Vargjakt och dödlighet - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Vargjakt och dödlighet

Dödligheten i den skandinaviska vargstammen har undersökts under perioden 1990-2006 och i detalj för perioden 1999-2006. Den totala årliga dödligheten beräknades på två olika sätt.

Dels använde vargforskarna sig av radiosändarförsedda vargar (radiometoden), dels jämförde man inventeringsresultat mellan åren (inventeringsmetoden).

Radiometoden nyttjade 76 radiomärkta vargar under perioden dec 1998–mars 2006. De 76 radiomärkta vargarna representerade tillsammans totalt 108 ”varg-år”. Fjorton av dessa vargar levde vid studieperiodens slut, 27 var med säkerhet döda och för 35 hade radiokontakten förlorats. De 35 vargar där radiokontakten tappades klassades i sin tur i tre grupper: ”sannolikt illegalt dödade” (15 st), ”tyst radio-sändare” (13 st) och ”okänt öde” (7 st).

Kriterierna för ”Sannolikt illegalt dödad varg” var dessa:

(samtliga kriterier 1-3 eller kriterium 4 uppfyllt)

  1. Plötsligt tappad kontakt med revirhävdande varg, där sändaren bedöms vara i god kondition och förväntas fungera.
  2. Det kan säkert fastställas vid påföljande snöspårning att just den aktuella vargen saknas i sitt normala hemområde, och vid DNA-analyser när sådana gjorts.
  3. Man får ingen kontakt med vargens sändare vid minst två olika flygpejlingsförsök genomförda över ett större område än vargens tidigare kända hemområde.
  4. Om ej dessa villkor uppfylls kan vargen ändå bedömas illegalt död om särskilda omständigheter föreligger. Detta kriterie har endast använts av vargforskarna vid ett fåtal tillfällen. Ett exempel som anges är en utvandrande ungvarg som påsköts i Norge men endast skadades (blod i spåren). Den pejlades sedan intensivt varje dag, men kontakten tappades abrupt en dryg vecka senare, samma dag som småviltjakten började, och vargen återfanns aldrig mer trots fortsatta markpejlingar och upprepade flygpejlingar över ett större område.

Med radiometoden kunde den totala dödligheten också delas upp på enskilda dödsorsaker. Den dominerande dödligheten utgjordes av illegal jakt, uppdelad på ”säker illegal jakt” (4,3 %) och ”sannolik illegal jakt” (11,9 %). Totalt dödades därmed upp till 16,2 % av vargstammen årligen vilket motsvarade ungefär hälften av all dödlighet under studieperioden. Omräknat till hela populationen betyder detta att cirka 136 ± 56 vargar har dödats illegalt i Skandinavien perioden 1999–2006. Naturliga dödsfall (5,6 %), trafik (4,1 %) och laglig jakt (4,9 %) utgjorde tillsammans den andra hälften av dödligheten.

Den andra metoden för beräkning av den totala årliga dödligheten, inventeringsmetoden, bygger på beståndssiffror och antalet valpar som tillfördes populationen som räknades in vid de årliga inventeringarna. Med denna metod kunde den totala dödligheten beräknas för perioden 1990–2006. Antalet döda vargar beräknades som skillnaden mellan beståndssiffror från ett år till nästa, där hänsyn även togs till tillskottet av nya valpar. Den genomsnittliga årliga dödligheten för perioden 1999 – 2006 beräknad med denna metod var 31,4 %, och visade på en god överensstämmelse med radiometoden (30,7 %).

Eftersom alla fall av legal jakt, och nästan alla fall av trafikdöd, rapporteras kunde vi beräkna dödligheten för dessa två orsaker på ytterligare ett sätt (att sätta rapporterade fall i relation till hela populationen) och jämföra resultaten mellan de två beräkningsmetoderna. Även dessa resultat visade på en mycket god överensstämmelse mellan de två metoderna. För legal jakt uppgick dödligheten med den senare metoden till 4,7 %, och för trafik 3,9 %. För åtminstone dessa två typer av dödlighet var därmed de radiomärkta vargarna representativa.

Även andra uppgifter stöder slutsatsen att illegal jakt är omfattande i den skandinaviska vargstammen. Teoretiskt sett skulle det som forskarna klassat som illegal jakt (i de fall där inte direkta bevis finns) kunna utgöras av någon annan stor okänd dödsorsak, som är lika svår att upptäcka med hjälp av radiosändare som den illegala verksamheten. Men med den kunskap forskarna har om vargarnas biologi finns det inte någon rimlig alternativ förklaring till att vargar ”försvinner spårlöst”. Mellan 1985 och 2007 registrerades det totalt 17 fall av ”dold” illegal jakt där vargens kropp återfunnits eller där man har andra säkra bevis för att en varg dödats illegalt. Under samma tidsperiod har man registrerat åtta fall av utlagt gift i olika typer av åtlar i områden med vargförekomst. Dessutom har man hos obducerade vargar funnit 11 fall av gamla avläkta skottskador som inte hade samband med dödsfallet, dvs gamla skadeskjutningar, vilket motsvarar 11,5 % av alla obducerade vargar. Omräknat till totalt antal i populationen blir det ungefär 45 skadskjutna vargar under perioden 1999-2006.

Forskarna har inte hittat någon statistiskt säkerställd förändring med tiden, varken för total dödlighet eller för illegalt dödande, under perioden 1999-2006. Däremot har den totala dödligheten ökat, sett över en längre tidsperiod. Beräknat med inventeringsmetoden var den årliga dödligheten 20,5% i snitt under perioden 1990-1998, jämfört med 31,2 % för perioden 1998-2006, beräknad med samma metod.

Den illegala jakten har bromsat tillväxten i den skandinaviska vargstammen men har inte helt stoppat den. Simuleringar av vargstammens tillväxt med olika typer av dödlighet inlagd under perioden 1999-2006 visade att om ingen illegal jakt förekommit under perioden skulle stammen hösten 2006 ha uppgått till mellan 194 och 305 vargar. Den verkliga siffran låg på 153.

Om sidans information

Vill du läsa mer om hur forskarna arbetat för att beskriva dödligheten och hur man klassat illegal jakt kan du läsa hela rapporten Dödlighet och illegal jakt i den Skandinaviska vargstammen.

Denna text är en kort sammanfattning i vad som står i rapporten Dödlighet och illegal jakt i den Skandinaviska vargstammen som skrivits av Vargforskningsprojektet SKANDULV.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-09 2012-11-22 Markus Olsson