Regeln har införts för att årskultingar inte klarar sig utan sin mor. Likaså är det väldigt olämpligt att skjuta bort ledarsuggan i en grupp, eftersom det kan slå sönder gruppens sociala struktur och synkronisering av gyltor och suggors brunst. Avskjutningen för vildsvin har ökat dramatiskt i Sverige under 1990-talet och början av 2000-talet.

Vildsvinet räknas till högviltarterna, vilket innebär att om kulvapen används vid jakten måste det vara av klass 1. Enkelpipiga hagelvapen får användas om de är av kaliber 12, 16 eller 20 och laddas med blykula, så kallad slugg eller brennecke.

Jakten får pågå under dygnets alla timmar. En fast belysningsanordning får användas. En eftersökshund måste finnas tillgänglig vid skottplatsen inom högst två timmar. Vid eftersök eller vid jakt med ställande hund får ficklampa användas.

För att uppnå ett hållbart uttag bör avskjutningen inriktas mot årsgrisar. Denna grupp är svår att överbeskatta vid jakt och har redan en hög naturlig dödlighet. Vid en täthet på 1,5 vildsvin/km² och en rekrytering om 1,5 ungar per vuxet svin kan man räkna med ett årligt uttag om 2 vildsvin/km² utan att stammen minskar.

Jaktformer

De vanligaste jaktformerna för vildsvin är smygjakt, vaktjakt och jakt med hund. Vid smyg- och vaktjakt utnyttjar jägaren sin detaljkunskap om jaktmarken och smyger eller vaktar vid kända växlar och födosöksplatser. Ofta sker jakten från ett torn eller en annan upphöjd plats. Vintertid sker jaktformen ofta under månljusa nätter på snöklädd mark. Men goda möjligheter till smyg- och vakjakt finns även under vår- och sommarkvällar.

Vid jakt med hund rör sig en eller flera hundförare genom ett område och det är upp till hundarna att finna och etablera kontakt med vildsvinen. Ofta placeras passkyttar ut i området. Det är viktigt att utställningen av passkyttarna sker diskret eftersom vildsvinen ibland väljer att gå ur daglegan och lämna området vid en tämligen liten störning. Risken är alltså annars att vildsvinen passerar passen före de hunnit besättas. De vildsvin som en hund för tillfället jagar kan röra sig så snabbt att jägaren får avstå skottlossning. Men även vildsvin som för tillfället inte jagas av hund väljer ofta att lämna området. Då smyger de ofta lugnt, vilket ger bra skottchanser. Jakten med hund liknar således mycket den efter jakt på övrigt klövvilt, som älg- eller rådjursjakt. Det är heller inte sällan som jakt efter älg och vildsvin eller rådjur och vildsvin kombineras.

Lämpliga hundar för vildsvinsjakt finns ur flera raser. Dugligheten beror mer av individ än ras eller raskorsning. Raser med relativt stor andel individer som på lämpligt sätt jagar vildsvin är rovviltskarpa hundar såsom tysk jaktterrier samt jaktspetsar av olika slag. Gemensamt för dessa hundar är att de är ämnade för att under sitt arbete ha närkontakt med rovvilt och vildsvin. Det är viktigt att hunden har ett väl avvägt arbetssätt - modig för att vara effektiv, men påpasslig och välbyggd för att undvika skador från vildsvinen. Kännetecknande för denna hundtyp är ett starkt psyke med så kallad bra nervkonstitution, vilket bidrar till att hunden agerar klokt i olika situationer. Vid jakt i djupt snötäcke kan en högbent hund ha fördelar.

Erfarenhet samt forskning i Sverige visar att en del kultingar föds under senare delen av jakttiden med hund. Därför bör man undvika att jaga med vildsvinshund i områden där suggor kan föda eller ha späda kultingar under framför allt januari månad.

Vid forskning med 15 GPS-sändarförsedda suggor i Skåne kartlades deras rörelser i samband med jakt. Som jämförelse till dessa rörelser användes en normal dag utan jakt. Under en drevjaktdag med hund riktad mot klövvilt ökade vildsvinens rörelser. Detsamma observerades vid större fasanjakt. Natten efter jakten minskade vildsvinens rörelser. Sex av vildsvinen lämnade sina hemområden som en effekt av drevjakt. Förflyttningen var på mellan 2 och 20 km, och vildsvinen stannade i detta område mellan 6 och 29 dagar.

Under dagar när jakten istället var riktad mot änder eller bedrevs som vaktjakt minskade vildsvinens rörelser.

För att få ett grepp om avskjutningens effekter, den lokala stammens storlek eller populationsförändringar måste vildsvinen inventeras. Vildsvinsinventering är svår att utföra - djuren håller sig väl skyddade under dagtid och deras spillning kan vara obeständig. Dock kan man få en god uppfattning om årets reproduktion genom att under ljusa vårkvällar systematiserat räkna observationer av vildsvin vid t.ex foderplatser och viltåkrar. Sett över Sverige i stort sker i dagsläget ingen reglemässig uppskattning av antalet djur, förutom inrapporteringen av fällda djur.

De metoder som skulle kunna användas utan alltför betungande insatser är räkningar längs vägar och vid foderplatser, spårinventeringar längs uppgjorda linjer och sammanställningar av observationer, jaktinsats och jaktutbyte. Sammantaget ger de grova uppskattningar, s k index. Siffrorna visar i bästa fall om stammen går upp eller ned mellan år, men säger inte något om tätheten.

Behövs en bättre uppfattning om vildsvinsstammens täthet och storlek måste mer arbetskrävande metoder tillgripas. En metod som ofta används för annat klövvilt är spillningsräkningen. Den fungerar bra på en del hjortdjursarter men är svårare att tillämpa på en allätande art som vildsvin.

Metoden bygger på att inventerarna rör sig längs på förhand utmätta räta linjer i landskapet. Med jämna intervall läser de av spillningsmängden i provytor. Om mängden spillningshögar ett vildsvin avger är känt (drygt fyra per dygn enligt tyska undersökningar) kan tätheten av vildsvin beräknas.

Monterade betar från en vildsvinsgalt. Foto: Markus Olsson

Tillvaratagande

Vildsvinet har ett läckert kött som kan tillagas på de mest skiftande sätt. Alla vildsvin bör trikintestas före konsumtion, även om risken för trikiner i köttet är liten. Mer information om trikinprov visas i filmen nedan.

De troféer som tas tillvara på vildsvin är skinn och betar. Skinnet kan  användas som fäll utlagd på ett golv eller som dekoration på en vägg. Betarna monteras på en sköld och hängs på en vägg.