Population - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Population

Rödrävens utbredningsområde omfattar större delen av norra halvklotet och - som inplanterad art - även Australien. I Sverige återfinns den över hela landet.

Rävens utbredning och status

Rödräven finns i alla miljöer och är kanske den mest vitt spridda rovdjursarten i världen. Den återfinns över hela Europa och Asien och europeiska djur har inplanterats i Nordamerika och Australien. Räven har också trängt in i ökenmiljö i Mellanöstern och Nordafrika.

Foto: Kenneth Johansson
Foto: Kenneth Johansson

I goda marker, som i Sydsverige, lever räven i familjegrupper. Dessa består av en revirhävdande hane och hona, samt upp till tre extrahonor. De extra honorna brukar vara parets egna döttrar från en tidigare kull. Det är vanligtvis bara den dominanta moderräven som fortplantar sig, medan de övriga kan hjälpa till att föda upp kullen. En av dem kan ta över kullen om honan förolyckas.

I norra Sveriges barrskogsområden lever de flesta rävar i par. Troligtvis beror det på att tillgången på föda är mindre där. Något som talar för detta är att det finns exempel då rävar grupperar sig tillfälligt när det är gott om sork.

I rävgrupperna finns en uppgjord rangordning med det fortplantande paret högst upp och fallande rang bland de övriga honorna. Rangordningen bekräftas genom beteenden som påminner om hundars. När ett djur underkastar sig ett annat hukar det sig med tillbakadragna öron och öppen mun, och sveper ibland svansen. Rangordningen görs upp tidigt bland ungarna inom en kull, genom aggressiva lekar vid 3-4 veckors ålder.

Rävarna lever inom revir som varierar i storlek med födotillgången. Om tillgången är god räcker ett litet revir, medan rävar i ett fattigare område måste försvara ett större. Revirstorleken varierar i Sverige mellan ca 20 och 2 000 hektar (0,2-20 km2). De avgränsas ofta av naturliga gränser som vattendrag och vägar.

Från att ha varit ett relativt sparsamt förekommande inslag i den svenska faunan under de höga skinnprisernas tid på 20- och 30-talet tillväxte populationen fram till och med första hälften av 70-talet. Då kom skabben. Detta hudlevande kvalster fick förödande konsekvenser och rävarna decimerades till hälften eller mindre av sitt tidigare antal. Störst effekt fick sjukdomen på de tätaste stammarna i Sydsverige. Idag har rävpopulationen återhämtat sig, även om skabben finns kvar. Från en årlig avskjutning om ca 70 000 individer under första hälften av 70-talet (före skabben) kan man beräkna en populationsstorlek om åtminstone 150 000 vuxna djur på våren.

Rävstammen

De tidigaste svenska fynden av rävben är cirka 5 000-8 000 år gamla. Troligen invandrade arten redan tidigare, för närmare 10 000 år sedan, över den landbrygga som i perioder förband Danmark med Skåne.

Antalet rävar som finns i landet är osäkert. Uppskattningar av rävstammen baserade på avskjutningsnivåerna på 70-talet talar om minst 150 000 djur före rävskabben. Ungefär lika många lär finnas nu, när stammen återhämtat sig.

Tätheten i rävstammen varierar med tillgången på föda. Den kan ligga på åtta djur per 1 000 ha (10 km2) i uppodlade sydsvenska landskap men på bara två djur på samma yta i fattigare områden längre norrut.

Föryngringen varierar också med tillgången till föda och geografisk plats i landet. Studier från tiden innan rävskabben visade på en kraftig årlig variation (20-60 %) i andelen årsungar i norra delen av landet. Rävstammen i sydöstra och södra Sverige uppvisade under samma period en betydligt jämnare åldersfördelning (cirka 40-50 % årsungar).

Skillnaden beror troligtvis att rävarna i Norrland är så mycket mer beroende av sorktillgången. Sorkpopulationerna har toppar med 3-4 års intervall, vilket skapar svängningar även i rävstammen. Det är intressant att notera att rävstammens toppar direkt verkar kunna sammanfalla med smågnagarnas upppgång i populationstäthet. En hypotes är att rävarna på något sätt får en signal, via t.ex lukt från smågnagarhonorna, att en massförökning är att vänta. Detta skulle då göra att rävtiken med framgång kan föda fram många foster redan samma år som sorkstammen förtätas.

Foto: Göran Ekström
Foto: Göran Ektröm

Flera studier pekar på att rävstammarna blir tätare av den fragmentering av skogslandskapet som uppstår av modernt jord- och skogsbruk. Forskare har som förklaring till detta föreslagit att det kan bero på att tätheten av, de för räven viktiga bytesdjuren, sorkar ökar vid denna markanvändning. Att sorkarna blir fler antas uppkomma av att mängden gräsbeväxta ytor - vilket gynnar sorkar - ökar när äldre sluten skog i stor utsträckning ersätts av mer likåldrig skog i yngre stadier.

Forskare har föreslagit att dessa förtätade rävstammar ger ett högre predationstryck på småviltsstammarna såsom harar och markhäckande fågel.

Det har även föreslagits att de, sedan några decennier, uteblivna svängningarna i södra Sveriges smågnagarstammar också kan ha uppkommit genom ovan nämnda kedjereaktion som startar med modernt skogsbruk och mynnar ut i tätare rävstammar och förändringar i dess bytespopulationer.

Rovdjur, som räven, utsätts för predation eller dödlighet av andra större rovdjur, precis som räven själv gärna ger sig på mindre rovdjur. Främst är detta troligen för att minska på konkurrens, men ibland utgör de slagna rovdjuren också föda.

Lodjur och rävar

Lodjur prederar på räv, både på vuxna produktiva djur och valpar. Räv och lodjur delar viktiga bytesdjur, främst rådjur, hare och skogsfågel. Lodjuren lämnar relativt ofta en slagen räv utan att äta av den. Enligt en studie i 37 % av fallen, att jämföra med att det inte observerades i något fall på bytena rådjur och hare.

Ett par svenska studier har beräknat hur stor dödligheten från lodjur skulle utgöra på rävstammen. Studierna har visat på i storleksordningen 5 respektive 14 % dödlighet i rävstammen med anledning av lodjurspredation. Har detta någon effekt på rävstammarnas täthet? Man vet att räven har hög reproduktionstakt och ofta producerar ett överskott av ungar, vilket skulle kunna kompensera för lopredationen. Samtidigt kanske man inte ska underskatta effekten av lodjurens predation, som kan ske på vintern sedan rävens reviretablering befästs inför reporduktionen eller under våren på en tik som försörjer en valpkull. Forskarna lutar åt att lodjurens predation på räv kan ge avtryck i rävstammarna och att effekten på lång sikt kan bli betydande.

Därtill kan det vara så att rävar, i närvaro av lodjur, förskjuter sina hemområden från skogen till förmån för mer mot öppen mark, dvs. bebyggelse och jordbruksmark. Ett beteende som rapporteras när det gäller rådjur, och som antas ha sitt ursprung i att minska risken för predation av lodjur. Detta skulle då potentiellt kunna minska tätheten av räv på lanskapsnivå.

Lodjurens ovan nämnda effekter på rävstammarna kan möjligtvis gynna stammarna av hare och skogsfågel. När det gäller rådjursstammarna är en positiv effekt svårare att tänka sig - trots rävens omfattande predation på rådjurskid - eftersom rådjur utgör stapelföda för lodjuren.

Men forskning tyder även på att räven kan gynnas av lodjursförekomst. Lodjur lämnar en ansenlig mängd kadaver efter sig och räven är asätare. Som exempel kan nämnas att lodjur lämnar kvar cirka hälften av ett slaget rådjur. Rådjurskött utgör en viktig födokälla för räven under vintern. Andel rådjurskött i rävdieten visade sig ha ökat när man jämförde rävdieten på Grimsö forskningsområde under slutet av 70-talet med början av 2000-talet. Och detta håller man för sannolikt att det ska beror på att lodjur var närvarande under den senare perioden. Nämligen var t.ex var inte rådjurstätheten högre under den senare perioden.

Dessutom kan kungsörn och varg vara tänkbara fiender. Det är osäkert hur viktiga dessa är för rävstammarna i Sverige. Men sannolikt är rävstammarna tätare i områden som har få stora rovdjur.

Den lokala rävstammens storlek förändras årligen genom omfattande vandringar, främst bland unga hanar. Studier på sändarförsedda rävar visar att de kan förflytta sig långt vid behov. Rekordet lär innehas av en skabbsmittad räv, som hade rört sig 43 mil.

Ungdödligheten är givetvis viktig för populationens utveckling. I de tidigare nämnda undersökningarna varierade den kraftigt (7-70%) med sorktillgången i Norrland, medan den var stabilare längre söderut.

Liksom andra rovdjur som inkräktat på människans djurhållning, lär räven ha jagats hårt genom tiderna. Jakten kan tidigare ha varit en viktig dödsfaktor i rävpopulationerna. Unga djur, med sin bristande erfarenhet, kan ha drabbats hårt även i det fallet.

Sjukdomar

Den största nedgången i rävstammen i modern tid lär sjukdomen rävskabb ha förorsakat på 1970-80-talet. Den minskade rävstammens storlek till ungefär hälften. Rävskabb är en sjukdom som orsakas av ett kvalster och leder till pälsförlust, infektioner och uttorkning.

En rävsjukdom som ibland förväxlas med skabb är ullrävssjuka. Den är förmodligen ärftlig och gör att räven saknar större eller mindre partier täckhår i pälsen (och ibland också ullhår). Sjukdomen kallas också Samsonsjuka.

Rävens dvärgbandmask Echinococcus multilocularisär en inälvsmask som kan ha människan som mellanvärd. Räven, som inte själv blir sjuk, får i sig den vuxna parasiten genom att äta inälvorna av bytesdjur, främst smågnagare.

Bandmasken utsöndrar ägg med avföringen hos räven. När dessa äts av människa, t ex via dåligt sköljd svamp eller frukt, utvecklas blåsmask. Denna blåsmask drabbar främst levern men kan också avge dottersvulster i andra organ. Sjukdomen är mycket allvarlig och inga botemedel är kända. De kemiska preparat som prövats mot sjukdomen måste den sjuke ta under resten av livet.

Räven sprider också bakteriesjukdomar. Salmonella har konstaterats, men räven själv verkar immun mot sjukdomen.

Vad gäller virussjukdomar är de huvudsakligen desamma som hos hundar, som vaccineras till skydd mot dem. Virussjukdomarna leder ofta till beteendeförändringar hos räven, som plötsligt uppträder oskyggt kring människor

Valpsjukan är en allvarlig virussjukdom som leder till feber och inflammationer och senare oftast till döden.

Rävar som drabbats av hjärninflammation uppvisar liknande symptom som vid valpsjuka. Balansrubbningar och aggressivitet kan uppträda.

Räven är en viktig smittkälla för rabiesvirus. Sjukdomen är mycket allvarlig, påverkar det centrala nervsystemet, leder till okoordinerade muskelrörelser, aggressivitet och senare paralys och död. Viruset smittar också människan.

Rävstammen har jagats kraftigt för att förhindra rabiessmitta i många delar av artens utbredning (till exempel Europa och Nordamerika). Det har visat sig synnerligen svårt att skjuta bort rävar i tillräcklig mängd och stammen återhämtar sig snabbt. Numera tillämpas ett program med vaccinering på kontinenten. Vaccinet består av ett genmodifierat virus i födan. Metoden har visat sig lyckosam.

I likhet med andra viltarter, som grävling, björn och vildsvin, drabbas också räven av trikiner. Det är maskar som räven får i sig via födan. Det vuxna stadiet som utvecklas i djuret tränger in och kapslar in sig i dess muskelvävnad. Trikinerna leder till svåra smärtor och muskelförsvagning.

Undersökningar antyder att räven drabbas i högre utsträckning än andra arter. I ett material som SVA:s insamlat konstaterades 20% trikinsmittade rävar.

Rävens genetik har främst studerats på rävfarmar. Studierna har rört vilka anlag som styr pälsens färg och kvalitet, samt hur dessa egenskaper hänger samman med andra egenskaper som t ex kroppsstorlek. Det har också visats att fyra olika anlag bestämmer pälsfärgen . Silver- och rödräv utgör extremer och korsräven är en mellanform.

En rävpopulation kan drabbas av hög dödlighet utan att helt dö ut. Sjukdomar som rävskabben har inte lett till ett totalt försvinnande av rävstammen i något område. Det är också välkänt bland jägare att det är synnerligen svårt att pressa ner en rävstam genom jakt. De fall där det har lyckats någorlunda har varit på öar.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-14 2020-05-28 Markus Olsson