Svenska Jägareförbundet

Meny

Vilt

Foto: Bodil Elmhagen

Viltvård gynnar rapphönan, artrikedomen och fältviltjakten

Rapphönan har minskat kraftigt i Sverige och Europa på grund av det intensifierade jordbruket. Forskning visar att förvaltning för en jaktbar rapphönsstam kan bryta trenden. Det handlar om viltvård som skapar livsmiljöer samt predatorkontroll. Samtidigt gynnas fälthare och andra arter som minskat i det moderna jordbrukslandskapet.

2017-09-05

Rapphönsstammen har decimerats i Europa sedan mitten av 1900-talet, en utveckling som omfattar Sverige. Temat för viltbiologernas forskningskongress i Frankrike 22-25 augusti var ”Människans påverkan på viltet – vad kan vi göra?” Rapphönans situation fick särskild uppmärksamhet under ett specialsymposium med fokus på fälthöns.

Hot och åtgärder – en tillbakablick

Forskning kring rapphönans nedgång har bedrivits i ett halvsekel. Därför finns idag vetenskapligt beprövade metoder för rapphönsförvaltning. Kongressen inleddes med en summering av kunskapsläget, en tillbakablick som tillägnades forskaren Dick Potts som nyligen gick bort efter en kort tids sjukdom. Potts forskning var ny för sin tid i och med att den var inriktad på vilt i människoskapade miljöer, och den la grunden för dagens kunskap om rapphöns.

Potts kom fram till att det finns tre huvudsakliga orsaker till rapphönans nedgång. Dessa skulle var och en för sig kunna leda till att en rapphönsstam kollapsar. I ett landskap med intensivt jordbruk är det brist på lämpliga häckningsmiljöer vilket minskar antalet häckande par. Samtidigt råder det brist på insekter, vilket är den föda kycklingarna behöver för att överleva. Samtidigt är predationstrycket högt, vilket minskar häckningsframgången.

Genom experimentell forskning utvecklade Potts praktiska åtgärder för att rädda rapphönan. Idag är flera av åtgärderna etablerade i förvaltningen. De används dessutom mer generellt för att gynna artrikedomen i jordbrukslandskapet. Grundtanken är att skapa ett landskap som erbjuder miljöer för både övervintring, häckning och kycklinguppfödning. Det ska finnas skydd och foder. Man kan till exempel anlägga remsor med skyddande markvegetation i åkrarna, samt gynna insekter genom att anlägga skalbaggsåsar och lämna remsorna närmast åkerkanterna obesprutade. Samtidigt ska man minska predationstrycket genom kontroll av generalistpredatorer.

Inspirerande exempel

Under kongressen gavs exempel på de resultat man fått när man använt åtgärdspaketet.

I Ungern har rapphönan minskat med 70-80% och lokalt har den helt dött ut. På en egendom har man genom ett samarbete mellan jägare, lantbrukare och naturvårdsintressenter skapat fler livsmiljöer för rapphöns. Man har anlagt remsor och ett nätverk av utfodringsstationer. Dessutom intensifierade viltmästaren kontrollen av däggdjurspredatorer och kråkfågel från och med 2014, och 2014-2015 satte man ut 42 rapphönskycklingar och en familjegrupp. Under de tre följande åren ökade antalet rapphönspar från 12 till 59. Dessutom ökade fälthare, fasan och ett antal andra arter, inklusive en del hotade rovfåglar. På kongressen framhölls den intensifierade predatorkontrollen som nödvändig för framgången. De rovfåglar som också gynnades av åtgärderna antogs stå för en mindre del av predationen på rapphöns, så till skillnad från de vanligare predatorerna tror man inte att de ovanligare rovfåglarna utgjorde ett betydelsefullt hot mot rapphönan. 

I England har rapphönan minskat med 91% sedan 1960-talet. I ett långtidsprojekt har man undersökt resultatet av en markägares försök att vända trenden, rädda rapphönan och restaurera jakten. År 2003 anlade markägaren häckar och skalbaggsåsar i sina åkrar. Han började också arbeta med predatorkontroll av räv, mårddjur och kråkfågel. Forskning visar att åtgärderna gynnat flera växtarter och en del insekter som idag är vanligare i det restaurerade området än på kringliggande marker. Sedan 2003 har antalet rapphönspar på våren ökat från 13 till 1300. Höststammens storlek varierar beroende på vädret under häckningen, men uppgår i snitt till 12 000 rapphöns. Markägaren säljer rapphönsjakt och anser att inkomsten täcker kostnaderna för åtgärderna, även om jakten ställdes in ett år då häckningen spolierats helt av dåligt väder.

I Alberta, Nordamerika, bedrivs ett projekt där man undersöker om man kan skapa en god livsmiljö för rapphöns på en intensivt brukad spannmålsgård. Det handlar framför allt om att skapa gynnsamma kantmiljöer kring åkrarna som erbjuder skydd och foder för vuxna rapphöns, samt insekter till kycklingarna. På tre år har antalet rapphönspar på våren ökat från 10 till 28 och åtgärderna verkar även gynna sångfåglar. I det här området har man inte märkt av ett negativt predationstryck och man har därför inte arbetat med predatorkontroll. Eftersom rapphöns är introducerade i Nordamerika är deras status inte viktig ur bevarandesynpunkt, men forskarna bakom studien menar att åtgärdernas positiva effekter på andra arter skulle kunna få betydelse för policy om hur jordbruk bör bedrivas.

På experimentstadiet

I Schweiz dog rapphönan ut i slutet av 1990-talet och man forskar kring hur man ska kunna öka överlevnaden på fåglar som föds upp och sedan sätts ut. I ett experiment visade man att kycklingar som fick uppleva en viss osäkerhet i mattillgången under den första levnadsmånaden, genom att det inte fanns mat att tillgå några timmar varje dag, hade något högre överlevnad efter utsättning än kycklingar som hade fri tillgång till mat under hela uppväxten. En spekulation är att kycklingarna därigenom lärde sig att mat inte alltid finns att tillgå, vilket kan vara en nyttig erfarenhet som påverkar deras beteende efter att de satts ut.

En annan schweizisk studie visade att de utsatta rapphönsens häckningsframgång ökade från 43% till 77% om boet hägnades in med eltråd som skydd mot predation. Naturligt skydd kring boet, exempelvis buskar, fungerade nästan lika bra.

I södra Finland undersökte man predationstrycket på konstgjorda bon med fasanägg. Resultatet visade att 40% av bona prederades under experimentet, som varade en vecka. Däggdjur och kråkfåglar stod för ungefär lika stor andel av predationen. Bland däggdjuren stod mårdhund för två av tre predationstillfällen. Däggdjurspredationen skedde framför allt nära skogsbryn, medan fågelpredation skedde längre ut på fälten.

I Tyskland har man genomfört ett projekt där man försökt öka rapphönsstammen i ett större område som till 54% utgörs av skog. Den stora andelen skog innebär att landskapet är mindre optimalt för rapphöns, som gynnas av en större andel öppna marker. Dessutom är predationstrycket högt och på grund av områdets storlek och mängden skog är det inte möjligt att genomföra effektiv predatorkontroll. Inom projektet anlades remsor som häcknings- och kycklingbiotoper på jordbruksmarken. Genom att sätta sändare på rapphöns kunde man se att honornas dödlighet var hög under häckningen. Predationsrisken var omkring 3 gånger högre i remsor som var smalare än 10 meter, jämfört med breda remsor. Rödräv var den vanligaste predatorn och däggdjur stod totalt för 82% av predationen. Forskarna drog slutsatsen att det skulle kunna vara bättre att anlägga korta, breda remsor i landskap där man inte kan använda predatorkontroll, i och med att predationsrisken verkade vara lägre i dessa.

I Danmark har man gjort en studie där man följt sändarförsedda rapphöns. Rapphönsen använde intensivt brukade områden med stora fält på vintern, men häckningslokalerna fanns på marker med små fält och en blandning av olika livsmiljöer. Bona placerades ofta på konventionella åkrar, vilket var en skillnad gentemot vad forskningen på rapphöns i andra områden i Europa visat. Vintervete var en gröda som gav bra skydd mot predation, medan predationsrisken var hög i rapsfält. Var fjärde rapphöna lyckades kläcka ut kycklingar, men 64% prederades istället. De vanligaste predatorerna var rödräv och grävling (30%), rovfåglar (20%) och tamkatt (16%). Ett mindre antal rapphönsbon var placerade nära höga träd och höga häckar, men de som placerades på sådana platser utsattes alltid för predation. Forskarna drog slutsatsen att rapphönan kan anpassa själva häckningsplatsen till det moderna jordbrukslandskapet, genom att placera boet på en konventionell åker. Däremot får rapphönan problem när kycklingarna kläckts, eftersom det råder brist på insektsrika livsmiljöer. För att gynna rapphönan anser de att man bör skapa av ett varierat landskap med inslag av öppen och artrik vegetation, som erbjuder blommande örter och en mångfald av insekter. Man bör också reglera generalistpredatorer genom predatorkontroll.

Försiktighet vid utsättning

Under ett seminarium diskuterade man utsättning av rapphöns. Man tog bland annat upp möjliga risker med utsättning för jakt.

En risk kan vara att man överjagar den vilda populationen, om man inte arbetar strikt för att undvika detta. En studie har till exempel visat att även om utsatta fåglar dominerar jaktuttaget i början av jakten, så ökar andelen vilda rapphöns bland de fällda fåglarna i jaktens senare del. Det finns dessutom en risk att utsättningar döljer en nedgång i den vilda stammen. Om man har en stam av vilda rapphöns ska man därför vara försiktig vid utsättning och jakt.

En annan fråga som togs upp var den möjliga betydelsen av fåglarnas genetiska status. Det påpekades att man ska vara försiktig med vilka avelslinjer man sätter ut, med hänsyn till den vilda stammens genetik.

En viktig slutsats som flera personer framhöll var att man alltid ska arbeta med förvaltning av rapphönsens livsmiljöer och predatorkontroll för att bygga upp den vilda stammen. Om man dessutom sätter ut rapphöns är åtgärdspaketet nödvändigt för att ge de utsatta fåglarna en god chans att överleva.

Läs mer

Fältvilt i fokus. Länk till Jägareförbundet Skånes broschyr om hur man gynnar fältvilt här

Länk till viltforskningskongressens hemsida (International Union of Game Biologists) här

Tillbaka till överblick