av skadad fångst, skadade redskap, samt kostnader och tid för att laga redskapen. Storleken på den ekonomiska skadan uppskattades till ca 33 miljoner kronor per år i infiskningsvärde. Därutöver finns dolda skador, exempelvis fångad fisk som helt ätits upp av säl och därmed inte syns när fiskeredskapen tas upp. Olika undersökningar tyder på att den dolda skadan är minst lika stor som den synliga. 

För sälstammen tillkommer en problematik i och med att unga sälar fastnar och drunknar i fiskeredskapen.

Utvecklingen av sälsäkra redskap är därför angeläget för fiskenäringen.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-07 2018-05-31 Bodil Elmhagen