Viltforskningsdagar om CWD och utfodring - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Jakt- och viltvårdsuppdraget

Foto: Johanna Thörnqvist

Viltforskningsdagar om CWD och utfodring

Årets Viltforskningsdagar gick av stapeln på Naturhistoriska riksmuseet 27-28 mars. Fem olika teman stod på programmet: Utfodring, CWD, Viltforskning förr och nu, DNA-tekniken i viltförvaltningen och Ny kunskap om rovdjur.

2017-03-30

Viltforskningsdagarna är ett återkommande forum för att presentera och diskutera viltforskning och förvaltning. Viltforskningsdagarna samarrangeras av Naturvårdsverket och Jägareförbundet och i år besöktes seminariet av ungefär lika många forskare som förvaltare.

CWD (Chronic Wasting Disease) är en smittsam och dödlig sjukdom som drabbar hjortdjur. De första fallet upptäcktes i Norge för ett år sedan. Under CWD-passet beskrevs läget, samt övervakning och åtgärder i Norge, Sverige och på EU-nivå. Läs om det man sa här

Utfodringspasset innehöll en redogörelse för en ny rapport om effekter av utfodring av klövvilt. Därtill presenterades forskning om utfodring av älg, bland annat hur utfodring kan påverka älgens reproduktion, hälsa och trafikolycksrisken. Slutligen återgavs resultaten från en enkät om hur jägare, jord- och skogsbrukare utfodrar. Läs om det man sa här

Vad sa man på de övriga passen?

DNA-tekniken i viltförvaltningen

Love Dalén från Naturhistoriska riksmuseet pratade om en art som sällan förekommer i den svenska viltförvaltningsdiskussionen: mammut. Mammuten kan användas för att illustrera möjliga konsekvenser av långvarig inavel. Den sista mammutpopulationen bestod av ungefär 1000 djur som levde isolerade på ön Wrangel i norra Sibirien i ungefär 6000 år tills mammuten dog ut. Daléns forskning visar att en mammut på Wrangel hade 20% lägre variation i sin arvsmassa än en mammut på fastlandet. I 23% av Wrangel-mammutens arvsmassa fanns inte någon variation alls. Det var troligen en effekt av långvarig inavel som gjort att två genonsnittliga mammutar genetiskt sett var ungefär så lika varandra som om de varit helsyskon. Dessutom saknades en del gener helt eller delvis, vilket bland annat tyder på att Wrangelmammuten hade en delvis genomskinlig päls och nedsatt luktsinne.

Vad kan DNA-tekniken möjliggöra för viltförvaltningen om 10 år? Göran Spong från SLU funderade kring den frågan. Han konstaterade att det kommit flera nya tekniker, men att en kanske viktigare fråga är vilken kunskap som kommer efterfrågas. Förmodligen kommer man i hög grad behöva veta vad som händer ”nu”. Spong exemplifierade med ett förvaltningsuppdrag han hade för några år sedan. Det handlade om att använda genetiska metoder för att ta reda på hur många björnar det fanns, men samtidigt kunde det insamlade materialet användas till att undersöka fler saker. Man skulle till exempel kunna se hur olika individer sprider sig, släktskap inom populationen, eller om avskjutning inom ett område skapar ett inflöde av djur från ett annat område.

Ny kunskap om varg, björn, rödräv, lo och järv

Håkan Sand från SLU beskrev nya forskningsresultat som visar att björn ofta nyttjar kadaver efter vargdödade älgar. Trots det minskade vargens predationstakt på älg under sommaren i områden med mycket björn. Det innebar att det gick längre tid mellan varje slagen älg och att vargarna totalt sett dödade något färre älgar i områden med mycket björn. Man vet ännu inte varför det är så, men en spekulation är att björnens snyltande gör att vargen håller sig kvar längre kring en slagen älg, eller att det tar längre tid för vargen att hitta nästa bytesdjur i områden med mycket björn.

Tomas Willebrand från Högskolan i Hedmark visade att rödrävar försedda med GPS-sändare rör sig över betydligt större områden än man tidigare trott, och att hemområdens storlek ökar i norr.

Malin Aronsson från SLU summerade forskningsresultat om järv och lodjur. I södra Norge och Sverige minskar lodjurshonors hemområdesstorlek när rådjurstätheten eller lodjurstätheten ökar, medan hanarnas hemområdesstorlek bara påverkas av en ökad lodjurstäthet. Att storleken på hanarnas hemområden inte påverkas av rådjurstäthet kan bero på att de vill kunna maximera sina chanser att para sig med flera honor. Jämför man Sarek och Bergslagen har lodjuren större hemområden och lägre reproduktionstakt i Sarek. Vad gäller järv i Sarek, där järvtätheten är hög, undersökte man vad som hände när en järvhonas revir blev ledigt. I 90% av fallen besattes reviret av en järvhona från samma område (Sarek) och det gick snabbast om reviret övertogs av en dotter till den tidigare revirhålleren, eller om en grannhona utvidgade sitt revir in i området.

Just nu analyserar man järvhonornas beteende i Sarek under lyperioden för att se om det påverkar de avståndskriterier förvaltningen använder för att särskilja reproduktioner. Resultaten hittills visar att järvhonor oftast behåller samma lyplats under ungarnas första levnadsmånader, men det blir vanligare med lyplatsbyten under senvår och sommar. Då kan den nya lyplatsen också ligga allt längre från den gamla. En annan förvaltningsfråga som kan bli viktig i framtiden är hur man ska inventera järv i områden där det är ont om snö. Järven sprider sig söderut och observeras nu regelbundet söder om renskötselområdet, men där har det inte funnits några belägg för föryngring. Forskarna använde kamerastationer för att inventera järv och konstaterade att det fanns minst fem järvar inom ett 200 kvadratkilometer stort område i södra Dalarna. Man har också dokumenterat en reproducerande hona i norra Värmland.

Viltforskning förr och nu

Ulf Sandström från Örebro universitet presenterade delresultat av en pågående kvalitetsgranskning av den viltforskning som Viltvårdsfonden finansierar. Han har genomfört en analys av antalet vetenskapliga publikationer 2006-2014. Viltvårdsfonden har genomgående valt att finansiera bra forskare. Totalt hörde 60% av projektledarna till de bästa 20% av de svenska forskarna. Överlag har publikationstakten varit stabil. Undantaget är att antalet publikationer inom humaniora ökat.

Kjell Danell från SLU föreläste om viltforskningens rötter. Den tidigaste svenska viltforskningen inleddes under drottning Kristinas tid. Forskarna studerade fåglar och dissikerade en björn. På 1700-talet uppstod en naturalhistorisk forskningsgren som innefattade arters utbredning. Man gjorde också fynd som visade att den svenska faunan förändrats över tid. På 1830-talet var forskaren Sven Nilsson med och grundade Svenska Jägareförbundet, startade dess första tidskrift, och såg till att jägarna började bidra genom att samla in material till forskningen. På 1900-talet utvecklades dagens ekologiska vetenskap, där viltekologin ingår som en relativt mer tillämpad form. Den moderna viltforskningen kan sägas börja 1915 med veterinärmedicinsk forskning på småvilt. Man konstaterade att småviltet var fullt av parasiter och bakterier, vilket gjorde att man ansåg att småviltets fluktuationer berodde på detta.

En ny fas inleddes efter Viltvårdsfondens införande 1938. Alla jägare ska betala en årlig avgift till fonden, vilket gjorde att man fick in pengar till viltförvaltningen och ganska omgående kom fonden också att användas till att finansiera forskning. På 1940-talet inleddes Svenska Jägareförbundets viltforskning som strax kom att bedrivas genom förbundets viltforskningsråd. År 1960 övertog Naturvårdsverkets forskningsnämnd ansvaret för rådet.

Vad gäller viltforskningen i framtiden förutspår Danell att mångvetenskap – samarbete mellan olika discipliner – kommer bli alltmer viktigt.

Se och hör föredragen här (länk till Naturvårdsverkets hemsida)

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick