Utbredning, släktskap och status

Vargen finns spridd över stora delar av norra halvklotet. Den varg som vi har i Skandinavien är alltså samma art som lever i Ryssland, nere på europeiska kontinenten, i Fjärran Östern och i Nordamerika. Närbesläktade arter är Nordamerikas prärievarg eller coyote (Canis latrans) samt de fyra arter av schakal som finns i Afrika och Mellanöstern, alla av släktet Canis. I USA finns också en liten stam av den s.k. rödvargen (Canis rufus) vars status är omtvistad, många anser att denna är en hybrid mellan vanlig varg och präreivarg.

Inventeringsresultaten från vintern 2014/15 visar att det fanns cirka 415 vargar i Sverige. 

Från 1999/2000 har vargpopulationen vuxit från 13 till 68 familjegrupper och par vintern 2014/2015. Den årliga tillväxttakten, baserat på inventering av familjegrupper, har den senaste 10 årsperioden har varit runt 15 procent.

Vargen har av olika forskare indelats i ett varierande antal underarter. Kroppsstorlek, pälsfärg och andra karaktärer varierar både mellan och inom de olika underarterna. Tamhunden anses härstamma direkt från varg, och kan fortfarande betraktas som samma art, även om den försetts med ett eget artnamn (Canis familiaris).

Den Skandinaviska populationen 2007

Den skandinaviska vargstammen var år 2007 större än på 100 år men det är inte mer än ca 30 år sedan den betraktades som i det närmaste utrotad. Fridlysningen 1966 i Sverige och 1972 i Norge innebar en vändpunkt, men det var inte förrän under 1990-talet som tillväxten satte riktig fart. Från 8 individer och en föryngring vintern 1990/91 har vargstammen ökat till ca 155 individer och 15 föryngringar vintern 2005/06 i Skandinavien. I Sverige konstaterades det föryngring av varg i 13 revir under säsongen 2005/2006 varav 11 var belägna helt inom Sveriges gränser och 2 revir delades mellan Sverige och Norge.

Antalet individer (ovan) och föryngringar (nedan) under perioden 1980-2006.
(Bilden kommer från artbeskrivningen i Rovdjursutredningen 2007)

Hela den skandinaviska populationen bygger egentligen på endast tre individer. En hane och hona skapade en flock i Nyskoga (1983-85) och sedan vandrade ny en hane in i det sk. Gillhov-reviret (1991-93) från Finska/västryska populationen vilken bildade par med en avkomma från Nyskogareviret.

Familjegrupper och revirmarkerande par 2009-2010

1:a oktober - 28:e februari

Karta med familjegrupper (familjegruppe), revirmarkerande par (ulvepar) och trolig parbildning (ulvepar?) för säsongen 2009-2010.
(Bilden kommer från Den skandinaviska vargen en sammanställning av kunskapsläget från SKANDULV 1998-2010)

Under perioden 1978- 2005 konstaterades 104 säkra och ytterligare 7 möjliga föryngringar på den skandinaviska halvön (se ”Inventering” nedan).

Vargen har en relativt hög förökningstakt om födotillgången är god. Vargen bli normalt könsmogen under sitt andra levnadsår det vill säga vid 22 månaders ålder och kan föda kullar upp till minst 11 års ålder. I den skandinaviska populationen är medelkullen 3,7 valpar per par och den största kända kullen var 8 valpar. Läs mer om Föryngring nedan.

Den helt dominerande dödligheten hos våra vargar orsakas av människan, det vill säga trafik, legal jakt och i synnerhet illegal verksamhet. Detta har forskare kunnat visa efter att analyserat fallvilt det vill säga upphittade döda vargar, studerat radiomärkta vargars öde och jämfört de årliga inventeringarna med varandra.

Vill du läsa mer om hur forskarna kommit fram till att illegal jakt är den vanligaste dödsorsaken så läs en kort sammanfattning av deras rapport om jakt och dödlighet eller hela rapporten här som har skrivits av vargforskningsprojektet SKANDULV.

Varje år dör ca 30% av de vuxna vargarna i Sverige (för valpar se Förökning). Men tack vare en hög tillväxt, dvs att det föds många valpar, fortsätter vargarna att öka i antal. Den högsta dödligheten finns hos utvandringsdjur, som när de lämnar den välkända hemmiljön utsätter sig för en mängd faror. Normalt är vargar ”vandrare” under en period kortare än ett år men under denna tid är den årliga dödligheten så hög som 78 %. När vargen sedan slår sig ner i sitt nya revir sjunker risken att dö dramatiskt.

Den skandinaviska halvön är egentligen för liten att hålla en egen isolerad vargstam. Om den skandinaviska vargstammen förblir isolerad (ingen invandrande varg parar sig med svenska vargar) så menar forskarna att stammen måste vara minst 600-800 individer för att minimera utdöenderisken. Men om parning kan ske med invandrande vargar och därmed nytt genetiskt material tillförs så räcker 150-200 vargar för att minimera risken för utdöende enligt de genetiska studier som utförts.

En förutsättning för vargens fortsatta etablering och spridning är att det finns tillräckligt med föda. Enligt avskjutningsstatistiken för älg och rådjur i Sverige och Norge finns det tillräckligt med vilda bytesdjur för att försörja vargar över hela Skandinavien om man räknar med revir lika stora som idag, det vill säga i genomsnitt 1000 km2 (100 000 ha). Både älg och rådjur har dock under senare år minskat i landet vilket gör det svårt att förutspå hur dessa beräkningar står sig i framtiden. Likaså innebär den ökande lodjursstammen troligen ökande konkurens för vargen i de områden vargen lever av rådjur. Björn har också en stor och lokalt mycket tät stam vilket också skapar en konkurrenssituation mellan rovdjuren. Ändringar i bytesdjurstammar och rovdjursstammar gör att beräkningar på födounderlaget för varg hela tiden måste anpassas.

I Sverige bedömer forskarna att 80 % av Sveriges yta utanför renskötselområdet har en möjlighet för vargetablering. Man bedömmer att rennäringens krav gör det omöjligt för vargen att etablera sig i fjällvärlden. Möjligheten för vargetablering baseras på hur naturen ser ut och hur tätbefolkat det är. Denna analys pekar på att det teoretiskt skulle kunna finnas plats för ca 200 vargrevir, motsvarande ungefär 1200 stationära vargar i Sverige.

Genetik

Dagens skandinaviska vargstam är relativt liten och isolerad från andra populationer. Små populationer av djur eller växter löper en ökad risk att dö ut på grund av genetiska problem. Dessa problem blir större ju färre individer som ingår i populationen och ju mer isolerad populationen är.

Jämförelser av DNA från de ursprungliga tre individerna (se ovan) med DNA från finska och ryska vargar har visat på mycket god överensstämmelse till skillnad från en jämförelse med djurparksvargar och med vargar från mer avlägsna vilda populationer.
Det finns alltså inget som tyder på att den nuvarande Skandinaviska populationen skulle ha grundats genom inplantering av varg, vilket har framförts som en möjlighet, utan all forskning tyder på att det var en naturlig invandring österifrån.

Utbyte av individer sker ibland med den finskryska stammen och detta från båda håll. Under perioden 1977 till 2000 har minst 7 vargar har invandrat från den finsk-ryska populationen till Skandinavien och efter år 2000 har ytterligare minst 8 individer invandrat till Skandinavien. Men ingen av dessa individer har parat sig med någon av de Skandinaviska vargarna.

Isoleringen från andra populationer har idag gjort att den skandinaviska vargstammen är inavlad. De skandinaviska vargarna är i genomsnitt mer närbesläktade med varandra än helsyskon. Inavel behöver inte alltid ge problem. Det kan vara så att de individer som stammen bygger på inte hade särskilt många skadliga gener med sig från början. Eventuella problem vargstammen kan få med inavel beror alltså på vad de tre ursprungsvargarna hade i sitt ”genetiska bagage” och hur dessa är kopplade till olika egenskaper. Det finns flera tecken som tyder på att ett antal missbildningar, bla missbildade ryggrader, man funnit hos vargar i Skandinavien beror på inavel.

Bland de skandinaviska vargarna verkar det också som inaveln har påverkat antalet valpar som föds. Ju närmare släkt föräldrardjuren är desto färre valpar blir det i kullen. Det har visat sig att de kullar med den högsta graden av inavel i genomsnitt har tre valpar färre än kullar med lägsta graden av inavel i Skandinavien.

Inventering

Vargen, tillsammans med de andra stora rovdjuren, inventeras årligen i Sverige. Inventeringarna bygger på att man hittar spår i snö och att man inventerar stora områden samtidigt. Att kartlägga och följa spår över stora områden gör att man kan utvärdera hur många individer som varit i rörelse. Länsstyrelserna är den samordnande myndigheten och till sin hjälp har dom ideella krafter främst från Svenska Jägareförbundet men också andra organisationer.

Att dessa inventeringar är effektiva märks när man jämför med Svenska Jägareförbundets mycket omfattande inventeringsinsatser under de senaste 10 - 15 åren, med hundratals och ibland tusentals frivilliga personer. Hittills har man vid dessa inventeringar inte upptäckt en enda familjegrupp eller ett enda vargpar, som inte redan varit känd i det officiella inventeringsarbetet. Vidare har under alla år endast två föryngringar/ familjegrupper upptäckts som inte kunnat förutsägas säsongen före. Vargar lever i livslånga parförhållanden och brunstar bara en gång per år, och detta sker i slutet av februari - början av mars. En föryngring i ett område innebär att det måste ha funnits ett revirmarkerande par i detta område vintern dessförinnan, åtminstone under mars månad.

För att skapa en mer heltäckande kartläggning av Skandinaviens vargar analyseras också DNA från spillning, hår och löpblod . Material (vävnad, hår, blod) för genetiska analyser tas också från vargar i samband med fångst.