bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Foto: Kenneth Johansson

Orre

Orren kan troligen förväxlas med de flesta hönsfåglar förekommande i landet. Ofta ger miljön och geografin där du ser fågeln en viss vägledning (till exempel kan du i princip utesluta fasan i gammal tallskog i norr och tjäder i lövskog i Skåne).

2012-09-08

Kännetecken

Tuppen är huvudsakligen svart, men är vit på undersidan vingar och stjärt. Vingarnas ovansida har vita band. Den främsta förväxlingsrisken är dock mellan hönor av tjäder och orre. Båda dessa hönor gråbrun och mörkt tvärvattrade. Men tjäderhönan är större och har ett varmt rödbrunt färgat band på bröstet. Raktbakifrån saknar orrhönan de "hängslen" av vita stråk över skuldrorna.

Uppfloget är kvickare än tjäderns, och man hinner oftast se fågeln när den flyger iväg på snabba, stela vingar som varieras med glidflykt på kupade vingar.

I uppflogsögonblicket är det ofta svårt för ett otränat öga att skilja hönsfågelarterna åt men nedan följer en kort sammanfattning över de viktigaste karaktärerna och även huvudsakliga livsmiljö för dessa arter.

Dal- och Fjällripa: Vit buk och vita fält på vingarna. Förekommer i fjällmiljö eller fjällnära skogar.
Fasan: Långstjärtad. Förekommer främst i jordbruksbyggd i södra Sverige.
Tjäder: Stor och saknar orrens vita vingband. Förekommer främst i äldre skogar.
Järpe: Rundare kroppsform och ljusare grundfärg gentemot orren. Mindre bullrig i uppflog och flyger sällan långt. Förekommer främst i skog med mycket bärris.

Hybrider mellan orre och tjäder (så kallad rackelhane) finns men är mycket sällsynta. Dessa korsningar ser ut som ett mellanting mellan arterna och kan ha ett mycket udda spelläte.

Foto: Kenneth Johansson
Orrhona. Foto: Kenneth Johansson

Foto: Kenneth Johansson
Orrtupp. Foto: Kenneth Johansson

Läten

Under vårens spel hörs från tupparna det karakteristiska spellätet som kan beskrivas som ett bubbligt kuttrande som blandas med explosiva snärtande pschu-isch. Detta spelläte kan i en försiktigt form även höras från i träd sittande tuppar på både vår och höst. Hönan kan ibland låta höra ett försiktigt kacklande.

Utbredning och status

Orren finns i det nordliga barrskogsbältet från Skandinavien genom Eurasien fram till sydöstra Sibirien. Den häckar även i delar av Väst- och Centraleuropa. Orren påträffas längre söderut än tjädern.

Det finns orre i hela Sverige från det Sydsvenska höglandet längs skogsdominerade landskap ända upp i fjällens björkzon. Därutöver påträffas den i skärgården. I slutet på 1990-talet uppskattades beståndet till minst 170 000 par.

Orrstammens storlek i de nordligare delarna av landet varierar kraftigt mellan år och uppvisar ett regelbundet mönster (så kallad cykler) med toppår med 3-4 års mellanrum. Dessa svängningar i stammens storlek har kunnat förklaras med liknande svängningar i gnagarantal (till exempel sorkar och möss). Efter toppåret (kallade gnagarår) kraschar gnagarstammarna.

Rovdjuren (till exempel räv) som under gnagaråret kunde föda fram många ungar är talrika och söker nu alternativa födokällor. Skogshönsens ägg och kycklingar står då högt på rovdjurens meny. I praktiken betyder detta att goda år för gnagarna innebär att rovdjuren koncentrerar sig på att fånga gnagare och orren får vara i fred och lyckas föda fram stora kullar.

Ekologi

Orren beskrivs ofta som en fågel som trivs i omväxlande miljöer - ungskogar, högmossar, åkermarker och skärgårdar. Men orren är en skogshönsfågel och i allra högsta grad beroende av skogen. Under vintern är orren huvudsakliga föda björkens hängen och knoppar. Det råder sällan brist på mat ens under stränga vintrar. I viss mån kan orren även äta tallens knoppar och barr, därtill även aspens hängen och även av enar. Men den föredrar leta föda på marknivå och fortsätter med detta hela vintern om snödjupet tillåter.

Största delen av midvinterns kalla nätter tillbringar orren under snön i norra Sverige. Vid riktigt sträng kyla kan den vistas i snögroparna nästan hela dygnet och bara sticka ut näbben under 2-3 timmar för att äta.

På våren gäller det särskilt för hönorna att hitta energi- och proteinrik föda inför äggläggningen. På sommaren är kosten mycket mångsidig bestående av skott, knoppar, blad, frukter och bär av de vanligaste växtarterna. Blåbär är en viktig växt och framåt hösten är lingonen också omtyckta och av jordbruksgrödor är speciellt råg uppskattad.

Under sommarhalvåret lever orrtuppar och orrhönor sina separata liv men på vintern samlas de till små flockar. Flockbildningen börjar i september-oktober när träden fäller sina löv och vid den tidpunkten börjar de vistas allt mer i träden. Flockarna är ofta blandade, men det finns också rena han- och honflockar.

I april samlas orrtupparna för att spela på mossar, sjöisar, åkrar eller andra öppna ställen där de kan känna sig trygga mot rovdjur. Varje orrtupp hävdar ett revir på spelplatsen. På bra spelplatser i områden med mycket orre kan spelplatsen rymma över 30 tuppar. Under den så kallade hönveckan samlas traktens hönor på spelet för att para sig.

Orren häckar på marken och har sitt bo försynt i en liten fördjupning i marken, gärna skyddad av en stubbe, buske eller ett träd. Orren lägger sitt första ägg i början eller i mitten av maj. Äggen läggs med några dagars mellanrum. I snitt blir det 8 ägg i en kull. I slutet av maj, när sista ägget är lagt, börjar orrhönan ruva. Hon ruvar i 24-27 dygn tills kycklingarna kläcks vid midsommartid.

Dödligheten bland orrungar är stor, i vissa studier har upp till 89 % av alla orrungar dött under sitt första levnadsår. Lika många hönor och tuppar kläcks men dödligheten hos tuppkycklingarna är lite högre.

Under de tre första dygnen efter kläckning behöver kycklingen ingen föda. Men sedan är insekter den viktigaste energikällan under de första veckorna. Redan hos en månad gammal kyckling spelar växtfödan en stor roll.

Orrkycklingarna lämnar boet så fort de torkat efter kläckningen. Hönan och kycklingarna håller tätt ihop och kommunicerar med många olika läten. Hönan leder kycklingarna till ställen med mycket mat och bra skydd och spanar efter rovdjur. Under de första veckorna är hon dessutom oumbärlig som värmekälla. Hon omfamnar hela kullen ända tills de blir för stora vid två-tre veckors ålder. Vid tre veckors ålder kan kycklingarna reglera kroppstemperaturen själva och har sin första fjäderdräkt nästan färdigtutvecklad. Vid denna ålder kan de redan hjälpligt flyga en kortare sträcka.

Beskattning och viltvård

Jakttid. Orren får jagas under höst och vinter, men jakttiderna varierar i olika delar av landet.

På hösten jagas orren i allmänhet med stående eller stötande fågelhundar eller med trädskällare. Under vintern är toppjakt med kulvapen en vanligare metod.

Orren har inte missgynnats av det moderna skogsbruket i samma omfattning som tjädern. Men bevarandet av sumpstråk och mossar i skogsmiljö gynnar orren. Likaså kan björk och andra lövträd (vinterfoder) sparas i till exempel kantzoner vid avverkning.

Orren och människan

Enligt jaktstatistiken är orren den av våra skogshönsfåglar som det jagas mest efter dal- och fjällripan. De senaste åren har avskjutningen legat på drygt 25 000 orrar. Avskjutningen har varierat kraftigt sedan 1939. När avskjutningen var som högst under andra världskriget sköt man något år mer än 100 000 orrar.

Orren har också en lång historia som matfågel i landet. Den var ett viktigt tillskott i hushållningen för folk i skogsbygden på 1700-talet både som mat men också extra inkomst då mycket vilt exporterades till städerna. Ett exempel på detta går att hitta i Fischerströms (1769) beskrivning av handeln i Stockholm

…Alena hit till Stockholm föres och här årligen förlänas åtminstone 12 000 tjädrar, 53 000 orrar, 60 000 järpar utom det ansenliga antal av ripor, änder och sjöfågel, samt åkerhöns, snäppor, beccasiner, kramsfåglar, gröningar, med flera...".

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2016-09-27 Madeleine Lewander