bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Foto: Göran Ekström

Skogshare

Skogsharen finns i princip i hela landet utom i utpräglade jordbruksmarker. Skogsharen byter päls som en anpassning till det nordliga klimatet. Den har därmed kamouflage i snö och på barmark.

2012-09-08

Skogsharen verkar ha minskat i antal under senare år. Hur omfattande minskningen är samt hur olika faktorer inverkar vet man inte säkert.

Det finns dock en stor mängd annan kunskap om skogsharen. Några exempel är att skogsharen är hårt utsatt för rovdjur, den har ett annorlunda sätt att ta hand om sina ungar och en matsmältning som skiljer sig från de flesta andra djur.

Kännetecken

Skogsharen är relativt lik sin släkting fältharen, men det finns ett antal karakteristiska drag som skiljer dem åt. Såväl kroppsform som svans, öronstorlek samt ögon- och pälsfärg ser olika ut på dem. Dessutom byter skogsharen pälsfärg mellan sommar och vinter, vilket gör den lättare att känna igen vintertid.

Jämfört med fältharen är skogsharens kroppsform mindre och knubbigare och dess svans är kort, vit och formad som en liten boll. Fältharens svans är istället längre, plattare och svart på ovansidan. Öronen är jämförelsevis kortare på skogsharen och ögonen är mörkt rödbruna till skillnad från de ljust gulbruna hos fältharen. På sommarhalvåret har skogsharens päls en jämnt gråbrun till mörkgrå färg medan fältharens päls är gulbrun på ett fläckigt sätt.

Färgen på skogsharens vinterpäls varierar mellan vit och gråblå, beroende på var i landet haren lever. I de norra delarna hittar man de vintervita hararna, de så kallade nordhararna och i södra Sverige, där snön sällan blir liggande, lever de gråblå mohararna.

En vuxen skogshare är 45-55 cm lång med en 5-7 cm lång svans. Den väger 2,5-4,5 kg i genomsnitt. Honorna är generellt större än hanarna, vilket annars är ovanligt bland landlevande däggdjur.

Det går inte att bedöma könet på en hare på avstånd eftersom det inte finns några särskilda skiljetecken mellan honor och hanar. Att bedöma åldern på hararna är också svårt, men ungar som är högst 7-9 månader gamla kan särskiljas från vuxna. De har tillväxtzoner i ändarna på sina skelettben som känns som knölar och är speciellt framträdande på frambenets handled. Knölarna försvinner när haren vuxit färdigt.

Tänderna är lite speciella hos hararna. Både fram- och sidotänder har så kallade öppna rötter. Det innebär att nerver och blodförsörjning är annorlunda än hos tänder med slutna rötter, dvs sådana som vi människor, hunddjur, hjortdjur med flera har. Fördelen för hararna är att tänderna fortsätter att växa genom hela livet. Därför får en hare aldrig svårt att beta på grund av nedslitna tänder. Det kan annars vara ett problem för gamla djur med slutna tandrötter, de kan svälta ihjäl om tänderna blir helt nedslitna. För haren kan de ständigt växande tänderna ställa till problem om de växer snett så den inte slits ned, eller om haren förlorar en tand, så att den motstående inte slits. Då kan tanden växa sig för lång och göra det omöjligt för haren att bita och tugga.

När haren betar använder den framtänderna till att knipsa av kvistar och örter. Framtänderna har ett tjockare lager emalj på framsidan, vilket leder till att de slits mer på insidan. På så sätt får framtänderna en spetsig stämjärnsform, vilken ger harens bettspår knivskarpa snittytor. Bitspåren skiljer sig från de slitmärken som andra betande djur lämnar (jämför rådjur och älg!).

Vintertid kan skogsharen gnaga bark av träden. Spår från det gnagandet lämnar lite sneda, längsgående skåror ganska långt ner på stammen. Exakt hur lågt ner beror på snötäckets tjocklek.

Spillning är ett annat spårtecken som avslöjar harens framfart. Varje dygn lämnar skogsharen cirka 475 spillningspärlor. Pärlorna är runda och lite tillplattade i formen. De innehåller i princip bara fiber och ser nästan ut att vara gjorda av sågspån.

Harens sätt att hoppa avspeglar sig tydligt i spårlöporna. Den sätter först ned framtassarna, den ena framför den andra. Sedan kommer baktassarna, som den sätter ned bredvid varandra, framför framtassarna. Med baktassarna hoppar haren av, och landar igen på ena framtassen. När hararna är ute på födosök om natten brukar de använda samma stigar om och om igen s.k. (vilt-)växlar. Kännetecknande för sådana stigar är att vegetationen är avknipsad i harhöjd, men överväxande högre upp.

Tack vare sin hoppteknik och sin kroppsbyggnad kan skogsharen röra sig så snabbt som 70 km/h om den behöver. Det är de långa bakbenen med sina kraftiga lårmuskler som skjuter iväg haren!

Framtassarna är mindre och spetsigare än baktassarna, vilket gör att deras avtryck ser olika ut. I stället för nakna trampdynor har haren ett tätt lager av styva, böjliga hår, så avtrycken kan se lite suddiga ut.

Haren är utsatt för de mest skiftande predatorer, och har därför väl utvecklade sinnen. Hörseln är skarp och ytteröronen kan vridas åt olika håll, oberoende av varann. Synen gör att den på långt håll ser nya inslag i terrängen. Skogsharens synfält är också tämligen vitt: genom att ögongloberna sticker ut från skallen kan den se nästan helt runt om sig.

Hörsel och ögon

Det mest välutvecklade sinnesorganet på haren är öronen. Det är via hörseln som den upptäcker och lokaliserar eventuella faror. De stora öronen fångar in minsta ljud. Ett vanligt beteende hos hararna är just att sätta sig på bakbenen och vrida på öronen för att bestämma varifrån ett ljud kommer!

Eftersom haren är nattaktiv har den bra mörkerseende. Ögonens placering på sidan av huvudet gör att den kan se både åt sidan och bakåt, men inte lika bra rakt framåt. Luktsinnet är också bra, men haren förlitar sig inte på det. I kommunikationen mellan harar spelar dock lukten en viss roll, och för det ändamålet har den doftkörtlar bakom kinden och vid ändtarmsöppningen. Det finns inga doftkörtlar på tassarna men genom att gnida tassarna mot kindkörtlarna när den putsar sig lämnar haren doftspår när den hoppar.

Det finns en mer eller mindre utbredd tro att haren kan stänga av sin vittring när den hoppat av sitt spår och trycker till exempel mitt i ett drev. Det finns inga bevis för detta, men man vet att harar som trycker knappt ger ifrån sig någon vittring alls. Harungar är också nästan helt utan vittring när de sitter stilla.

Foto: Kenneth JohanssonFoto: Kenneth Johansson

Som beskrivs under kännetecken, har skogsharens vinterpäls en annan färg än sommarpälsen. Bytet av pälsen styrs både av yttre och inre faktorer. De yttre faktorerna består av dagsljus och temperatur medan de inre är skogsharens "genetiska programmering" det vill säga de nedärvda funktioner som svarar på de yttre faktorerna. När dagarna blir kortare framåt hösten och dagsljuset minskar, skickas nervimpulser till hjärnan (hypofysen) som svarar med att producera ett slags hormon. Via blodet når hormonet hårsäckarna och styr hårsäckarnas verksamhet. "Kommandot" blir att lossa det gamla hårstrået och börja producera nya vinterhårstrån.

Eftersom dagarna är lika långa från år till år vid givna tider, brukar pälsbytet påbörjas vid samma tid varje år. Hur lång tid hela skiftet tar, beror dock på temperaturen. Under kalla höstar sker bytet därför snabbt och när hösten är varm, blir det utdraget. Undersökningar har visat att skiftets rytm och även pälsfärgen är ärftlig – skogsharar från Norrland som flyttats till södra Sverige har fortsatt att skifta till sin vita vinterpäls tidigt, trots frånvaro av kyla och snö.

Nordharens vintervita pälshår är pigmentlösa, luftfyllda (ihåliga) och mycket välisolerande. Vinterpälsen är nästan dubbelt så tjock som sommarpälsen. Att den är en förutsättning för att nordharen ska klara vintern har man visat i försök. Där man utsatte harar för en konstgjord lång och varm höst med påföljden att de inte bytt till vinterpäls fullt ut, frös hararna ihjäl inom en månad efter det att de satts ut igen.

I sin vita päls är dessutom nordharen väl kamouflerad mot snön. Moharen i sin tur smälter in i sin omgivning med den blågrå vinterskruden.

Harar och rovdjur

Ett beteende som haren har, för att undgå upptäckt av rovdjur, är att i daglegan ligga stilla och med låg profil. Haren ger på så sätt ifrån sig minsta möjliga vittring och rörelser, vilka annars skulle kunna vägleda rovdjur. Dessutom lämnar inte haren gärna legan i onödan. Det kallas att den "trycker hårt", vilket gör att rovdjur kan passera nära haren utan att den röjer sig genom att byta uppehållsort. Fördelen för haren är att den undviker att ödsla energi och hamna i rovdjurens blickfång mer än nödvändigt.

Haren gör vanligen också en procedur innan den går i legan: trasslar till sin spårlöpa, så att rovdjuren får svårare att genom luktsinnet finna haren. Detta sker genom att haren rör sig fram och tillbaka i sitt eget spår samt gör rejäla skutt så att spårlöpan blir svår att följa.

Släktingar till skogsharen

I Sverige finns två arter som är släkt med skogsharen: fältharen (givetvis!) och vildkaninen. Tillsammans tillhör de harfamiljen, som i sin tur tillhör ordningen Lagomorpha, eller "dubbeltandade gnagarna". De kallas så på grund av det extra tandpar som sitter bakom framtänderna i överkäken. (Vad dubbeltänderna används till är oklart.) I samma ordning finns också familjen pipharar som bara finns i Nordamerika och Asien.

Det finns flera nära släktingar till skogsharen i arktiska och subarktiska miljöer. En av dem är polarharen som lever i stora flockar på tundran i arktiska Kanada och på Grönland. De känns bland annat igen på sitt känguruliknande hoppande. Andra arter är tundrahare (finns på tundran i Alaska) och snöskoharen. Den sistnämnda lever i Nordamerika och är viktig av flera anledningar. Dels är den ett mycket viktig jaktligt vilt, dels är den intressant på grund av de stora svängningar i populationsstorlek som förekommer med regelbundna intervall. Under toppår, som återkommer ungefär vart tionde år, kan det finnas enorma mängder snöskohare. Tätheter på mellan 20 000–25 000 snöskoharar per 1000 hektar är uppmätta under toppåren. Svängningarna påverkar dessutom många andra arter, bland annat rovdjur som lodjuren.

Haren och människan

Skogsharen är ett uppskattat och omtyckt vilt. Trots det har haren inget eller nästan inget ekonomiskt värde idag. Längre tillbaka i tiden var både skinn och kött värdefulla utbyten från jakten.

Det har visat sig i undersökningar att jägaren lägger så mycket som 90% av harjaktens värde i själva upplevelsen. Att hålla och träna hundarna tar ofta lika mycket tid som själva jakten, och är inte sällan mer än halva nöjet. Eftersom skogsharen har blivit allt ovanligare, är det många som undviker att alls lossa skott mot dem i jaktsituationen. Man värnar om "sina" skogsharar. Det finns också ett stort intresse för viltvård med inriktning på skogshare (läs mer under förvaltning och jakt).

Skogsharens bete ställer sällan till problem i skogsbruket. De betar mycket lite på barrplantor. Planterade, växthusuppdrivna barrplantor kan dock hararna beta eftersom de är kväverika och goda. På lövträdsplantor, och i fruktträdgårdar kan harar göra skada, men då är det ofta tal om fältharar.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2016-02-08 Markus Olsson