bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Foto: Hans Ring

Varg

Vargen tillhör familjen hunddjur. Våra tamhundar härstammar från vargen och man kan säga att dom är samma art. Vargen är en nygammal art i Sverige. Från att varit näst intill utrotad i landet på 1960- och 70-talet så fanns i början på 2010-talet över 300 vargar.

2012-09-08

Kännetecken

Vargen är den mest storvuxna arten inom familjen hunddjur (Canidae). Den liknar en mycket stor och högbent hund med lång kraftig nos, brett huvud, upprättstående något avrundade öron, grov hals, rak rygg och lång hängande buskig svans med svart spets, långa ben som ser smala ut men med mycket stora och kraftiga tassar. Den har samma tanduppsättning som tamhund (4 framtänder, hörntand, samt 6 kindtänder), men tänder och käkar är mycket kraftiga.

Hos skandinaviska vargar är färgen mindre variabel än hos Nord-Amerikanska vargar och är oftast gulbrun med varierande inslag av grått och svart och smutsvitt.

Foto: Johan HammarFoto: Johan Hammar

Strupen och undre delen av ”ansiktet” är vita, men det vita fältet går aldrig upp över ögonen (vilket det däremot ofta gör hos varglika hundar). Typiskt är också den roströda baksidan av öronen. Helt svarta vargar förekommer på många andra håll i världen, särskilt i Nordamerika, men den färgvarianten verkar inte finnas i Skandinavien. Kroppsvikterna varierar mycket mellan olika delar av världen. I den nuvarande skandinaviska populationen ligger vikten för vuxna hanar i intervallet 45 - 55 kg och för vuxna honor i intervallet 35 - 45 kg. Vargen är generellt sett byggd för uthållig förflyttning, huvudsakligen i trav, och kan utan svårighet förflytta sig flera mil på några timmar.

Vargspillning påminner mycket om hundspillning. Korvarna är 2-3 cm tjocka och man hittar ofta hår och benbitar i dem, vilket sällan går att hitta i tamhundens. Vargarna lämnar spillningshögarna väl synliga eftersom de fungerar som en allmän markering och säger att "jag var här".

När man hittat ett djur som slagits av rovdjur går det sällan att avgöra vilket rovdjur som varit framme genom att undersöka kadavret. Spår runt platsen måste samtidigt bedömas och när tamdjur har skadats måste alltid länsstyrelsens utbildade besiktningsmän besiktiga djuren för att ersättning ska kunna utgå.

Varg och tamhund är egentligen en och samma djurart vilket medför specifika problem vid inventering av just varg. Stora hundspår och vargspår är i det närmaste identiska och många hundar är till utseendet mycket varglika och flera hundraser kan yla som vargar.

När vargar bildar par håller de ett eget revir. Om hane och tik får avkommor utgör detta en flock. Vargarna i Skandinavien lever främst av älg men äter också andra djur. Det finns många olika åsikter om vargen och detta leder till konflikter mellan olika grupper av människor.

Läten

Vargens ylande är mycket känt men vargen har också flera skällande eller gläfsande lågmälda läten. Ylandet kan höras kilometervis (upp till en mil) medan de andra lätena bara är kontaktläten som används inom flocken. Ylandet är till för att markera för andra individer i flocken var den finns och för andra vargar visar detta att området är upptaget.

Ekologi

Flocken

I vargflocken råder en strikt rangordning som är nödvändig för att undvika att slagsmål och kamp uppstår om flockens resurser, till exempel födan. Ledarna i flocken är alfahanen och alfahonan.

I flocken har vargarna rangordning för hanar, tikar och valpar. Tikar har sin rangordning och hanar har sin.

I vargflocken råder en strikt rangordning. Foto: Johan HammarI vargflocken råder en strikt rangordning. Foto: Johan Hammar

De vargar som inte har etablerade revir saknar i regel en partner eller en bra plats för sitt revir och söker därför ibland vida omkring. Hur omfattande vandringarna/sökandet blir beror alltså på hur lätt det är att hitta partner respektive ett lämpligt revir. I områden med täta vargstammar måste djuren vandra långt för att hitta lediga revir. I Skandinavien är medelavståndet från födelsereviret till etablering av eget revir nästan lika långt för vargtikar (126 km) som för hanar (167 km). Avstånden i Skandinavien är längre än vad som har redovisats från andra delar av världen. Detta kan förklaras med att det finns stora vargtomma områden utanför kärnområdet vilka gör att utvandrarna kan vandra länge utan att finna en partner.

Studier av radiomärkta vargar visar att de flesta tikar ynglar i slutet av april eller i början av maj men valpar kan födas så sent som senare halvan av maj månad. Tidpunkten för parning bestämmer troligen tiden för valpningen eftersom man tror att dräktighetstiden (63 dagar) är konstant. Detta innebär att parning normalt sker under slutet av februari och början av mars men att parningar även kan förekomma under mitten eller till och med senare delen av mars. Löpet hos tiken börjar dock vanligtvis långt tidigare, ofta i slutet av november. Vargtikar löper bara en gång per år, till skillnad från tamhundarna som löper upp till var tredje månad. Det skulle inte vara möjligt för flocken att klara nyfödda valpar under andra tider på året än våren för bristen på värme skulle leda till mycket hög dödlighet hos valparna.

Månadsskiftet februari-mars är kritisk för om det kommer bli valpar i ett revir eller inte. Finns det ett revirmarkerande par i reviret vid denna tidpunkt är det sannolikt att det kommer födas valpar längre fram på våren.

Förökning

Vargen bli normalt könsmogen under sitt andra levnadsår d v s vid 22 månaders ålder och kan föda kullar upp till minst 11 års ålder. Den äldsta kända vargtik som fått valpar i Skandinavien födde sina sista valpar 1999 vid en ålder av 11 år. Under de följande tre åren fanns hon kvar i området tillsammans med en vuxen hane men födde inga valpar.

Vargtikar kan producera upp till 11 valpar men vanligen uppgår kullstorleken till 3-8 valpar per kull. Vanligtvis är det endast en hona per flock som föder valpar, men vid riklig tillgång på bytesdjur och/eller att ledartiken försvinner kan både två och tre honor bli dräktiga och föda valpar.

I Skandinavien är medelkullstorleken 3,7 valpar som överlever sommaren och kan ingå i flocken kommande höst. Denna siffra skiljer sig inte mot kullstorlekar uppmätta i andra vargstammar till exempel i Nordamerika eller Finland. Men under senare år har forskarna sett indikationer på att medelkullstorleken minskat vilket kan förklaras med inavelseffekter.

Nyfödda vargvalpar väger i genomsnitt 400 g. De föds blinda och döva och är helt beroende av modern för att hålla värmen under de första tre veckorna. När valparna är tre veckor gamla har deras syn och hörsel utvecklats. Små mjölktänder har också vuxit fram och de kan så smått börja smaka på kött. Hittills har tiken inte lämnat sina små valpar. De andra flockmedlemmarna har serverat henne mat i lyan istället. Under valparnas fjärde levnadsvecka börjar de ge sig ut på små upptäcktsfärder utanför lyan och tiken kan lämna dem kortare stunder.

Valparna slutar dia vid nio veckors ålder. Ungefär samtidigt flyttar flocken från lyan till en så kallad rendez-vous-plats ([randévoo] betyder möte på franska) där valparna stannar medan de vuxna går på jakt. I början matas de små med halvsmält föda som de vuxna stöter upp, men successivt går de över till vanlig föda. Framåt september är valparna stora nog att följa med flocken på vandring.

I Skandinavien är det vanligaste att valparna lämnar flocken innan eller precis efter de blivit könsmogna. Vargar blir i regel könsmogna runt 22 månaders ålder men det händer att vargar blir könsmogna senare och därför stannar kvar längre i flocken. Valparna lämnar sin flock för att leta efter ett eget område och bilda ett eget revir. När ett nytt revir etableras är det oftast en utvandrande vargtik som väljer att slå sig ner (bli stationär) i ett område i väntan på en förbivandrande hanvarg. Vissa vargar kan förbli ensamma i ett område under flera år utan att bilda par.

Troligen leder inte alla möten mellan ensamma vuxna vargar av olika kön till att dom bildar ett par utan vargar väljer förmodligen partner. När väl ett par är bildat markerar båda vargarna revir genom att urinera med lyft ben och med s.k. krafsmarkeringar i marken. Detta är viktiga signaler till andra vargar att detta område redan är upptaget. Om paret har hållit samman under hela vintern kommer tiken normalt föda valpar och därmed bilda en ny flock. Vargflockar bildas alltid som ett resultat av en föryngring mellan två vuxna vargar. I andra länder har man påvisat att obesläktade vuxna vargar undantagsvis kan accepteras som en flockmedlem men detta har ännu inte setts i Skandinavien.

Vargens val av bytesdjur beror till stor del av vilka arter som är tillgängliga. Foto: Johan HammarVargens val av bytesdjur beror till stor del av vilka arter som är tillgängliga. Foto: Johan Hammar.

Födoval

Vargen äter normalt 2-3 kg kött per måltid men kan äta ända upp till 9 kg om det är lång tid mellan måltiderna. Vargens val av bytesdjur beror till stor del av vilka arter som är tillgängliga. Vargen äter allt från bär, skogsfåglar och mindre däggdjur till stora klövdjur som älg. I områden där de naturliga bytesdjuren är ovanliga kan tamboskap utgöra en stor del av födan. I Skandinavien utgör de naturliga bytesdjuren basen (>99 %) av vargens föda. Älg är det primära bytesdjuret för varg över stora delar av vargens utbredningsområde, både i Europa/Asien och i Nordamerika, och så är fallet också för den skandinaviska vargen. Analyser av spillningar från olika svenska och norska vargrevir visar att mer än 95 % av allt kött som vargen äter utgörs av älg.

Källor till texten eller annan litteratur om vargen

Mycket av texten bygger på artpresentationen i Regeringens Utredningen om de stora rovdjuren (SOU 2007:89). Den är skriven av forskare inom vargforskningsprojektet SKANDULV.

Lär känna vargen. 1988. Anders Bjärvall. Svenska Jägareförbundets Förlag.

Diverse publikationer på SKANDULV:s webbplats.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2016-01-12 Markus Olsson