bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Foto: Göran Ekström

Lodjur

Lodjuret är en art som sprider sig i Sverige. Lodjuret är ett kattdjur och ett utpräglat rovdjur. I södra och mellersta Sverige lever lodjuret i hög utsträckning på rådjur, medan i andra delar av landet kan ren, skogshöns och mindre däggdjur utgöra stapelföda.

2012-09-08

Kännetecken

Lon är ett stort kattdjur som är svår att förväxla. Utmärkande är den fläckiga pälsen och korta svansen med svart spets.

Ekologi

Lodjuret är huvudsakligen skogslevande. Det är ett typiskt rovdjur, som till största delen lever på däggdjur som rådjur, ren och hare. Lodjur river också gärna rödräv när tillfälle ges. Ofta äter lodjur en del av räven, men det är lika mycket för att bli kvitt en konkurrent.

Foto: Madeleine LewanderFoto: Madeleine Lewander

Lodjuret är ett ensamlevande djur med stora hemområden. Honornas hemoråden är mellan 200-600 km 2, i vissa områden ännu större. Handjurens hemområden är ungefär dubbelt så stora. Den övergripande livsstrategin skiljer sig förmodligen åt mellan könen. Hanarnas målsättning för att bli framgångsrika innebär att para maximalt antal honor. Därför strävar hanarna efter stora hemområden, för att täcka in maximalt antal av honors hemområden. Honorna däremot maximerar sin framgång genom att få många och stora kullar samt lyckas försörja dessa till vuxen ålder. För honorna är därför det allt överskuggande att ha hemområden med gott om bytesdjur.

Lodjuret har sin parningsperiod i mars och ungarna föds i maj-juni. Antalet ungar varierar vanligen mellan 1 och 3, i sällsynta fall 4. Ungarna följer modern i ungefär 8-10 månader. Den totala dödligheten hos ungarna under det första levnadsåret är 30-70%. Till hög grad inträffar dödligheten tidigt, och orsakerna är inte kända. Troligen innefattas undernäring, sjukdomar och predation.

Söder om renskötselområdet är rådjuret lodjurets dominerande bytesdjur. Dessa arter påverkar varandra ömsesidigt. Tät rådjursstam är gynnsamt för lodjuren, medan tät lodjursstam har den motsatta effekten på rådjursstammen. Dessa viltstammars täthet varierar mellan områden och över tid, vilket gör att brytpunkten för när lodjuren tar fler rådjur än vad en rådjursstam producerar också varierar beroende på aktuell situation. Lodjursforskarna drar slutsatsen, med ledning av rådjursstammarnas utvecklingen i studieområden, att lodjurens predation till största delen adderar till annan dödlighet.

Spår

Spåravtryck från lodjurs högertass. Illustration: Fredrik Saarkoppel och Fredrik EnerbranthLodjurets spår är stort och runt. Avtrycken från själva trampdynorna är förhållandevis små och lite osymmetriskt placerade. Kloavtryck syns sällan. När kloavtrycks syns är det ofta för att lodjuret behövt fäste på halt eller lutande underlag, alternativt när det spretat med tårna för att få större bärighet i lös snö.

Spåravtryck från lodjurs högertass. Illustration: Fredrik Saarkoppel och Fredrik Enerbranth

Den som följer lodjurs spår märker snart att de gärna tar sig upp för oländiga branter. Spårning visar också att det är vanligt är att lodjur går fram till gryt som till och från bebos av räv eller grävling.

Lodjuret och människan

Predation på tamdjuren får och ren skapar konflikter, trots att ersättning betalas för orsakade skador. I vissa områden framför allt i mellersta Sverige har lodjurets predation på rådjur och rådjursstammarnas snabba minskning gjort jägarna upprörda.

Det finns vissa kunskaper om lodjurs rörelser, födoval samt jakt- och parningsbeteenden. Flera skandinaviska forskningsprojekt har samlat kunskap om bland annat reproduktion, dödlighet, spridning och predation, vilket är en förutsättning för förvaltningen.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2016-02-22 Markus Olsson