bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Foto: Kenneth Johansson

Storskarv

Storskarven har återkommit i Sverige med stor kraft under de senaste decennierna. I början av 1900-talet var den helt utrotad, men idag är arten vanlig över stora delar av landet. Storskarven är en flyttfågel och i Sverige förekommer två raser av den. Båda heter egentligen storskarv, och den ena häckar i Nordatlanten men besöker oss under vintertid. Den andra häckar i Sverige, den är lite mindre och kallas därför även mellanskarv. Ingen av raserna är tillåtna för allmän jakt.

2012-09-08

Kännetecken

Storskarven är lätt att känna igen på sitt reptillika utseende med långsmal kropp, hals och huvud. Näbben är rak med en krok längst ut. Hos vuxna fåglar är fjäderdräkten till största delen glänsande svart och lite vit, medan den hos ungfåglar är brunaktig. Huvudet kröns av en plym hos båda könen. De flyger med framsträckt hals och ofta flockvis i v-formation.

Skarven är en relativt stor fågel som kan bli 80-100 cm hög och ha ett vingspann på 130-160 cm. Vikten ligger på mellan 1,8 och 2,8 kg. Honorna är ungefär en femtedel mindre än hanarna.

Två olika raser

I Sverige förekommer två olika raser av arten storskarv. Båda kallas storskarv men skiljer sig lite åt, som är vanligt inom en och samma art. Att skilja de två skarvraserna åt i fält har visat sig riktigt svårt. Utpräglade experter som använder bra optik kan ofta urskilja skillnader. Mest utslagsgivande skillnad uppges finnas på en hudflik mungipan.

Den ena, som häckar i Nordatlanten och finns i Sverige på vintern, är större. Den kallas Phalacrocorax carbo carbo på latin. Den andra rasen är genomsnittligt något mindre (cirka 10% lägre vikt) och kallas därför även mellanskarv (p. c. sinensis på latin) vilken idag är en vanlig fågel i stora delar av landet. Dock är överlappet stort vad gäller storleksskillnaderna mellan raserna.

Spillning

Skarvarnas frätande spillning skapar en ogästvänlig miljö för växter. En skarvkoloni känns därför lätt igen på de döda skelettliknande träden och avsaknaden av markvegetation. Ett annat kännetecken är de spybollar som skarven lämnar efter sig. De innehåller ben, fjäll och andra osmältbara delar från bytesfiskarna som sväljs hela.

Storskarvens ordning

Storskarven tillhör ordningen pelikanfåglar och är den mest utbredda arten inom familjen skarv.

Foto: Kenneth Johansson
Foto: Kenneth Johansson

Förökning

Häckning

Mellanskarven återvänder från sina vinterkvarter under mars-april för att häcka. Som nämnts i andra avsnitt, häckar de gärna i stora kolonier om upp till 3 000 par. Vid ankomsten påbörjas bobyggandet genom att hanen samlar in material i form av kvistar, tång och liknade medan honan ansvarar för konstruktionen. Bona kan vara placerade i träd eller direkt på marken.

Äggläggning

Äggen läggs mellan april och juni, och är vanligtvis 3-4 i antal. De ruvas i 27-31 dagar och under den perioden turas föräldrarna om med att fiska och stanna i boet. När ungarna kläckts hjälps paret åt med matningen under de ca 50 dagar som ungarna stannar i boet.

Ungar

Ungarna är beroende av föräldrarna tills de blir flygfärdiga, och sedan ytterligare några dagar. Flygga blir de någon gång under sommaren. I genomsnitt blir 2 ungar flygga per bo, men det kan variera mellan olika kolonier. Könsmognad uppnås vid 2-3 år och den mest reproduktiva åldern är vid 5-10 år.

Föda

Skarven lever av fisk och är en så kallad generalist. Den äter vad som är mest tillgängligt. Dagsbehovet har visat sig svårt för forskningen att fastställa. Dessutom skiljer det sig åt i tid och rum. Men forskning har visat på ett dagsbehov mellan cirka 200-1400 gram fisk, vilket är ett spann som inkluderar vuxna fåglar av båda könen under olika delar av året. Konsumtion i den övre delen av spannet sker normalt bara under en kort och intensivt tid när föräldrarna förser sina ungar med mat.

Skarven anpassar sitt intag av olika fiskarter efter dynamiken i fiskbeståndens artsammansättning. Enligt undersökningar i bräckt vatten består skarvens diet till största delen av abborre, mört, tånglake och rötsimpa. En mindre del av utgörs av ål, torsk, gädda, gärs och strömming.

Det är inte ovanligt att skarven flyger långa sträckor till sina fiskeområden, ibland upp till 2-3 mil. Den fiskar på vatten med högst 20 meters djup, och gör dyk som i genomsnitt är 15-30 sekunder långa. Skarven upprepar dyken tills den fångat en fisk, vilket den gör med näbben. Små fiskar sväljs hela, direkt under vattnet medan de större, såsom ålar, tas med ovanför ytan. Oftast tar skarven fiskar på upp till 20 centimeters längd.

Under de senaste decennierna har skarvar som fiskar i grupp blivit allt vanligare, men många fiskar fortfarande ensamma.

Skarven plockar även fisk ur nät och odlingar, vilket gör den illa ansedd av fiskerinäringen. På senare år har studier visat att storskarven kan ha betydande påverkan på vissa fiskbestånd. Strömlekande fiskarter som öring är ett exempel där hela årsklasser mer eller mindre slagit ut av storskarvens predation.

Storskarven och människan

Den största konflikten mellan storskarv och människa beror på fågelns konkurrens med fisket. Storskarvens effekt på fiskbestånden är mer eller mindre unikt för varje enskilt ekosystem i hav, sjö eller vattendrag. Men senare års studier har visat på rejäl effekt på bestånd av olika arter. Ett exempel är strömlekande arter som öring. Det som bland annat gör detta svårstuderat är att lyckas särskilja effekterna från övriga faktorer som kan påverka en fiskpopulation.

Man vet också att den plockar fisk ur nät och orsakar bitskador som kan göra fisken osäljbar. Ett vanligt problem är också att framför allt ungfåglar fastnar och drunknar i redskapen och att de skadar dem med näbbar och klor.

Skarven påverkar vegetationen på sina häckningsplatser väldigt starkt. Deras avföring är frätande och tar död på de flesta växter inom kolonin. Detta plus den karaktäristiska lukten från kolonierna gör skarvens närvaro oönskad av många människor.

I Sverige har storskarven inte ett särskilt stort värde som matfågel. I Norge är den betydligt vanligare på matbordet.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2016-02-25 Markus Olsson