bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Rapphöna

Rapphönan tillhör gruppen fälthöns, vilket talar om att den, åtminstone i Sverige, hör hemma i odlingslandskapet. Rapphönan är det helt öppna landskapets fågel. Den gynnas av att det finns jordbruk med kreatur.

2012-09-08

Kännetecken

Rapphönan kan möjligen bli förväxlad med fasanhönor. Fasanen är dock nästan dubbelt så stor, har väsentligt längre stjärt och är helt mosaiktecknad i bruna till gula nyanser. Två andra möjliga förväxlingsrisker finns i kornknarr och vaktel. Dessa bägge arter är ovanliga i Sverige. En kornknarr i uppflog känns igen på varmt rödbruna vingovansidor och grova ben hängande under fågeln i flykten. Har man turen att skrämma upp en vaktel (springer helst på marken) så känns denna igen på betydligt mindre storlek, smalare kropp och spetsigare vingar än rapphönan.

Rapphönan har (till skillnad från kornknarr och vaktel) ett mycket bullrigt uppflog och ofta hörs dessutom ett karakteristiskt skärande nästan metalliskt ”krri, krii, krii” när fåglarna lyfter.

Tuppen hos rapphöna kan skiljas från hönan genom en större mörk bukfläck (hönan kan sakna bukfläck helt) och starkare färgsättning (till exempel mer livfullt orange på kinderna).

Läten

Förutom lätet vid uppflog så hör man ofta spellätet (båda könen spelar) på försommarnätter. Spellätet kan beskrivas som ett upprepat metalliskt, raspigt och tvåstavigt ”kiier ik” med betoning på den sista stavelsen.

Åldersbestämning

Kycklingarnas bruna dräkt övergår gradvis till vuxendräkt under hösten för att vara helt utfärgad till vintern. I handen kan, med lite träning, ungfåglar skiljas från vuxna fåglar på att spetsen på yttersta vingpennorna är spetsiga medan denna är mer rundad hos vuxna individer.

Foto: Jörgen Wiklund
Foto: Jörgen Wiklund

Utbredning och status

Rapphönan finns i stora delar av Europa och österut mot de centrala delarna av Asien. Det är okänt om rapphönan är en inhemsk art i Sverige. Möjligen skedde en invandring eller eventuellt en lyckosam inplantering på 1400-talet. Inplanteringsförsök har dock förekommit ännu tidigare.

Beståndet av rapphöns varierar kraftigt mellan åren. Ornitologer uppskattar det svenska beståndet till cirka 7 500 (varav 5000 i Skåne) häckande par i början av 2000-talet. Arten har minskat betydligt under efterkrigstiden troligen pga av det moderna jordbrukets intåg. Ett exempel på den kraftiga nedgången är från Uppsala län där det 1930 sköts 7142 rapphöns och i samma område år 1990 var den årliga avskjutningen nere i 10 fåglar. Den svenska stammen har dock återhämtat sig något under slutet av 1900-talet och början på 2000- talet, möjligen som en följd av ökad andel trädamark och viltremisser i jordbrukskslandskapet.

Ekologi

Rapphönan tillhör gruppen fälthöns, vilket talar om att den, åtminstone i Sverige, hör hemma i odlingslandskapet. Rapphönan är det helt öppna landskapets fågel. Den gynnas av att det finns jordbruk med kreatur.

Rapphönan äter en varierad föda bestående av olika växtdelar, frön av ogräsarter och smådjur. De små kycklingarna är helt beroende av animalisk föda (små insekter). Rapphönan är en stannfågel. Vid svåra snöförhållanden kan rapphönan dock förflytta sig flera mil.

Rapphönan är parbildande och lägger i genomsnitt 15 ägg i kullen. Äggpredation från framför allt kråkfåglar och räv är omfattande. Vintertid är duvhöken den viktigaste predatorn.

Rapphönans stora kullar (ofta 12-15 kycklingar) är en anpassning till en låg medellivslängd. Den beräknade medellivslängden för vilda rapphöns är faktiskt bara 10 månader.

Som en konsekvens av detta omsätts ett helt bestånd av rapphöns på fem år och ersätts av nya generationer, oavsett om det bedrivs jakt eller inte. I praktiken kan man säga att i ett bestånd om 1000 fåglar ett år finns nästa år 200 fåglar kvar och året därpå endast 40 st. Men varje år fylls beståndet på med ungfåglar vilket håller stammen uppe. I ett genomsnittligt rapphönebestånd är andelen ungfåglar 80 procent vilket är en hög siffra jämfört med andra liknande fågelarter.

Jakt och viltvård

Jakt med stående eller stötande fågelhundar är den i särklass vanligaste jaktmetoden. Rapphönan är relativt lättinventerad och med enkla regler kan jaktuttaget styras. Normalt tas ej ut mer än 25-30 % av höststammen. Avskjutningen i landet har mellan 1999-2004 legat i genomsnitt på cirka 7 500 fåglar. Avskjutningen speglar också tydligt stammen nergång från 40 och 50 talet.

Det som begränsar rapphönestammens storlek är unfågelöverlevnad (se ovan) och därför är tillgången på områden med lämplig vegetation en begränsande faktor. En mark med tillgång till områden med riklig insektproduktion under kycklingtiden, skydd för rovdjur och sen lämpligt foder under vintern kommer att hålla höga antal av rapphöns. Ungfågeldödligheten styrs mycket av predation av räv (sommar) och födotillgång på vintern. Rapphönan gynnas av hög variation i odlingslandskapet. Anpassningar inom jordbruket (till exempel besprutningsfria kantzoner) liksom direkta viltvårdsåtgärder i form av skyddsplanteringar och viltåkrar är viktiga inslag i skötseln av fälthönsen. Förstärkning av befintliga bestånd genom utsättning samt rovdjurskontroll ingår också som led i skötseln.

Rapphönan och människan

Rapphönan är ett viktigt inslag i ett ibland utarmat jordbrukslandskap. Avsevärda insatser görs lokalt för att förbättra förhållandena för fälthönsen.

Källor och litteratur om Rapphönan

Lär känna Rapphönan. Mette Fog. 1989.
En artmonografi från Svenska Jägareförbundet.

Svensk Fågelatlas. 1999. Sören Svensson, Mikael Svensson och Martin Tjernberg.
Sveriges Ornitologiska Förening.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2016-02-25 Madeleine Lewander