Vessla

Vesslan är den minsta medlemmen i mårdfamiljen i Sverige.

2012-09-09

Trots sin ringa storlek är vesslan orädd och försvarar sig med våldsamt temperament om den skulle bli angripen. När man ser den slås man främst av dess ringa storlek, dess charmiga utseende och av dess livfullhet. Mötet består ofta i att man ser ett huvud sticka upp bland kvistar och gräs eller att man ser den titta fram här och där när den kilar omkring i en stengärdsgård.

Kännetecken

I Sverige finns två raser av vessla: småvesslan och den mindre snövesslan. Inom båda raserna finns stora skillnade i kroppsstorlek där hanen är nästan dubbelt så stor som honan. En fullvuxen hona av snövessla är liten som en mus och väger inte mer än 50 gram medan hanen kan väga dubbelt så mycket. En hona av småvessla väger ungefär 80 gram medan hanen kan komma upp i 130 gram (Åkersorken som är småvesslans vanligaste byte i södra Sverige väger upp till 70 gram!). Småvesslans storlek och vikt ökar söderut i dess utbredningsområde. En småvessla i Grekland kan väga 2-3 gånger så mycket som sina artfränder i Sverige.

Snövesslan kännetecknas av att vinterpälsen ofta är helvit, dock har enstaka individer mer eller mindre rester kvar av den mörka sommarpälsen. På sommaren är gränsen mellan den vita undersidan och bruna ovansidan nästan rak och tassarna är ofta vita på ovansidan.

Den sydliga småvesslans päls skiftar inte färg under vintern utan är brun året om. Den har en mycket oregelbunden gräns mellan den bruna ovansidan och den ljusa undersidan och den har ofta en mörk kindfläck bakom mungipan.

Illustration: Dick Forsman

Ekologi

Arten tycks förekomma överallt där det finns smågnagare. Efter födotillgång är tillgången på skydd det som styr deras val. I jordbruksbyggd är det viktigt att arten har tillgång till gärdsgårdar, häckar och dylikt. I det boreala skogslandskapet föredras hyggen medan ungskog av gran endast besöks tillfälligtvis av vandrande individer. På nyupptagna hyggen bildas gräsmarker med konkurrenskraftiga gräsarter som kväver annan vegetation. Dessa marker lockar smågnagare som bland annat jagas av vessla, räv och mård.

Storleken på hemområdet varierar med bytestätheten och ligger för en hane mellan 1-25 ha, honornas är betydligt mindre. Tidigt på våren när smågnagarna är få till börjar många vesslor leva ett kringflackande liv i jakt på föda.

Spillning

I en spillningsstudie över småvesslans bytesval i skogslandskapen i södra Skåne fann man att åkersork var det dominerade bytesdjuret (40 %) följt av skogssork (27 %). Hardjur och vattensork uppträdde säsongvis; ungar av hardjur på våren och vattensork under hösten. Skogsmöss påträffades endast tillfälligt i födan om hösten.

Vesslans höga ämnesomsättning gör att den måste äta ofta. I en engelsk studie fann man att en vuxen hona konsumerade 220 smågnagare på 90 dagar under sommarhalvåret, vilket motsvarar ungefär 2,4 smågnagare per dygn. Det gäller då att området hyser tillräckligt med smågnagare för att reproduktionen skall lyckas.

Fiender

Inga rovdjur i Norden har så många fiender som vesslorna. Främst räv, ugglor och rovfåglar skattar bestånden hårt men många tas också av tamkatter. I England är människan den värsta fienden. En vild vessla blir maximalt tre år men i fångenskap kan de bli upp till 10 år. I en engelsk studie fann man att mortaliteten var 63 % det första året och 96 % det andra. Bara en av 80-90 ungar blir äldre än 2 år.

Vesslans ungar

Vesslan föder ungar i april-maj, efter 34-37 dagars dräktighet. Vanligtvis föder vesslan 4-6 ungar per kull men vid extremt dåliga sorkår kan det hända att vissa djur helt avstår från att reproducera sig. Hos vesslan utvecklas fostren direkt efter befruktningen, till skillnad från hos t ex hermelinen som har fördröjd fosterutveckling (implantation). Därför kan vesslan snabbt svara på en förbättrad tillgång av smågnagare; vid goda år kan många honor föda ytterligare en kull på sensommaren. Eftersom vesslor blir könsmogna redan vid 4 månaders ålder händer det att honor som är födda tidigt på våren blir dräktiga i slutet av sommaren och föder en kull i september-oktober. Djur från sena kullar växer långsamt och blir inte könsmogna förrän nästa vår.

Vesslan och människan

Arten kan medföra viss skada på fastigheter i och med att den gärna bosätter sig under golv eller i uthus. Dessa skador är dock ringa och torde uppvägas av att det är trevligt att ha en av Sveriges piggaste och charmigaste krabater runt knutarna samt att den håller området fritt från möss och sork.

Vesslans population

Arten finns inte medtagen i jaktförordningen under den allmänna jakten och förvaltas därmed inte genom jakt. Den finns spridd i norra Sverige.

Utbredning och status

Snövesslan är spridd i hela norra Sverige utom lokalt ovan trädgränsen i fjällen. Dess sydliga utbredning upphör ungefär i höjd med Norrlandsgränsen, Limes norrlandicus. Småvesslan återfinns söder om Norrlandsgränsen utom på Gotland. Gränsen för de olika formerna är tämligen skarp och raserna överlappar bara varandra i ett smalt bälte från Uppland-Södermanland till Värmland-Dalsland.

Inga studier har gjorts för att undersöka vesslans status och trendutveckling i Sverige. I en lövskog i Polen räknade man fram en täthet på mellan 0-101 individer per 10 km² beroende på bytestillgång och årstid. Man fann en mycket stark korrelation mellan antalet smågnagare och antalet vesslor. Förhållandet predator/bytesdjur varierade mellan 0-2,5 vesslor per 1000 smågnagare.

Beskattning och skötsel

Arten finns inte medtagen i jaktförordningen under den allmänna jakten och förvaltas därmed inte genom jakt. Däremot får jakt bedrivas under hela året för att förebygga skador på exempelvis fastigheter. Den huvudsakliga jaktmetoden är fällfångst. Avskjutningsstatistik finns för åren 1955-1972. Mellan 1957-1972 sköts eller fångades i medeltal cirka 650 vesslor per år. Statistiken kan inte användas för att undersöka status och beståndsutveckling i och med att jakten bedrivits i mycket liten skala.