Harens föda - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Harens föda

Skogsharen är en utpräglad växtätare som uteslutande lever av kvistar, örter och gräs. Den har en matsmältning som i hög grad är anpassad till den svårsmälta födan och en uppsättning tänder som är utformade för effektivt bete.

När skogsharen betar utsätter den sig för en högre risk att bli tagen av rovdjur än när den trycker i en lega. Därför är det viktigt att den får i sig så mycket näring som möjligt per tidsenhet när den väl betar. Samtidigt är det nödvändigt att födan är så lättsmält som möjligt. Det gäller alltså att välja rätt och vara effektiv i betet.

Generellt sett är harens föda mycket svårsmält eftersom den innehåller en stor del fiber. Mycket av näringen är också bunden i växtfiber och är därför svår att tillgodogöra sig. Av den föda haren sätter i sig kan den bara tillgodogöra sig cirka 30-40 %. Olika växter är olika svåra att smälta. Sälg är till exempel lättare för haren än björk och haren kan därför äta grövre sälgkvistar (5-6 mm diameter) än björk (2-3 mm).

harens mageHarens matsmältningsorgan är mycket specialiserad. Hela systemet är anpassat till dess magra föda och till kroppsstorleken.

Eftersom skogsharen finns över nästan hela landet, kommer dess föda att variera beroende på vad som finns tillgängligt där den lever. Vissa huvuddrag kan dock urskiljas:

På våren

Skogsharen äter gärna blåbärsris och vissnat fjolårsgräs. När vegetationen börjar spira väljer den det nya gräset och örterna samt grodden ute på åkrar. Tuvull ger de första blommorna tidigt på våren, och är högt uppskattad av haren.

Under sommaren

äter den av de örter, gräs och blad som finns tillgängligt. Örter uppskattas mer än gräs och enligt en studie på Grimsö av skogsharens matval föredrar den främst sälg/vide, sedan maskros och (i den ordning de nämns) daggkåpa, blåbärsris, hallon och skogsfräken. Arter som vårfryle, tuvull och kruståtel kommer längre ned på listan.

På hösten

äter haren av den friska vegetation som fortfarande går att finna, samtidigt som den alltmer går över till sin vinterdiet. Så länge bärris och ljung inte täcks av snö är de begärliga arter.

Vintertid

lever den på kvistar av olika slag. Vanligaste födan är björkkvistar, inte därför att haren föredrar björk framför andra arter, utan därför att det finns mest björk. Utifrån försök har man konstaterat att haren främst föredrar sälg/vide. Därefter väljer den helst björk, sedan asp och rönn.

Skogsharen kan gå ganska hårt åt små tall- och granplantor, speciellt om de är planterade och växthusuppdrivna. Det är den höga näringshalten i plantorna som lockar haren till bete. Plantorna innehåller ofta höga halter av kväve och andra näringsämnen.

Skogsharens bete på björk är intressant och förtjänar extra uppmärksamhet: När skogsharen har betat björkkvist brukar kvistarnas knoppar ligga kvar utspridda på marken. Haren undviker dem helt enkelt, vilket kan verka underligt eftersom knoppar är näringsrika. Men det beror troligen på de så kallade beteshämmande ämnen som forskare menar att knopparna innehåller höga halter av. Dessa ämnen är växtens försvar mot bete, kemiska substanser som växten producerar för att avskräcka växtätare från att beta ned den helt!

Det finns en mängd olika typer av beteshämmande ämnen, som fungerar på olika sätt. Alla är dock på något vis skadliga för växtätaren: några försvårar för djuren att tillgodogöra sig näringen i födan, andra kan påverka djurens reproduktion.

Haren är relativt välanpassad till att klara av dessa ämnen. Den kan separera dem från resten av födan i mag-tarmkanalen och de passerar ut i urinen. Nackdelen för haren är att många andra nödvändiga mineral samtidigt förloras, speciellt natrium. På grund av mineralförlusten kan haren inte upprätthålla sin kroppskondition om den bara lever på en ensidig björkdiet, och måste därför variera sin kost. Med tanke på detta är det heller inte förvånande att haren gärna besöker saltslekar (saltstenar för vilt) som ju är en mineralkälla.

Som nämnts ovan, är haren mycket välanpassad att leva på sin svårsmälta födan. Det blir än mer tydligt när man ser på harens kroppskondition under olika delar av året. Medan andra djur i slutet av vintern är i dåligt skick, är haren i bäst kondition i januari till mars. Hararna kan lägga på sig vikt under vintern (undantaget sent födda harungar som inte vuxit färdigt till vinterns början). I sämst kondition är skogsharen mellan juni och oktober!

Den minsta mängd föda som är nödvändig för skogsharen att få i sig för att ge livsuppehållande energi om vintern är 500 g per dygn.

Man har aldrig gjort några studier av konkurrensen mellan de vilda växtätarna i Sverige, men det kan antas att harar, rådjur och älgar faktiskt konkurrerar om sin föda. Trots att de betar på olika höjd, är det relativt stort överlapp i valet av arter.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-22 2012-11-21 Markus Olsson