Foto: Lennart Hansson/Mostohotos

Iller

Liksom alla arter i familjen Mustelidae har illern doftkörtlar för att markera revir och som försvar. Den mest kända arten med doftkörtlar är skunken, men illerns doft är inte så farlig som dess kusin.

2012-09-07

Kännetecken

Illern är stor som en mink med en kroppslängd 30-45 cm, men pälsens undre skikt är gulvitt och den har en ljus grimliknande teckning i ansiktet.

Finns i de sydligaste landskapens jordbruksområden, men kan även påträffas upp till södra Värmland, Närke och Östergötland. Håller gärna till i uthus, stenkummel och längs vattendrag.

Ekologi

Födan består av råttor, möss och sorkar, vildkaniner, harar, fåglar och fågelägg. Även groddjur och sniglar med mera. Samlar ibland förråd. Kaniner kan vara viktiga inslag i födan.

Illern föder 3-7 ungar i en bohåla under till exempel lador, i kaningryt eller liknande.

Illustratör: Dick Forsman

Illern är ett mårddjur. Karakteristiskt för dessa är deras välutvecklade doftkörtlar vid analöppningen. Med det starkt doftande sekretet markerar de sin närvaro och använder det som försvar mot fiender. Parningen kan ske vid olika årstider, men mårddjuren har fördröjd fosterutveckling, vilket gör att det befruktade ägget inte börjar utvecklas direkt.

Mårddjuren tillhör ordningen rovdjur. Hit hör även björnarna, hunddjuren och kattdjuren.

Population

Avskjutningsstatistiken visar att antalet fällda illrar låg på cirka 1800 i början på 80-talet för att öka till runt 5 000 stycken i slutet på 80- och början på 90-talet. Därefter har avskjutningen återigen minskat. En möjlig förklaring till illerns uppgång under 80- och 90-talet är tillbakagången av Götalands populationen av rödräv under denna tidsperiod. Man vet att rovdjur gärna avlivar förhållandevis mindre rovdjur för att uppnå minskad konkurrens om bytesdjur. Enligt denna möjliga förklaring skulle alltså rödrävens beståndsreglerande effekt på illerpopulationen minska med anledning av rödrävens utglesade population, som en följd av rävskabben.