Fasantupp i april. Foto: Madeleine Lewander

Fasan

Fasanen finns nästan bara i jordbruksmark och i trädgårdar. Arten minskar i Sverige då jordbruket blir mer intensivt. Fasanen är populär bland jägare och arten fördes in i Sverige på 1800-talet.

2012-09-07

Kännetecken

Fasantuppen lämnar sällan några tveksamheter om arttillhörigheten. Fasanhönan kan möjligen förväxlas med andra fält- och skogshönsarter. I uppfloget syns dock den långa och spetsiga stjärten (inte lika lång som hos tuppen) vilken saknas hos andra skog- och fälthönsarter.

Tuppens spelläte som framförallt hörs under vår och försommar kan beskrivas som ett tvåstavigt bullrigt kacklande ”Kaak-paak”. Tuppen kan också höra ett bullrande flaxande med vingarna ofta i samband med spellätet. I uppfloget hörs ofta diverse kacklande läten.

Ursprung och utbredning

Fasanen har sin ursprungliga och naturliga utbredning i Östra Asien. Den har inplanterades i slutet av 1800-talet i Sverige, och är en del av den vilda faunan. Idag finns Fasanen norrut upp till en linje mellan norra Uppland och Dalarna samt utmed södra delarna av norrlandskusten.
Fasanen minskade betydligt under och efter andra världskriget,1940-45, som en följd de mycket kalla vintrarna och därefter av ett allt intensivare jordbruk med större brukningsenheter och effektiv bekämpning av insekter och ogräs som är viktiga för kycklingarnas överlevnad. Populationen uppskattas idag till ca 50 000 tusen, de flesta utsatta.

Ekologi

Fasanen tillhör gruppen fälthöns och hör hemma i odlingslandskapets buskmarker och lövskogar med inslag av gran. Den föredrar ett mosaikartat landskap med omväxlande träddungar, våtmarker och öppna åkermark. Fasanen är en stannfågel och flyttar normalt maximalt några kilometer mellan vinterbiotoper och häckningsområden.

Fasanen äter en varierad föda bestående av olika växtdelar, frön av ogräsarter och insekter. Kycklingarna är helt beroende av insekter under sina första tre levnadsveckor.

Tuppen har ofta flera hönor och han väljer en bra häckningsbiotop som han försvarar mot andra tuppar. Hönsen dras dit av tuppens galande. Hönan lägger i medeltal 10 ägg. Äggpredation från framför allt kråkfåglar kan vara omfattande. Under höst och vinter kan duvhöken vara en betydande predator. Det moderna jordbruket är största orsaken till den låga, under 50%-iga kycklingöverlevnaden.

Viltvård

Variation i odlingslandskapet gynnar även fasanen. Genom att anlägga insektsrika remsor längs åkerkanterna ökar kycklingöverlevnaden betydligt. Viltvårdsåtgärder i form av skyddsplanteringar och viltåkrar är viktiga inslag i skötseln av fälthönsen. Även utfodring under vinterhalvåret är en viktig åtgärd för att höja överlevnaden. ”Där det finns biotoper och omvårdnad om rapphöns, där klarar fasanen sig själv.”

Kråkor, skator, kajor och nötskrikor är vanliga boplundrare av ägg och små kycklingar. Räv och grävling och rovfåglar tar gärna såväl kycklingar som vuxna fåglar.

Förvaltning och jakt

Fasan får jagas i hela landet under oktober till och med januari. Jakt med stående eller stötande fågelhundar är vanlig. Fasaner jagas också genom klappjakt.

Ungfåglar utgör 75-85 % av bytet vid fasanjakt. Detta förklaras främst av att ungfåglarna är den dominerande gruppen i den jagade stammen men också av att de är lättare att jaga.

Fasanen gynnas av en variation i odlingslandskapet. Anpassningar inom jordbruket (till exempel besprutningsfria kantzoner) liksom direkta viltvårdsåtgärder i form av skyddsplanteringar och viltåkrar är viktiga inslag i skötseln av fälthönsen. Även utfodring under vinterhalvåret är en vanlig åtgärd för att höja vinteröverlevnaden.

Fasanen och människan

Fasanen är ett viktigt inslag i ett ibland utarmat jordbrukslandskap. Avsevärda insatser görs för att förbättra förhållandena för fälthönsen.

Förstärkning av befintliga bestånd genom utsättning samt rovdjurskontroll ingår som led i skötseln av fasanen.