Förvaltningsfokus på Viltforskningsdagar - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Jakt- och viltvårdsuppdraget

Viltvårdsfonden finansierar projekten Beyond Moose och Governance som presenterade en del forskningsresultat under en exkursion i Nordmaling. Foto: Bodil Elmhagen

Förvaltningsfokus på Viltforskningsdagar

Filterbubblor, björn, älg, människa, flerartsförvaltning, jaktens värden och rovdjurens kostnader hörde till de ämnen som avhandlades på årets Viltforskningsdagar.

2018-10-10

Den 27-28 september möttes forskare och viltförvaltare i Umeå när Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet och SLU Umeå arrangerade Viltforskningsdagarna. Det årliga seminariet finansieras av Viltvårdsfonden och har ett särskilt fokus på den forskning fonden stödjer. I år blandades forskningspresentationer med diskussion, ”speed dates” med forskare och en fältexkursion. 

Filterbubblor i förvaltningen och behovet av viltforskning 

Viltforskningsdagarna inleddes med en omvärldsspaning. Daniel Ligné, Svenska Jägareförbundet, lyfte frågan om filterbubblor inom viltförvaltningen. Vad händer när diskussionen polariseras mellan ”lag” som driver olika frågor? När Facebookgrupper skapar egna sanningar? När fakta inte kritiseras på vetenskapliga grunder, utan ifrån vem som finansierat och genomfört forskningen? Ligné betonade vikten av att slå hål på filterbubblorna genom att stå på en gemensam kunskapsgrund – oavsett värderingar. 

Michael Schneider, Länsstyrelsen i Västerbotten, konstaterade att länsstyrelsen behöver mer kunskap kring flerartsförvaltning och såg fram emot de nya förvaltningsverktyg som kan komma att genereras inom ramen för den pågående forskningen. 

Anders Lundvall, forskningssekreterare i Naturvårdsverkets Viltkommitté, beskrev Viltvårdsfondens utveckling. På senare tid har fonden finansierat mer samhällsvetenskaplig, humanistisk och gränsöverskridande forskning, och den relativa tyngdpunkten har rört sig från rovdjur till klövvilt. Just nu pågår ett arbete med att utvärdera tidigare forskningsprogram, och nästa år inleds arbetet med att ta fram en ny forskningsstrategi för 2021-2026. 

Människan - en allt viktigare viltforskningsfråga 

Viltets ekologi har alltid varit viktigt inom viltforskningen, men över tid har människan och förvaltningen hamnat alltmer i fokus. Göran Ericsson och Camilla Sandström beskrev hur socio-ekologiska system blivit en central forskningsfråga på SLU Umeå och Umeå universitet. Man har kopplat ihop forskningen kring ekosystem – hur viltet samspelar med sin livsmiljö – med forskningen kring människans sociala system. Det senare handlar om interaktioner mellan myndigheter, styrning, lagar och regler å ena sidan, och aktörer som jägare, markägare och miljörörelsen å andra sidan. 

I den adaptiva viltförvaltningen samspelar de sociala och ekologiska systemen genom de nyttor – ekosystemtjänster – som människan får av naturen, men också genom den påverkan som olika former av brukande har på naturen. Inom forskningen undersöker man frågor kring de förändringar som sker när exempelvis landskap, regelverk eller människors åsikter ändras, vilket i sin tur kan bero på allt från klimatförändring till urbanisering. Hur påverkar detta möjligheten till en adaptiv viltförvaltning, lokalt eller regionalt? 

Ett tidigare forskningsprojekt – Future Forest – visade att det är viktigt med en dialogprocess mellan det naturvetenskapliga och det sociala lärandet. Det traditionellt naturvetenskapliga kunskapsbyggandet består till stor del av experiment, övervakning och utvärdering, medan det sociala lärandet handlar om hur man formulerar målbilder, hänsynstaganden och förväntade effekter, samt hur man utvärderar avvägningar, tar beslut och klargör beslutssammanhang. 

Bortom älgen – Människa och klövvilt i flerartsförvaltning 

I två pågående och samverkande projekt undersöker forskarna flerartsförvaltning av klövvilt i olika delar av Sverige. Det naturvetenskapligt inriktade projektet ”Beyond moose” studerar bland annat hur väl olika inventeringsmetoder fungerar och hur olika klövviltarter påverkar varandra, jordbruket och skogsbruket. Projektet ”Governance” undersöker hur människan hanterar viltförvaltning på individ- och gruppnivå samt hur detta påverkar förvaltningens kapacitet. 

En del resultat presenterades under en exkursion till ett studieområde i Nordmaling. 

Älgförvaltningens uppbyggnad är densamma i hela Sverige, men en inledande kartläggning visar att förvaltningen ska hantera väldigt olika förhållanden i norr och söder. Norra Sverige karakteriseras av ett stort antal direkt berörda jägare och markägare, stora förvaltningsområden och att man tillmäter älgköttet ett högt värde. Södra Sverige uppvisar en större variation i markinnehavens storlek, markanvändning och antalet klövviltarter, vilket gör att älgen inte behöver vara viktigast för jakten. 

I en intervjubaserad studie har man undersökt förutsättningarna för samverkan i älgförvaltnings- och älgskötselområdena. Det handlar om i vilken grad man upplever att det finns tillräckligt med kunskap och resurser, hur man upplever kommunikationen och samarbetet inom gruppen, men också om man anser sig stå bakom målen med dagens älgförvaltning, om man upplever att alla intressen behandlas likvärdigt med rättvisa beslutsprocesser, samt om man känner tillit till att de andra som verkar i älgförvaltningen tar hänsyn till människorna som berörs av den. Generellt sett var respondenterna något mindre nöjda med graden av tillit, likvärdighet och kunskap än med de andra förutsättningarna. 

Man har också undersökt ledamöternas strategier för att hantera samverkan i älgförvaltningen. Det finns två huvudstrategier. Den mest framgångsrika är att fokusera på aktiv problemlösning. Man driver en linje med fakta och saklighet, vilket stärker relationer samtidigt som man följer demokratiska principer. De som tillämpar den mindre framgångsrika strategin har ett känslofokus som karakteriseras av minskande engagemang i arbetet och att man i högre grad ger uttryck för negativa känslor som ilska och frustration. Vilken strategi man använder hänger i grunden ihop med graden av tillit. De som använder den problemlösande strategin upplever i högre grad att det finns en social tillit inom gruppen. 

Under exkursionen visade forskarna hur man gör de spillningsinventeringar som jägarkåren genomför på 5 miljoner hektar varje år för att få ett mått på klövviltets täthet, men också hur en älgbetesinventering (ÄBIN) görs. Analyser över älgbetesskadornas omfattning visar – i likhet med förvaltningsforskningen – att det råder olika förhållanden i norra och södra Sverige. I norra Sverige ökar antalet färska betesskador på tall med ett ökat antal dagar med mer än 30 cm snö på vintern och vid en ökad älgtäthet, medan skadorna minskar vid ett ökat antal tallstammar per hektar. Även i södra Sverige minskar betesskadorna om antalet tallstammar per hektar ökar, medan älgtätheten inte påverkar. Däremot ökar betesskadorna vid höga tätheter av andra hjortdjur. 

Forskarna har nu börjat undersöka de utmaningar man har med att hantera ÄBIN-data, exempelvis betesskador från andra arter än älg, insektsskador och mellanårsvariation. 

Björnforskning och björnförvaltning – Hur fungerar det? 

Jon Swenson presenterade Skandinaviska björnprojektets 34-åriga historik från 1984 till nutid. Grundmodellen har varit att kontinuerligt förse ett antal björnungar med sändare och följa dem hela livet, vilket gör att man kan analysera hur förändringar i förvaltningen eller miljön påverkar stammen. Forskarna har tagit fram metoder för hur man ska uppskatta stammens storlek utifrån de inventeringar som jägarkåren bidrar till och utför: spillningsinventering med DNA-analys och ”björnobsen”. Man har också undersökt till exempel hur björnen reagerar på möten med människa, jakt och annan mänsklig aktivitet, björnens predation på älg och björnens interaktioner med varg. 

Sammantaget har ungefär hälften av björnprojektets forskningsstudier haft en direkt relevans för förvaltningen. Ett exempel på detta är en ny studie som presenterades av Jonas Kindberg. En genomgång av björnstammens utveckling under 1900-talet – i relation till de förvaltningsmål som funnits – visar att förvaltningen oftast misslyckats med att uppnå förvaltningsmålen. När målet var att minska björnstammens storlek så ökade den, när målet var att den skulle öka långsamt ökade den snabbt, och på senare år när målsättningen varit att stabilisera stammen har den istället minskat. 

Varför är det då så svårt att nå målet med björnförvaltningen? Idag kan ett problem vara att Viltförvaltningsdelegationerna inte klarar att sätta in de åtgärder som skulle krävas för måluppfyllnad. Det kan till exempel vara svårt att förstå trögheten i björnstammens utveckling, där effekten av en ökad avskjutning kan komma att synas först flera år senare. I en efterföljande diskussion kom ett antal andra faktorer upp: att det kan vara svårt att förstå komplicerade modeller från forskningen, tjänstemän å sin sida behöver kunna förstå och förklara grunden till de beslut som fattats, å andra sidan finns starka sociala tryck från olika intressenter och därtill en brist på tillit där man inte alltid tror på länsstyrelsens personal. 

Viltets ekonomi – Jaktens värde och kostnader för rovdjursskador 

Sedan jaktåret 1986/87 har forskare utfört ett antal intervjubaserade analyser av jaktens värde. Den senaste gjordes 2016/2017. Fredrik Widemo berättade om förändringar som skett över tid. Sedan 1986/87 har det värde en genomsnittlig jägare sätter på sin jakt ökat från 9 300 kr till 16 200 kr per år (båda siffrorna i dagens penningvärde). Det motsvarar ett totalt jaktvärde på 4.5 miljarder kr. Rekreationsvärdet har hela tiden legat på ungefär 2/3 av totalvärdet, medan den resterande tredjedelen utgörs av köttvärdet (den summa jägaren skulle kunna tänka sig betala enbart för viltköttet). Jakten på vildsvin, dov och kron har ökat i takt med stammarnas storlek. Idag står älgen för 52% av det viltkött som jakten genererar, medan vildsvin står för drygt 20%. Som art är älgen fortfarande den man sätter störst värde på, men det finns stora regionala skillnader. I Skåne är till exempel rådjur och vildsvin viktigare. 

Widemo konstaterade att forskningen kring ekosystemtjänster – där avvägningar mellan olika intressen ingår – pekar på att det i regel är mindre intressant att fastställa monetära penningvärden. Det är viktigare att helt enkelt konstatera att det finns olika värden som en del - men inte alla - vill ha. Det beror på att människor som tillfrågas om hur de värderar olika nyttor från naturen i regel sätter det högsta ekonomiska värdet på s.k. kulturella tjänster, till exempel olika former av rekreation i naturen och naturupplevelser, snarare än på exempelvis produkter från jord- och skogsbruk som naturligtvis också är nödvändiga för människan. För att kunna göra bra avvägningar och föra förvaltningen framåt är dialogprocesser centrala. 

Katarina Elofsson har analyserat lantbrukets kostnader för varg, lo och björn. Forskarna beräknade den direkta kostnaden för en ökad rovdjursstam i form av den ytterligare kostnad som en extra individ av varg, lo eller björn skulle innebära för en genomsnittlig tamdjursägare. Kostnaden kan bero på exempelvis ersättningsnivåer, nuvarande rovdjurstäthet, och om tamdjuren hålls stängslade eller i fäboddrift. Den ytterligare kostnaden varierade kraftigt mellan län. Kostnaden för ytterligare ett lodjur varierade mellan 10 – 820 kr, för en björn 0 – 2 600 kr, och för en varg 520 – 10 670 kr. Kostnaden var i regel högre i områden som ännu inte hade en etablerad stam, vilket innebär att det på kort sikt kan bli kostsamt att expandera björn- och särskilt vargstammen söderut. 

I en enkätstudie undersöktes även de indirekta kostnader en lantbrukare kan få i områden med stora rovdjur. Det kan handla om merarbete, stängselskötsel, flyktskador, att hantera försvunna eller skadade djur samt ett minskat antal levandefödda lamm. De indirekta kostnaderna varierade med rovdjurstäthet, men kan vara ungefär dubbelt så stora som de direkta kostnaderna. 

Viltkameror – ett nytt verktyg i viltförvaltningen?

 Avslutningsvis presenterade Naturvårdsverket de nya förutsättningar som gäller kring användandet av viltkameror, med en efterföljande diskussion om hur dessa skulle kunna användas i viltförvaltningen. 

För privatpersoner behövs inte längre något tillstånd för att sätta upp viltkameror, men vid kameran måste det finnas en skylt med information. Skylten måste till exempel informera om övervakningens syfte, vilka lagar och regler som gör övervakningen tillåten, hur den som råkat fotograferas ska gå tillväga för att få bilderna raderade och kontaktuppgifter till den som satt upp kameran. En sådan text kan vara svår att sätta ihop. Naturvårdsverket tipsade därför om att privatpersoner kan använda den blankett som Svenska Jägareförbundet tagit fram, som har merparten av den information som krävs och bara behöver kompletteras med några uppgifter. Läs mer och ladda ned blanketten här

Se programmet för Viltforskningsdagarna 2018 här

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick