bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Foto: Kjell Larsson

Alfågel

Under vinter och vår trivs alfågeln i det yttre havsbandet. Alfågelns dräkt byter skepnad flera gånger per år men den vuxna hanen är med sina svarta vingar och långa stjärtspröt omisskännlig i alla dräktvarianter.

2012-09-08

Kännetecken

Alfågeln är en ganska liten dykand. Vingarna är spetsiga och den flyger lekfullt med snabba vingslag. Landningen i vattnet är däremot mycket klumpig. Ruggningsmönstret är komplicerat med minst tre skilda dräkter under året. I alla dräkter är den vuxna hanen elegant brokig i vitt, brunt och svart med svart bröst, helt mörka vingar och långa stjärtspröt. Från början av april till mitten av maj förändras hanarnas dräkt successivt från en relativt ljus dräkt med vit hals, vit hjässa och vita skulderfjädrar till en mörk dräkt med mörk hals, mörkt huvud och bruna skulderfjädrar. Unga hanar uppvisar en mycket stor dräktvariation under den första vintern. Vissa unga hanar liknar de mer brunfärgade honorna medan andra unga hanar liknar vuxna hanar. Unga hanar har liksom de vuxna hanarna ett rosa band över den mörka näbben. Unga hanar saknar dock långa stjärtspröt och har ej ett helt svart bröst. Även honor uppvisar en betydande dräktvariation. Att i fält särskilja unga och vuxna honor under vinter och vår är i praktiken omöjligt.

Sången från stora alfågelflockar kan höras på långt håll i havsbandet under våren. Hanens sång brukar textas som a-a-auli.

Utbredning och status

Alfågeln häckar i arktiska områden i Europa, Asien och Nordamerika. Största delen av det europeiska beståndet häckar på tundran i arktiska Ryssland. I Sverige häckar den sparsamt vid sjöar i Norrlands fjällregioner. I september och oktober flyttar den söderut för att övervintra ute till havs eller längs kusterna. De nordamerikanska och asiatiska bestånden övervintrar längs Stilla havets norra kuster, Nordamerikas norra atlantkust och i de stora sjöarna. Huvuddelen av Europas bestånd, det vill säga drygt en miljon individer, övervintrar i Egentliga Östersjön, med stora koncentrationer vid Hoburgs bank, Norra och Södra Midsjöbanken syd om Gotland samt i Pommerska bukten syd om Bornholm. I april och början av maj samlas alfåglarna i norra Östersjöns och Ålands skärgårdar, runt Ösel och i Finska viken. I mitten av maj lämnar alfåglarna Östersjön och återvänder till sina nordliga häckningsplatser. De i svenska fjällen häckande alfåglarna antas helt eller delvis övervintra längs norska västkusten. De exakta flyttningsvägarna för olika delbestånd är inte kända. Övervintrande alfåglar som märkts med satellitsändare i danska vatten flyttade på våren norrut via Finska viken och Vita havet till häckningsområdena i norra Ryssland.

Det europeiska beståndet av alfågel har minskat drastiskt under de senaste 20 åren. Åren 1992-1993 inventerades stora delar av Östersjön och det beräknades att det i Östersjön övervintrande beståndet uppgick till cirka 4,3 miljoner individer. En motsvarande inventering från 2007-2009 visade på en minskning med 65 % till cirka 1,5 miljoner individer. Det är sannolikt att beståndet fortsatt att minska även efter den senaste större inventeringen 2007-09. Nedgångar har även noterats i Nordamerika. År 2012 klassade därför IUCN arten som sårbar, dvs. "vulnerable", på global nivå i den internationella rödlistan över hotade arter. I Sverige klassas det övervintrande alfågelbeståndet som starkt hotat på grund av den snabba minskningen. Könskvoten är även sned i beståndet. Andelen vuxna honor är betydligt lägre än andelen vuxna hanar. Underskottet av vuxna honor kan försämra möjligheterna för en framtida positiv beståndstillväxt.

Orsakerna till den kraftiga nedgången är inte helt klarlagda. Ungproduktionen, mätt som andelen ungfåglar i det övervintrande beståndet, har varit låg under de senaste åren vilket kan tyda på problem med tillgång på föda i Östersjön eller på högt rovdjurstryck i Arktis. Alfåglar drabbas även av en betydande extra dödlighet på grund av människans verksamheter. Tusentals övervintrande alfåglar dör fortfarande årligen på grund av illegala oljeutsläpp från fartyg ute till havs. Dessutom drunknar tusentals alfåglar vintertid i fisknät varje år i Östersjön.

Ekologi

Alfågeln häckar vanligtvis vid stranden av små, ofta fisktomma, tundrasjöar. Boet placeras i en grop direkt på marken. Honan som blir könsmogen vid två års ålder lägger 6-9 ägg som hon ruvar i cirka fyra veckor. Hanarna lämnar häckningsplatsen strax efter att honorna börjat ruva. Direkt efter kläckningen lämnar honan och ungarna boet. Honorna vaktar ungarna tills de blir flygfärdiga efter cirka fem veckor. I sin häckningsmiljö söker alfågeln föda nära ytan, och äter då ofta vattenlevande insekter och andra ryggradslösa smådjur.

Alfågeln häckar generellt sett i låga tätheter över stora fjäll- och tundraområden. I särskilt gynnsamma områden kan dock glesa grupperingar av häckande alfåglar uppkomma. Under häckningen är ungar och ruvande honor utsatta för predation från bland annat räv, fjällräv, rovfåglar och labbar. Mycket tyder på att det finns ett samband mellan sork- och lämmelförekomst och alfåglarnas reproduktionsframgång. År när rovdjur och rovfåglar har god tillgång till sork och lämmel kan alfågeln lättare lyckas med sin häckning och producera fler flygfärdiga ungar.

Vintertid består alfågelns föda främst av cirka 4-15 mm stora blåmusslor men även av andra små musslor och bottenlevande kräftdjur. Ute på musselbankarna i centrala Östersjön dyker alfåglarna regelbundet ned till 25 meters djup, och ibland ännu djupare. Alfåglarna sväljer musslorna hela och krossar skalen i magen. Eftersom det endast är musslornas mjukdelar som innehåller näring och energi måste exempelvis en alfågel, som själv väger cirka ett kilo, äta upp emot ett kilo musslor per dag för att täcka sitt energi- och näringsbehov. Om musslornas näringsinnehåll av någon anledning minskar kan det vara svårt för musselätande fåglar att kompensera för detta genom att äta fler musslor eftersom deras matsmältningssystem inte kan hantera ännu större mängder skal. Musslor i sin tur lever på växtplankton som de får i sig genom att filtrera stora mängder vatten. Musslornas mjukdelsinnehåll styrs bland annat av vattentemperatur och tillgång på särskilt näringsrika arter av växtplankton. Det finns därför all anledning att anta att alfåglar och andra musselätande fåglars förmåga att under vinter och vår bygga upp sina närings- och fettreserver inför äggläggning och ruvning kan påverkas av storskaliga förändringar i Östersjöns ekosystem.

Alfågeln och människan

För kust- och skärgårdsbefolkningen i Sverige och Finland har alfågeln och ejdern under tidigare sekler varit en viktig naturresurs som försett skärgårdsbefolkningen med färskt kött under våren. Under 1800- och 1900 talen var jakt med vättar och hagelgevär den vanligaste jaktmetoden. Under tidigare sekler användes fågelnät som spändes upp i sund mellan öar för att fånga alfåglar och andra änder under vårflyttningen. I Sverige är vårjakten på alfågel sedan länge borttagen. Jakt under höststräcket från så kallade jaktkanoter var vanligt i t.ex. Kalmarsund för ett antal decennier sedan men den jaktformen är nu nästan helt borta.

De stora hoten mot alfågeln från människans verksamhet kommer idag från helt andra håll än från jakt. Östersjön trafikeras idag av ett mycket stort antal fartyg. Mindre illegala oljeutsläpp förekommer dagligen. När ett sådant illegalt mindre utsläpp om några hundra liter olja sker i ett område med höga koncentrationer av övervintrande alfågel, t.ex. vid Hoburgs bank eller Midsjöbankarna, kan tusentals individer drabbas i ett slag. Under vintrarna 1993/1994 till 1996/1997 avlivades sammanlagt ca 55 000 oljeskadade alfåglar enbart längs Gotlands kust. Vidare har mycket stora antal oljeskadade alfåglar observerats vid systematiska inventeringar vintertid vid Gotlands sydkust mellan 1996/97 till 2012/13. En modifiering av vissa fartygsrutter vintertid skulle på ett markant sätt kunna minska denna typ av dödlighet.

Bifångst av alfågel vid nätfiske efter torsk vid de stora utsjöbankarna i centrala och södra Östersjön är inte ovanligt. Många tusen alfåglar fastnar och drunknar årligen. Viss modifiering av fiskemetoder skulle minska bifångsterna av alfågel i Östersjön. Vidare kan exploatering av för alfågeln viktiga utsjöbankar framöver bli ytterligare ett hot mot alfågelbeståndet.

Forskning - mer att läsa

Alfågeln är inte välstuderad art. Många aspekter av artens levnadssätt är dåligt beskrivna. Några få större studier av artens häckningsbiologi har genomförts i främst Nordamerika. Artens huvudsakliga utbredning under vintern i Östersjön är dock väl dokumenterad.

Nedan anges ett urval vetenskapliga artiklar.

Vetenskapliga artiklar:

Alison, R.M. 1975. Breeding biology and behaviour of the Oldsquaw (Clangula hyemalis L.) Ornithol. Monogr. 18

Bellebaum, J., Larsson, K. and Kube, J. 2012. Research on Sea Ducks in the Baltic Sea. Högskolan på Gotland.

Durinck, J., Skov, H., Jensen, F. P. & Pihl, S. 1994. Important marine areas for wintering birds in the Baltic Sea. – EU DG XI Research Contract no. 2242/90-09-01 Ornis Consult Report 1994, 110 sidor.

Hario, M., Rintala, J. & Nordenswan, G. 2009. Dynamics of wintering long-tailed ducks in the Baltic Sea – the connection with lemming cycles, oil disasters and hunting. Suomen Riista 55: 83–96 (in Finnish with English summary).

Larsson, K. and Tydén, L. 2005. Effekter av oljeutsläpp på övervintrande alfågel Clangula hyemalis vid Hoburgs bank i centrala Östersjön mellan 1996/97 och 2003/04. Ornis Svecica 15: 161–171.

Nilsson, L. 2012. Distribution and numbers of wintering sea ducks in Swedish offshore waters
Utbredning och antal av övervintrande havsänder i svenska utsjövatten. Ornis Svecica 22: 39–59.

Nilsson, L. and Nilsson, J. 2012. Changes in numbers and distribution of breeding waterfowl in the Swedish mountain chain between 1972-1975 and 2009. Förändringar i antal och utbredning av häckande sjöfåglar i svenska fjällkedjan mellan 1972-1975 och 2009. Ornis Svecica 22: 107-126.

Pehrsson, O. 1986. Duckling production of the Oldsquaw in relation to spring weather and small-rodent fluctuations. Can. J. Zool. 64: 1835-1841.

Skov, H., Heinänen, S., Žydelis, R., Bellebaum, J., Bzoma, S., Dagys, M, Durinck, J., Garthe, S., Grishanov, G., Hario, M., Kieckbusch, J.J., Kube, J., Kuresoo, A., Larsson, K., Luigujoe, L., Meissner, W., Nehls, H.W., Nilsson, L., Krag Petersen, I., Mikkola Roos, M., Pihl, S., Sonntag, N., Stock, A. and Stipniece, A. 2011. Waterbird Populations and Pressures in the Baltic Sea. TemaNord 2011:550. Nordic Council of Ministers, Copenhagen 2011.

Waldeck, P. and Larsson, K. 2013. Effects of winter water temperature on mass loss in Baltic blue mussels: implications for foraging sea ducks. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology 444: 24-30.

Zydelis, R., Bellebaum, J., Österblom, H., Vetemaa, M., Schirmeister, B., Stipniece, A., Dagys, M., van Eerden, M. & Garthe, S. 2009. Bycatch in gillnet fisheries – An overlooked threat to waterbird populations. Biological Conservation 142: 1269–1281.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2016-02-25 Markus Olsson