Vikare - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Vikare

Vikaresälen (vikaren) är vår minsta sälart. Vintertid behöver den tillgång till stabil is och merparten av världens vikaresälar lever i Arktis. I svenska vatten finns vikaren i Bottenviken och norra Kvarken. Den svenska populationen är sedan 2015 klassad som livskraftig.

2012-09-09

Kännetecken

Vikaren kan bli upp till 1,6 meter lång och väga upp till 140 kg. Hanen är något större än honan. Pälsens grundfärg varierar men är mörkare på ryggen och ljusare på buken. På ryggen och sidorna har pälsen relativt stora mörka fläckar med gulvita bårder, vilket skiljer vikaren från andra sälarter i svenska vatten. Vikarens huvud har en konkav profil med tydlig panna och nos, vilket skiljer den från gråsälens raka eller till och med konvexa profil.

Vikaren är ett säldjur. Säldjuren är väl anpassade till ett liv i havet. Det gäller såväl den spolformade kroppsformen, med det ordentliga späcklagret, som en rad fysiologiska anpassningar. De kan till exempel stänga av stora delar av blodflödet när de dyker för att hushålla med blodets syre.

Illustratör: Dick Forsman

 

 

 

 Illustration: Dick Forsman

Historik, utbredning och status

Vikaren är anpassad till ett liv i områden med stabil is och arten har sitt huvudsakliga utbredningsområde i Arktis. Den internationella naturvårdsunionen IUCN uppskattade 2016 att världspopulationen bestod av minst 3 miljoner djur.

Vikaren invandrade till Östersjön efter den senaste istiden när klimatet var kallare in idag. När klimatet blev varmare och vikarens utbredning försköts norrut kom den att leva kvar i de nordligaste delarna av Östersjön. Vikaren brukar därför beskrivas som en "ishavsrelikt" i Östersjön, det vill säga en population som lever isolerad från artens huvudsakliga utbredningsområde i Arktis. I Finlands största sjö, Saimen, finns en underart av vikare som kallas Saimenvikare. Också Saimenvikaren är en ishavsrelikt.

Historiskt har sälar varit en viktig resurs för människan. Inte minst säloljan var värdefull. När värdet på sälolja minskade i slutet av 1800-talet kom sälen att betraktas som en konkurrent till yrkesfisket och skottpengar infördes. Enligt uppskattningar minskade antalet vikaresälar i Östersjön från omkring 200 000 i början av 1900-talet till ca 25 000 på 1940-talet. Liksom övriga sälarter drabbades vikaren hårt av miljögifterna DDT och PCB kring 1900-talets mitt. Som mest var omkring 90 % av honorna sterila och stammen kraschade. I början av 1980-talet fanns 2000-3000 djur, men nedgången bröts i och med att halterna av PCB och DDT började minska.

Aktuell status

Idag finns merparten av Östersjöns vikare längst i norr, i Bottenviken och norra Kvarken, men det finns även delpopulationer i Rigabukten och Finska Viken. Stammen ökade med i genomsnitt 4.5 % per år 1998-2013, trots att omkring 30 % av honorna fortfarande är sterila på grund av miljögiftshalterna i Östersjön. Sedan 2015 är vikaren klassad som livskraftig i Sverige, vilket innebär att den inte längre är rödlistad (hotad) enligt IUCN:s kriterier.

Vikarna i Östersjön inventeras (räknas) årligen genom systematisk flygfotografering under pälsbytestoppen i slutet av april. Under pälsbytet ligger en relativt stor andel av sälarna uppe på isen. År 2013 räknades ca 8 000 vikaresälar och man har hittills antagit att det motsvarar 60-80 % av det verkliga antalet sälar. År 2014-2015 räknades ungefär dubbelt så många vikare, omkring 16 000. Att fler djur än vanligt räknades berodde på att det var mindre is än vanligt, vilket kan ha gjort att de normalt revirhävdande vuxna sälarna tvingades ge upp sina revir och ge ungsälar tillgång till isen. Att så många djur räknades tyder på att det kan finnas något fler vikaresälar än man tidigare antagit.

Framtida hot

Eftersom vikaren är beroende av tillgång till stabil havsis på vintern förväntas den missgynnas av ett varmare klimat.

Ekologi

Vikaren är anpassad till ett liv i områden med stabil is under vintern. Den kan underifrån gräva ut andningshål och grottor i isen. På vintern upprättar de vuxna vikaresälarna revir i den uppbrutna och sammanfrusna drivisen. De vuxna djuren byter päls i slutet av april och i början av maj. De ligger då uppe på vårisarna i högre grad än vanligt, eftersom det krävs för att pälsen ska växa bra. Under den isfria delen av året lever vikaren mestadels i öppna havet, vilket gör att den kan upplevas som mer anonym än andra sälarter som i högre grad uppsöker kustnära sältillhåll.

När honan ska föda i februari-mars gräver hon ut en is- eller snögrotta till kuten. Kuten föds med en vit kutpäls som isolerar mot kall luft men inte mot väta. Kuten undviker därför att gå ner i vattnet, men kan följa honan ner i vattnet om ett rovdjur försöker gräva sig in i snögrottan. Om kuten blir blöt behöver den skyddet från grottan för att kunna återfå en stabil kroppstemperatur och överleva. Grottan fungerar därför både som skydd mot rovdjur och mot väder och vind. I Arktis är isbjörn och fjällräv viktiga predatorer på vikarekutar. I Östersjön är havsörn och trut viktiga predatorer. I Rigabukten har man noterat att nästan alla vikarekutar dör under år med begränsat istäcke, på grund av utsattheten för väder, vind och predatorer.

Kuten väger 4-5 kg och är 50-65 cm lång vid födseln. Den diar i 3-7 veckor och ökar då i vikt till ca 15 kg. I slutet av digivningen fälls kutpälsen. Därefter går kuten i vattnet och blir självständig från honan. Honan parar sig efter digivningens slut, men fosterutvecklingen fördröjd som hos andra sälar. Honan blir könsmogen vid 3-7 års ålder och hanen vid 5-7 år.

Vikaren äter fisk, framför allt strömming, siklöja och spigg, men också små kräftdjur som skorv och pungräkor.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-09 2018-05-31 Bodil Elmhagen