Foto: Niklas Liljebäck

Havsörn

Havsörnen är vår största rovfågel. Den har varit nära utrotning två gånger under 1900-talet men finns numera återigen häckande i en stor del av landet. Artens biotoper finns i huvudsak nära vatten, där den söker det mesta av sin föda – oftast fisk och sjöfåglar. Men havsörnen utnyttjar också mycket kadaver, framför allt under vintertiden, och kan då ses i vilka biotoper som helst när den söker föda. Havsörnen är över huvud taget väldigt synlig där den finns, till skillnad från sin avlägsna släkting kungsörnen som är mycket diskretare i sitt uppträdande.

2014-02-14

Kännetecken

Vår största dagrovfågel med ett vingspann på mellan två och två och en halv meter. Från fem års ålder (könsmogna) är dräkten jämnt brunfärgad med ljusare hals och huvud, gula ögon och näbb och vita stjärtfjädrar. Yngre individer är mörkare med nästan svart huvud-hals, mörkbruna ögon och svart näbb (1-2 år), brokigare bruna kroppsfjädrar med svarta och vita inslag och mörk stjärt. En successiv övergång mot den vuxna fågelns dräkt sker under tredje-fjärde levnadsåret då ögonen börjar ljusna, näbben övergår i grågult mot gult, stjärtpennorna får mera vitt och kroppsfjädrarna blir en blandning av brokiga mellanårsfjädrar med vita inslag och mera jämnbruna fjädrar. Fjädrarna hos våra örnar byts successivt, utdraget över några år, vilket gör att dräkten innehåller en blandning av fräscha, nyanlagda fjädrar och äldre slitna och blekta fjädrar.

I flykten är havsörnen karaktäristisk med sina långa och mera jämnbreda vingar än kungsörnen, och med hals-huvudpartiet lika långt framskjutande som stjärten baktill. Kungsörnen har kortare hals och mindre huvud och näbb, och proportionellt betydligt längre stjärt (mera vråk-lik). Unga havsörnar har längre vingpennor och stjärtpennor än äldre fåglar vilket gör att de kan se ännu större ut, och mera gam-lika ut. Flykten är ofta tungt vevande med ganska grunda vingslag, omväxlande med glidflykt. Havsörnen är en suverän segelflygare som kan ligga på nästan orörliga vingar högt i skyn, med handpennornas spetsar spretande som långa fingrar.

Ung havsörn. Foto: Niklas Liljebäck

Ofta ser man havsörnen sittande, i träd eller på marken, med bra utblick över omgivningen. Detta är ett sätt att lokalisera potentiella byten. På vintern ses ofta havsörnar sittande på isen där de utnyttjar rester efter vinterfiskare eller kadaver.

Som hos de flesta rovfåglar är honan större än hanen, men gränserna tangerar varandra. Oftast är dock honan betydligt större. Vikten hos hanar ligger normalt vid 4-5,5 kg, honor 4,5-7 kg. Kroppslängd från näbbspets till stjärtspets hos hanar 80-85 cm, honor 85-102 cm.

Ung havsörn. Foto: Niklas Liljebäck

Läten

Kontaktlätet är serier av enstaviga "kli-kli-kli-kli-kli-kli", i långa serier lite stegrande och ganska spillkråkslikt, men ibland i bara korta serier. Under häckningstiden ropar paret i duett i gryningen, hanen med ljusare och snabbare serier än honan. Oroslätet när fåglarna blir störda vid boplatsen kan vara ett torrt knackigt kacklande, ibland nästan grymtande (honan), eller ett gällare kacklande (hanen).

Ung havsörn. Foto: Niklas Liljebäck

Ekologi

Jaktmetoder och föda

Havsörnen är en födogeneralist och är opportunistisk i sitt födosök, och använder olika jaktmetoder i olika situationer. Ofta används den bland rovfåglar vanliga "sitta och vänta" strategin, där örnen spanar av omgivningarna efter potentiella bytesdjur. Örnen är ofta tydligt selektiv när det gäller att skilja ut potentiella byten som avviker/är skadade eller på annat sätt är mer lätta att fånga. Den jagar också mera aktivt efter t ex andfåglar, som lyfter för att komma undan när örnen anfaller. Individer som då inte "hänger med" vid uppfloget, blir kvar på vattnet eller dyker, löper då störst risk att bli tagna. Fåglar som dyker väntas ut av örnen i luften och attackeras när de kommer upp till ytan igen, detta kan upprepas många gånger innan bytet tas – eller örnen ger upp, vilket inte är ovanligt. Fisk tas i stor utsträckning under leken på grunda bottnar under havsörnens häckningstid och då kan tillgången vara så god att fåglarna lägger upp ett förråd av fisk i boet. Vid fiske efter lekande eller vandrande fisk kan örnen vada i det grunda vattnet om inte sittplatser finns intill som ger överblick. Den kan också söka av områden i aktiv flykt, eller segla runt över vattenområden och spana efter fisk nära ytan. Fisk som fångas i aktiv flykt huggs oftast i farten vid ytan, men det händer också att örnen slår ner i vattnet både efter större fisk eller efter fågel, och sedan inte kan lyfta utan får simma iland med bytet med hjälp av vingarna. Ytterligare ett sätt att jaga är genom s k kleptoparasitism, där örnen tvingar av andra djur sina byten. Just denna teknik tycks användas i olika utsträckning av enskilda individer. Arten utnyttjar till stor del också kadaver och slaktrester efter jakt och har då ofta ledning av kråkfåglar för att lokalisera förekomsterna.

En vuxen havsörn. Foto: Niklas Liljebäck

Biotoper och byten

Kustområden och sjöar med god tillgång på fisk och fågel är havsörnens främsta biotoper. Örnen fångar fisk i huvudsak nära ytan och normalt inte djupare än ca ½ m vilket innebär att grundområden är de främsta fiskeplatserna. De vanligaste bytesfiskarna i Syd- och Mellansverige är gädda, braxen och andra karpfiskar. Andfåglar är vanligast bland fågelbyten, men variationen är stor och det som avgör är tillgängligheten. Vid t ex skarv- och måskolonier, eller där det finns mycket sothöns, blir dessa vanliga byten. På samma sätt påverkar tillgången födans sammansättning under året. På vintern, då tillgången på levande byten blir starkt begränsad och örnen i hög grad får kompensera detta med kadaver. En svensk undersökning som omfattar 4700 byten visade att havsörnar vid kusten utnyttjade ca 11 % fisk, 73 % fåglar och 16 % däggdjur (mest kadaver) under vintern. Under våren förändrades proportionerna till 33, 62 respektive 5 % och under sommaren (maj-augusti) till 60 % fisk, 38 % fågel och 2 % däggdjur (antalsbasis).

I Lappland kan inte havsörnarna klara försörjningen under vintern utan lämnar när isen lagt sig. Det har visat sig genom den omfattande ringmärkning som skett i Sverige sedan 1975 att många lappländska havsörnar övervintrar i mellersta och södra Sverige, för att sedan försvinna tillbaka norrut runt 1 mars. Då är det fortfarande full vinter i Lappland men de vuxna örnarna måste tillbaka då för att hinna genomföra häckningen under den kortare säsongen däruppe. Islossningen i Lappland inträffar normalt kring mitten av maj, och kläckningen är väl synkroniserad med detta. Men under häckningens inledning och praktiskt taget hela ruvningen får havsörnarna i Lappland klara sig i huvudsak på renkadaver och enstaka harar, skogsfåglar och kråkfåglar. Under den isfria perioden i Lappland bestod födan av 53 % fisk (mest gädda), 38 % fåglar (mest andfåglar) och 9 % däggdjur 9 (mest renkadaver). Dessa siffror på antalsbasis underskattar betydelsen av kadaver i födan – på viktsbasis utgjorde renkadaver troligen en femtedel av födan till ungarna, och nära hälften under bobyggnads- och ruvningsperioden när isarna ligger. Havsörnen kan med visst fog betraktas som Nordkalottens gamar!

Fortplantning och boplatser

Havsörnen bygger bon som genom årlig påbyggnad kan bli mycket stora, och behöver kraftiga träd för att klara detta. Medelåldern hos botallar som undersöktes under 1980-talet var minst 160 år vid kusten och minst 350 år i Lappland. Många av tallarna hade kärnröta och kunde inte mätas till full ålder. Alla utom ett träd i respektive område var över 100 (kusten) respektive över 200 år. Med sjunkande omloppstider inom skogsbruket ökar behovet av att ställa kvar överståndare som s k evighetsträd som framtida boträd. Detta är ett behov som delas med andra arter som fiskgjuse och kungsörn.

Häckningsbiologi

Häckningen inleds i Syd- och Mellansverige ofta redan i januari med bobyggnad. Äggläggning har skett från mitten av februari till mitten av april, oftast under mars. I Lappland sker äggläggningen av klimatskäl i ett betydligt snävare intervall, en knapp månad med start i slutet av mars. Ruvningen pågår ca 38 dygn (35-42). Kullstorleken är 1-3 ägg, vanligast är två men i Lappland är ett ägg nästan lika vanligt. Medelkullstorlek i kustbeståndet är 2,1 och i Lappland 1,6 ägg. Äggen läggs med någon eller några dagars mellanrum men ruvas från starten, vilket medför att ungarna kläcks med motsvarande förskjutning. Denna ålderskillnad har betydelse för chanserna för den senast kläckta ungen att överleva om det är brist på föda. Vid kusten är det sällan några problem att föda upp två ungar, och även tre i de flesta fall. Men i Lappland är detta ett påtagligt problem – i nära hälften av de kullar som haft två ungar där har den yngsta dukat under av svält. Ungarnas tid i boet är 70-85 dygn, ofta kortare för hanar än honor. Ungarna är beroende av föräldrarna under 1-2 månader efter att de blivit flygga. Den långt utdragna häckningsperioden innebär att örnarna normalt lägger bara en kull, men om den nylagda kullen förloras av någon anledning på ett tidigt stadium har det hänt att fåglarna kunnat lägga om. Etablerade, könsmogna par inleder häckningsförsök med äggläggning nästan varje år. Beräkningar som gjorts på material från svenska Östersjökusten tiden före 1950-talet har visat att minst 60 % av alla revirhållande par genomförde lyckade häckningar och producerade minst 1,6 ungar per kull. Detta innebär en gemomsnittlig produktion av en unge per revirhållande par och år i beståndet. Denna naturliga fortplantningspotential försämrades dramatiskt på grund av miljögiftspåverkan under 1960-1980-talet.

Demografi

Parbildning kan ske redan från tre års ålder hos havsörnar, men då oftast med en äldre partner. Normalt börjar örnarnas reproduktiva liv från fem års ålder, i enstaka fall tidigare och inte sällan senare. Havsörnen är en typisk s k "K-strateg", där en sen start för fortplantningen och bara en producerad unge per par och år i beståndet medför en förväntat hög överlevnad hos de vuxna fåglarna, med många reproduktionstillfällen i livet. Beräkningar som gjorts för ringmärkta fåglar födda 1975-1981 visade en överlevnad för vuxna revirhållande individer på 95 % per år. För yngre åldersklasser var överlevnaden 85-91 %. Detta var under en tid när omfattande stödutfodring skedde med syftet att höja överlevnaden för att kompensera för den mycket dåliga fortplantningen. Samtidigt var beståndet mycket uttunnat och ingen konkurrens kunde förväntas. Idag när det mesta av stödutfodringen upphört och beståndet tätnat betydligt är den årliga överlevnaden troligen lägre.

Ung havsörn uppe till höger och en gammal fågel nere till vänster. Observera den vita stjärten, ljusa (gula) näbben och jämnfärgade dräkten på den gamla fågeln.  Foto: Niklas Liljebäck

Havsörnen och människan

Kort historik

Från att ha häckat tämligen allmänt vid hela kusten och vid sjöar och vattendrag i hela landet nedanför fjällen utrotades havsörnen successivt under 1800-talet och början av 1900-talet. Detta var helt ett resultat av direkt förföljelse understödd av kampanjer och skottpengar eftersom arten på den tiden betraktades som skadlig. När örnarna fridlystes 1924 var arten helt borta från större delen av sitt naturliga utbredningsområde i landet. Ca 40 par fanns kvar vid Östersjökusten, några par i Lappland och enstaka i inlandet söderut. Efter fridlysningen ökade beståndet långsamt, en ganska omfattande illegal förföljelse höll länge tillbaka beståndsökningen. Under 1950-talet hade beståndet vid Östersjökusten ökat till ca 100 par.

I början av 1960-talet kom larmrapporter om att havsörnarna inte längre fick några ungar som förr. Inventeringar som startades 1964 genom Naturskyddsföreningen och fortsatte visade att situationen var mycket dålig och till och med förvärrades. Detta ledde till starten av "Projekt Havsörn", Sveriges första samlade faunavårdsprojekt som drivits med stora frivilliga insatser för att utreda orsakerna bakom situationen och åtgärder för att rädda arten.

Miljögifterna

Idag vet man att orsaken till att fortplantningen varit starkt nedsatt inom Östersjöbeståndet är påverkan av miljögifter, framför allt DDT och PCB. Forskningen har visat att havsörnarna vid svenska kusten under 1960-1970-talet hade DDT-halter (huvudsakligen i form av den stabila nedbrytningsprodukten DDE) i äggen som i genomsnitt var fem gånger högre än den kritiska nivå för påverkan på reproduktionen som beräknats, och för PCB mer än dubbelt så hög. Fortplantningsstörningarna och de enorma koncentrationerna av miljögifter i havsörnarnas ägg bidrog till de förbud som infördes mot DDT och PCB på 1970-talet. Efter förbuden tog det 20 år innan fortplantningen var i stort sett återställd, och fortfarande finns effekter i form av skalförtunning (från DDT) och missbildningar på foster som kan kopplas till effekter av PCB.

Havsörnen i miljöövervakningen

Sedan 1989 ingår havsörnens fortplantning i den nationella miljöövervakningen som indikator för effekter av miljögifter i havsmiljön (Östersjön). Havsörnen var den första arten som signalerade om miljögiftseffekter i Östersjön, på 1960-talet. Retrospektiva studier har senare visat att effekter kan ses redan under första halvan av 1950-talet i form av en tydligt minskad kullstorlek bland ungar i bona. Skälet till att havsörnen drabbades så tidigt är att arten befinner sig allra högst upp i näringskedjan i Östersjön – den äter både rovfiskar och andra fiskätare som skrak, skarv, måsfåglar, och till och med säl (kadaver). Efter att fortplantningen till största del återgått till normala nivåer sedan slutet av 1990-talet har nya problem visat sig i vissa revir vid Norrlandskusten, med kraftigt förhöjda halter av bl a DDT och PCB och samma typ av skador på äggen som var vanligt i hela beståndet tidigare. Undersökningar pågår för att klargöra orsakerna bakom detta.

Dödsorsaker

Genom att havsörnen hör till de s k "Statens vilt" kommer ett stort antal individer in för undersökning till Naturhistoriska riksmuseet och Statens Veterinärmedicinska Anstalt. En påfallande stor andel av de fåglar som undersöks har dött genom direkt mänsklig påverkan. De vanligast förekommande dödsorsakerna är påkörningar (mest av tåg, även bil), kollisioner under flykten (ledningar, vindkraftverk, staglinor), blyförgiftning (ammunitionsbly) och andra trauman orsakade av mänskliga aktiviteter (fastnat i fiskelinor, skjutna m m). En viss överrepresentation av trafikoffer måste förväntas i ett sådant material, men det ändå tydligt att en stor del av dödligheten hos havsörnar är indirekt eller direkt orsakad genom mänsklig påverkan och därför inte kan betraktas som naturlig.

Lagar, förordningar och direktiv

Havsörnen är fredad enligt jaktlagen (JL) 3 § (1987:259) och har varit helt fredad i Sverige sedan 1924. Fredningen omfattar även artens ägg och bon. Enligt Artskyddsförordningen 1 § är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings- och övervintringsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Skogsvårdslagen (SVL) 30 § säger allmänt att bl a boträd och träd som kan utvecklas till boträd i första hand ska lämnas kvar vid avverkningar. Havsörnen omfattas även av jaktförordningen 33 §, s k "Statens vilt", vilket innebär att alla havsörnar som förolyckas, dödas eller påträffas döda ska rapporteras till Polisen för omhändertagande. Naturvårdsverket beslutar om disposition av tillvaratagna exemplar.

Havsörnen upptas i bilaga 1 till Fågeldirektivet (79/409/EEG), vilket innebär att medlemsländerna i unionen förbinds att vidta särskilda åtgärder för bevarande av livsmiljöerna med syfte att säkra fortplantning och långsiktig överlevnad inom artens utbredningsområden. Rådets förordning (EG) 338/97, Bilaga A, reglerar inom EU handeln med levande och döda exemplar liksom import och export till och från EU. Bilaga A, där havsörn ingår, innebär att all handel generellt är förbjuden. Handel får endast ske med tillstånd enligt strikta undantag. Förordningen innebär implementering av Washingtonkonventionen inom EU.

Stammarna

Beståndet har ökat i modern tid från bottennivån på 1970-talet till ca 600 par i landet 2013. Arten förekommer nu ojämnt spridd över samtliga svenska landskap utom Bohuslän, Jämtland och Härjedalen.