bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Fasantuppar. Foto: Rikard Lewander

Fasan

Fasanen finns nästan bara i jordbruksmark och i trädgårdar. Arten minskar i Sverige då jordbruket blir mer intensivt. Fasanen är populär bland jägare och arten fördes in i Sverige på 1800-talet.

2012-09-07

Kännetecken

Fasantuppen lämnar sällan några tveksamheter om arttillhörigheten. Fasanhönan kan möjligen förväxlas med andra fält- och skogshönsarter. I uppfloget syns dock den långa och spetsiga stjärten (inte lika lång som hos tuppen) vilken saknas hos andra skog- och fälthönsarter.

Tuppens spelläte som framförallt hörs under vår och försommar kan beskrivas som ett tvåstavigt bullrigt kacklande ”Kaak-paak”. Tuppen kan också höra ett bullrande flaxande med vingarna ofta i samband med spellätet. I uppfloget hörs ofta diverse kacklande läten.

Ursprung och utbredning

Fasanen har sin ursprungliga och naturliga utbredning i Östra Asien. Den har inplanterats i olika omgångar till Sverige, men blev en del av den vilda faunan först för ungefär 100 år sedan. Idag finns Fasanen norrut upp till en linje mellan norra Uppland och Göteborg.

Fasanbeståndet minskade betydligt under efterkrigstiden troligen som en följd av industrialiseringen av jordbruket. Minskningen har avtagit något under de senaste årtiondena och 1999 uppskattas det svenska beståndet till 25 000-100 000 par i landet.

Ekologi

Fasanen tillhör gruppen fälthöns, vilket talar om att den, åtminstone i Sverige, hör hemma i odlingslandskapet. Fasanen håller helst till i ett mosaikartat landskap med omväxlande träddungar, våtmarker och öppna ytor.  Fasanen äter en varierad föda bestående av olika växtdelar, frön av ogräsarter och smådjur. De små kycklingarna är helt beroende av animalisk föda (små insekter).

Fasanen är en stannfågel och flyttar normalt maximalt några kilometer mellan vinterbiotoper och häckningsområden. Den är ofta polygam (tuppen har flera hönor) och lägger i medeltal 10 ägg i kullen. Alla fasanhönor deltar inte i häckningen, särskilt inte om de lever tätt tillsammans. Äggpredation från framför allt kråkfåglar är omfattande. Vintertid är duvhöken den viktigaste predatorn.

De viktigaste begränsande faktorerna för fasanstammen är sannolikt rävens predation (vår och sommar) och födobrist (vinter).

Förvaltning och jakt

Fasan får jagas i hela landet under oktober till och med januari. Jakt med stående eller stötande fågelhundar är vanlig. Fasaner jagas också genom klappjakt.

Ungfåglar utgör 75-85 % av bytet vid fasanjakt. Detta förklaras främst av att ungfåglarna är den dominerande gruppen i den jagade stammen men också av att de är lättare att jaga.

Fasanen gynnas av en variation i odlingslandskapet. Anpassningar inom jordbruket (till exempel besprutningsfria kantzoner) liksom direkta viltvårdsåtgärder i form av skyddsplanteringar och viltåkrar är viktiga inslag i skötseln av fälthönsen. Även utfodring under vinterhalvåret är en vanlig åtgärd för att höja vinteröverlevnaden.

Fasanen och människan

Fasanen är ett viktigt inslag i ett ibland utarmat jordbrukslandskap. Avsevärda insatser görs för att förbättra förhållandena för fälthönsen.

Förstärkning av befintliga bestånd genom utsättning samt rovdjurskontroll ingår som led i skötseln av fasanen.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-07 2016-02-25 Markus Olsson