Syn

Dovhjortens syn anses vara bra i jämförelse med andra hjortdjur och det finns exempel på djur som tycks uppfatta en fara enbart med hjälp av synen på mer än 500 meters avstånd. Ögonens placering på vardera sidan av huvudet gör dessutom att djuret får ett mycket brett synfält också långt bakåt, även om det finns en död vinkel rakt bakom djuret.

Flera olika samverkande strukturer i ögats uppbyggnad gör att den ser bra även vid dåliga ljusförhållanden som vid gryning och skymning. Bland annat saknas den sk. gula fläcken, den del av ögat som gör att vi människor ser skarpt och i färg, som hos dovhjorten istället bidrar till att den framförallt kan upptäcka rörelser på långt avstånd. Även om gulafläcken saknas så har de dock ett visst färgseende, men ögat har endast två typer av nervceller som kan uppfatta färg, mot människans tre, vilket i studier visat sig innebära att de sannolikt har svårt att skilja på rött och grönt. Dessa skillnader sammantaget förklarar säkert också varför de uppenbart har svårt att urskilja även en exponerad men stillastående människa, så länge bakgrunden är mörk eller åtminstone inte allt för avvikande.

Doftsinne

De har ett välutvecklat doftsinne, som också kommer till användning i ren sk doftkommunikation, där till exempel hinden avgör vilken kalv som är hennes med hjälp av dess lukt, eller när handjuret på lukten kan avgöra om en hind är i brunst eller inte. Dovhjorten har dessutom flera olika körtlar som används för sk. doftkommunikation med artfränder. Tre körtelpar som ofta nämns och används på olika sätt i denna kommunikation är de på båda bakbenen placerade has- och klövspaltskörtlarna samt i ögonvrån de sk. ögonkörtlarna, som bl.a öppnas då kalven diar. Deras verkliga funktion och betydelse för denna kommunikation är dock ej helt klarlagd, men ger sannolikt information om individen och indikerar troligen kön, ålder och reproduktivstatus.

I samband med fara och ökad vaksamhet ser man tydligt att dovhjorten även använder luktsinnet för att avgöra vad i den eventuella faran kan bestå. Och uppenbart är att enbart doften av en fara räcker för att fly, dvs de behöver inte någon synbekräftelse, som de flesta människor skulle invänta, utan som så många andra vilda djur, orienterar sig även dovhjorten i en värld av dofter, oåtkomlig för oss människor.

Hörsel

Tillsammans med doftsinnet, är förmodligen hörseln det sinne som främst används av dovhjorten för att kunna undvika faror. Öronen sitter högt på huvudet och kan röras oberoende av varandra nästan 180 grader utan att djuret behöver vrida på huvudet. När dovhjorten lyssnar aktivt för att upptäcka en eventuell fara spetsar den öronen framåt och är helt stilla och slutar även att tugga en liten stund. Detta sk. spaningsbeteende, som egentligen inkluderar fler sinnen dvs inte bara synen utan kanske framförallt lukt och hörsel har till uppgift att så tidigt som möjligt upptäcka eventuella faror och sker med jämna mellanrum både vid betning, idissling och vid andra beteenden. Eftersom detta spaningsbeteende ur ett perspektiv kan sägas vara kostsamt, eftersom det stjäl tid från andra viktiga göromål, inte minst ätande och idissling har man visat i studier hur varje individ minskar sitt spaningsbeteende i takt med att den sociala grupp de befinner sig i blir antalsmässigt större, helt i linje med att flera ögon och öron ser och hör mer än två...

När hinden har fött en kalv och måste äta för två eftersom hon måste producera livsviktig mjölk, ökar dock tiden hon lägger på att lyssna och spana av sin omgivning, sannolikt för att skydda sin kalv. Detta sagt som ett illustrativt exempel på hur många dolda kostnader som kalvförande hindar måste betala och som lätt glöms bort.

Läten

Dovhjorten är ett synnerligen ”verbalt” hjortdjur. Speciellt hör man ljud under sensommarkvällar när de går i större grupper. Det rör sig då främst om ett kort gnyende-gnäggande ljud som sannolikt är unika kontakt- eller lockljud mellan hind och kalv, som tillfälligt separerat även om också äldre djur tycks använda sig av samma ljud i sin kommunikation. Kalven har också ett tydligt pipande kontaktljud under sommaren som påminner om rådjurets.

Mer okänt är kanske att en vanlig lockpipa för rådjur också fungerar utmärkt att locka på hindar i juli-augusti. Man får den bestämda känslan av att hinden eller ibland en hel grupp som ofta kommer rusande, reagerar på att en kalv är i nöd och de rusar ofta i hög fart för att försöka skrämma undan en räv eller vad som nu kan vara orsaken till kalvens pip.

Den vuxna hindens främsta varselljud är ett hundliknande skall som hon avger likt rådjuren när hon upptäckt något oroande, som hon inte riktigt har koll på. Skallet avges oftast bara en gång och upprepas alltså inte som rådjurets flitiga skällande, utan avges endast strax innan flykten. Ofta föregås detta skall av ett rent mekaniskt framkallat ljud genom ett frustrerat och upprepat stampande i marken med frambenen. Samtidigt kan ett slags fnysande läte avges som ofta smittar av sig i gruppen. Hinden har också ett slags gummianka-liknande tutande ljud som hon vid hot från en artfrände avger samtidigt som hon sänker huvudet och springer iväg. Detta avges framförallt hindar emellan, men hörs även under brunsten då hjorten närmast trakasserande jagar runt med en ovillig hind.

Hanhjortarna är mer tystlåtna men kompenserar kanske detta genom sitt flitiga brölande under brunsten. Dovhjortsbrölet hör kanske inte till naturens mest kända, mytomspunna eller vackraste ljud, men framförs trots det med imponerande frenesi. Brölet som kan höras på avstånd upp mot 1 km vid goda förhållanden, kan liknas vid grova upprepade grymtanden eller snarkningar på inandning, och är av stor vikt för hjortens parningsframgång. Brölets djup, frenesi och längd markerar såväl hans ålder, storlek och kondition, vilket sammantaget med flera andra egenskaper används inte bara av hinden för att välja bästa partner utan också av andra hjortar för att bedöma dess möjlighet att vinna vid en eventuell kamp.