bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Jakt och förvaltning

Minken får jagas året om i hela landet för att förebygga skador av vilt (så kallad skyddsjakt).

Den huvudsakliga beskattningen sker med hjälp av slagfällor eller fällor för levandefångst. Över 30 fälltyper är idag godkända för minkfångst. Minkar fälls också vid vaktjakt och vid jakt med hund som markerar mink.

Minken är en införd art i Sverige. Handeln med skinn från vilda minkar har idag liten omfattning. Minken jagas idag på många håll, framför allt på grund av att den är en betydelsefull predator på fågel. Fågelarter som häckar på öar är särskilt utsatta. För arter som häckar i markhåligheter (till exempel tobisgrissla och tordmule) kan minkens invandring leda till en kraftig nedgång av fågelbeståndens storlek. Sjöfågelarter med lägre krav på häckningsbiotopen kan finna en frizon på öar där minken inte förekommer till följd av brist på skydd.

Minkjakten har visat sig vara en naturvårdsåtgärd som gynnar många sjöfågelarter. Och särskilt betydlesefullt är detta för de arter som är hotade och kontinuerligt minskar. I en studie i Uppsala läns skärgård där man jämfört jagade med ojagade delar av skärgården ser man tydligt att minkjakten leder till ökat antal par sjöfåglar. I områden med minkjakt ökade antalet par sjöfåglar med i storleksordningen 4-15 % per år. Ojagade områden uppvisar minskande antal par eller stabilt antal par på en låg nivå. Därtill visade studien att artrikedomen ökade med upp till cirka 50 % i områden med minkjakt jämfört med områden utan.

För att bibehålla antalet minkar på en lägre nivå - med effekten att sjöfågel gynnas - krävs uthållighet i jakten. Minkjakt måste ske årligen och är särskilt viktig tidigt på våren, innan fåglarna häckar.

Under de senare decennierna har dock många populationer av sjöfågel i skärgården minskat också av andra faktorer än minkpredation. Till exempel spelar övergödning och förekomst av miljögifter in. På många håll har även mängden gynnsam häckningsbiotop minskat till följd av att betesmarker växer igen på skärgårdsöar sedan tamboskap inte längre betar där.

Enligt Biodiversitetskonventionen, som Sverige undertecknat, skall de undertecknande parterna förhindra införseln av, kontrollera eller utrota sådana främmande arter, som hotar ekosystem, livsmiljöer och arter (artikel 8, punkt h) samt rehabilitera och återställa skadade ekosystem och främja återhämtningen hos hotade arter, bland annat genom utarbetande av planer eller andra skötselåtgärder (punkt f).


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-22 2012-11-21 Markus Olsson