bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Kanadagås. Foto: Madeleine Lewander

Kanadagås

Kanadagåsen finns i hela Sverige utom i fjällen. Grunden för de svenska kanadagässen är utplanteringar på 1930-talet.

2012-09-08

Kännetecken

Kanadagåsen är Sveriges största gås (vingbredd 160-185 cm, vikt upp till 4,5 kg). Den troligaste förväxlingsrisken är vitkindad gås. Den vitkindade gåsen är dock betydligt mindre (vingbredd 130-155 cm), har betydligt kortare hals (kanadagåsen svanlikt lång hals), har silvergrå inte brun rygg och ett helt annat läte (ett skällande pack, pack). Den vita kindfläcken kan variera i storlek hos bägge arterna och det är inte helt ovanligt med helt vit kind hos kanadagäss.

Det vanligaste lätet hos kanadagäss är ett omisstagligt trumpetsstötsliknande ”a’honk” eller kanske ”gronk”. Under häckningstid också ljudliga ramsor med trumpetlätet inblandat.

I fält är det mycket svårt att åldersbestämma kanadagäss. Skjutna fåglar kan med viss träning  åldersbestämmas då simhuden mellan klorna lätt går att dra isär på ungfåglar, stjärtpennornas spets är urnupen och vingtäckarna är smalare hos en ungfågel.

Mellanartskorsningar

Kanadagåsen är också känd för att bilda hybrider (mellanartskorsningar) med de flesta andra gåsarter även om detta är ett ovanligt fenomen. Den vanligaste korsningen är med grågås men hybrider finns också rapporterade med snö-, strip-, vitkindad-, säd-, bläs- och fjällgås. Dessa hybrider blir något av ett mellanting av de olika arterna och kan se mycket märkliga ut.

Foto: Niklas Holmqvist
En hybrid mellan kanadagås och grågås bär tecken för båda arterna. Denna individ har mörk hals och vit kind vilket liknar en kanadagås men har också en ljust skär näbb som hos en grågås. Kroppsteckningen är ett mellanting mellan arterna. Foto: Niklas Holmqvist

Utbredning och status

Kanadagåsen infördes till Sverige på 1930-talet i Kalmarsund. Utplanteringar skedde sedan successivt framtill 1960-talet för att få arten att sprida sig. Därefter fortsatte populationen sprida sig och öka på egen hand.

Den skandinaviska populationen är, i motsats till den engelska, flyttande med en huvudsaklig sydvästlig sträckriktning. Södra Sverige, Danmark och norra Tyskland är vinterkvarter för de flesta svenska och finska kanadagässen. Flertalet finska och en del norska kanadagäss sträcker genom Sverige eller övervintrar här. Under hårda vintrar når en del gäss Holland. Inga ruggningsflyttningar är kända från Skandinavien.
Den svenska populationen uppskattades i mitten på 1990-talet till ca 10 000 häckande par. Årliga gåsinventeringar på höst och vinter tyder på att stammen fortsätter att öka. Vinterstammen i Skåne låg i början av 1990-talet på ca 12 000 fåglar och mellan 23-38 000 fåglar de fyra först åren på 2000-talet.

Ekologi

Kanadagåsen häckar i sjöar, dammar, floder och kustnära områden. Om populationstätheten är hög kan häckning förekomma i löst sammanhållna kolonier. Boet ligger i allmänhet på små öar och kanadagåsen lägger 2-10 ägg. Ungöverlevnaden är hög hos kanadagåsen och är beräknad till i genomsnitt 75% första året. Ibland observeras ett par med uppåt 20 ungar. I de fallen har honan inte fött fram hela kullen. Istället har det uppstått genom att ett starkt par skrämt iväg ett annat och tagit över de späda ungarna. Den äldsta ringmärkta kanadagåsen blev drygt 20 år.

Vid två års ålder är kanadagässen fortplantningsdugliga, men vanligen häckar de först vid en ålder av 3-5 år.

Under icke häckningsperiod, och särskilt under vintern, är kanadagåsen starkt flocklevande. Icke häckande fåglar och sådana som misslyckats med häckningen bildar flockar även under häckningsperioden.

Under höst och vinter finner kanadagåsen sin föda på jordbruksmark och odlade vallar. Övernattningen sker på öppet vatten eller under kalla vintrar på isen på större sjöar eller i kustbandet. Övernattningsplatsen kan ligga långt från födosöksområdet. Lokalt häckar gässen i stadsparker och betar då på gräsmattor.

Foto: Kenneth Johansson
Foto: Kenneth Johansson

Förvaltning och jakt

Kanadagåsen är tillåten för vanlig jakt. Kanadagåsen omfattas även av skyddsjakt, bestämmelserna hittar du under jakttidslänken ovan.

Jakt sker huvudsakligen med hagelgevär när gässen fäller på fält för att äta. Vanligtvis används lockfåglar av plast (bulvaner) vid jakten. Dom drivna jägarna använder även lockpipor och med träning ökar skickligheten att ”snacka med” gässen och därigenom ökar chansen att få fåglarna att slå bland bulvanerna.

Under 2010-talet har den årliga avskjutningen i Sverige varit cirka 20 000-30 000 gäss, vilket motsvarar cirka 35 % av populationen efter häckningen. 24-37 % av den årliga avskjutningen består av ungfåglar.

Kanadagåsen gynnas av att man skyddar häckningsöarna. Häckningsförhållandena kan också förbättras genom att man lägger ut häckningsflottar.

Kanadagåsen och människan

Från olika håll rapporteras om ökande skador på gröda. Det förekommer också problem i parker och vid sjöar där gässen förorenar genom sin spillning.

Inventeringarna av kanadagås har inte samma goda täckning som för andra gåsarter. Kunskapen om populationsstorlek och flyttningsvägar är tillfredsställande, men omfattningen av skador på gröda är dåligt känd.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2017-02-03 Markus Olsson