Viltförvaltningen ska baseras på vetenskapligt belagda fakta. Men varför blir det inte alltid så? Frågan belystes på seminariet "När politik och känslor åsidosätter vetenskapen" som Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) arrangerade den 6 februari. Under dagen gavs exempel som rörde såväl viltsjukdomar som varg- och elefantförvaltning.
Att politiska beslut ska vila på en vetenskaplig grund är en vittspridd målsättning, men i en komplex värld blir det inte alltid så. En anledning är att vetenskapliga fakta, olika intressen och värderingar vägs mot varandra. En annan är att besluten kan påverkas av bristande kunskap, en medialt skev bild av kunskapsläget eller ren faktaresistens.
Hur ska forskningen navigera i det här landskapet? Finns det en risk att kunskap blir mindre viktigt än antalet följare? Hur formulerar man vetenskapliga rekommendationer så de får genomslag? Eller kan forskaren ha en för snäv bild?
Med dessa frågor hälsade moderatorn Henrik Ekman tillsammans med Ann Lindberg och Torsten Mörner från SVA välkomna till seminariet. Syftet med dagen var att ge exempel på och diskutera hur naturvetenskap samspelar med politik och mänskligt beteende. I en rad föreläsningar beskrevs fall där den veterinärmedicinska forskningen eller viltförvaltningen tagit fram ett vetenskapligt baserat åtgärdsprogram som inte kunnat genomföras planenligt.
Viltsjukdomar – spridning och bekämpning
Mänskliga aktiviteter kan på olika sätt påverka förekomsten av smittsamma viltsjukdomar. Aktuella exempel som berör Sverige är afrikansk svinpest - som just nu sprider sig i Europa - samt prionsjukdomen CWD (avmagringssjuka hos hjortvilt) som tidigare bara funnits i Nordamerika, men som konstaterades hos vildren i Norge 2016.
Professor John Fisher från USA beskrev nordamerikanska erfarenheter. När har viltförvaltning i någon form bidragit till eller skapat en viltsjukdomsproblematik, och varför har åtgärder som skulle kunna förbättra situationen inte genomförts?
I Nordamerika har brucellos och bovin tuberkulos – två sjukdomar som är utrotade i Sverige men vanliga i andra delar av världen – spridits från boskap till vilda hjortpopulationer. Man lyckades utrota sjukdomarna bland tamdjuren, men i vilda hjortpopulationer har de istället etablerats. En viktig orsak är att man genom utfodring koncentrerat stora mängder hjortdjur till små ytor och därigenom effektiviserat smittspridningen.
En annan problematik är att man spridit sjukdomar eller parasiter genom att flytta djur för utsättning i förstärknings- eller bevarandesyfte, alternativt mellan vilthägn. På det sättet har man orsakat långväga spridning och nya spridningscentrum för exempelvis rabies, harpest, hundens dvärgbandmask och – inte minst – CWD.
Fallet CWD beskrevs närmare. Det saknas effektiva metoder för att stoppa spridningen bland vilda hjortdjur, men i Nordamerika har man upplevt ett bristande stöd för de förebyggande och mildrande åtgärder som man arbetar med. Dit hör förbud mot flytt av levande eller döda djur, förbud mot sådant som ökar kontakten mellan djur (exempelvis utfodring, lockmedel och saltstenar), ändrade avskjutningsstrategier eller begränsning av populationstätheten. Motståndet har kommit från olika intressegrupper beroende på vilken åtgärd det handlat om; lantbrukare, hjortuppfödare, jägare, bevarandeorganisationer som arbetar med återinförande av arter (rewilding) eller djurrättsaktivister.
Fisher konstaterade att möjligheten att få förståelse och stöd för olika åtgärder kan ha minskat genom att olika källor spridit motsägelsefull information. Det gör att folk inte vet vad som stämmer, alternativt kan välja att tro på den information som bäst passar ens egna intressen.
CWD och afrikansk svinpest i Sverge
Maria Nöremark från SVA beskrev åtgärder som genomförts efter att CWD påvisades i Norge. Exempelvis har man infört restriktioner för flytt av hjortdjur. Den övervakningsplan för CWD i Sverige som SVA tog fram på uppdrag av Jordbruksverket fick dock ingen finansiering, utan övervakningen sker i nuläget på den miniminivå som EU finansierar, trots att Sverige gränsar till Norge. (Läs mer om Sveriges pågående CWD-övervakning här)
Karl Ståhl från SVA beskrev läget kring afrikansk svinpest, en virussjukdom som drabbar tamgris och vildsvin. I Östeuropa sprids sjukdomen på bred front och experterna dömer ut en del av de åtgärder som förekommer eller planeras. Det handlar till exempel om att bygga stängsel (som på det sätt de utformas inte kommer stoppa vildsvinens rörelser) eller försök att minska sjukdomsspridningen i redan infekterade områden genom avskjutning (på ett sätt som istället kan riskera att öka vildsvinens rörelser och därigenom sprida sjukdomen).
Om Sverige skulle drabbas av ett svinpest utbrott bland vildsvin kommer situationen se annorlunda ut, eftersom vi till skillnad från merparten av de områden där sjukdomen nu sprids skulle få ett s.k. punktutbrott. Sverige kommer i så fall kunna tillämpa den strategi för att utrota svinpestviruset som redan använts framgångsrikt i Tjeckien. (Läs mer om Sveriges beredskapsplan kring afrikansk svinpest)
Förvaltning för bevarande av elefant, flodhäst och ekosystemet
Statsveterinär Roy Bengis från Kruger nationalpark i Sydafrika beskrev hur internationella djurrättsrörelser ändrat förvaltningen av elefant och flodhäst på ett sätt som hotar bevarandet av naturmiljön och andra arter i parken.
Bakgrunden är att många nationalparker och bevarandeområden i Sydafrika idag ligger som mer eller mindre isolerade öar i landskapet. De är ofta stängslade för att de vilda djuren inte ska orsaka skador på kringliggande jordbruksmark, samt för att hindra sjukdomsspridning mellan vilda djur och boskap. I en del områden, som Krugerparker, var de stora växtätarna nära utrotning när parken bildades. Under andra halvan av 1900-talet var populationstillväxten istället så stor att mängden elefanter och flodhästar började överskrida den ekologiska bärförmågan, och eftersom parken var stängslad kunde inte överflödiga djur vandra iväg från den.
Experter bedömde att elefanterna höll på att åstadkomma en vegetationsförändring som skulle kunna leda till ökenbildning, något man hade sett i andra områden. Träd förstördes i alltför stor omfattning och kunde inte nyrekryteras. Elefantens påverkan på miljön är en naturlig process som kan skapa en variation som gynnar biologisk mångfald, när den sker i lagom omfattning, men i det här läget bedömde man att man var på väg mot en situation där livsmiljön för andra arter – och på sikt även elefanterna själva – hotades. För flodhästarnas del såg man bland annat att de höga populationstätheterna leder till försämrad vattenkvalitet och algblomningar som i sin tur gjorde att andra djur som drack vattnet blev sjuka.
För att komma tillrätta med situationen beräknades långsiktigt hållbara populationsnivåer. Genom adaptiv förvaltning genomfördes den jakt som krävdes för att sänka och stabilisera populationerna på målnivån. Köttet togs tillvara av lokalbefolkningen.
I mitten av 1990-talet var man tvungen att avsluta förvaltningsmodellen, eftersom internationella djurrättsgrupper åstadkom ett opinionstryck mot jakten, bland annat med hot om minskad turism och handel. Man har därefter arbetat med alternativa metoder, som flytt av djur, men det är inte tillräckligt eftersom det finns allt mindre mark att flytta djur till, samtidigt som det i en del områden finns en problematik med illegal jakt. Att använda preventivmedel för vilda djur är inte praktiskt möjligt annat än i små populationer, det vill säga inte över de ytor som exempelvis Krugerparken omfattar.
Bengis drog slutsatsen att en del extrema djurrättsgrupper har så stort inflytande i debatten att denna bevaranderelaterade förvaltning inte går att genomföra på ett rationellt vetenskapligt sätt.
Vargkonflikten – en fråga om värderingar
Professor John Linnell från Norskt institutt for naturforskning (NINA) tog avstamp i konflikten kring varg i Skandinavien. Han framhöll att den i grunden inte handlar om fakta eller kunskap, utan att den är en intressekonflikt mellan olika värderingssystem. Det finns relevant forskning från många fält, både naturvetenskap och samhällsvetenskap. Därutöver finns politik på olika nivåer, många intressenter, värderingar och känslor. Det finns också ett komplext samspel mellan alla dessa komponenter.
Intressekonflikten kan ta sig uttryck i att rovdjursforskare blir en måltavla för såväl internettroll och konspirationsteorier som attacker från kollegor eller politiker som säger att forskarna ljuger. Å ena sidan finns exempelvis konspirationsteorier kring vargens ursprung, trots att alla data visar samma sak [att den invandrat österifrån]. Å andra sidan finns exempelvis en tro att ”rewilding” genom vargens återkomst kan upphäva all annan människopåverkan [vilket är orimligt utifrån det vetenskapliga kunskapsläget].
Hur ska man komma framåt? Å ena sidan kan inte ha en vetenskaplig diktatur. Forskningen säger inte vad som är rätt eller fel, bara vad som händer om man gör olika saker. Det är dessutom inte ovanligt att forskare hävdar att det som egentligen är deras värderingar har en vetenskaplig grund. Å andra sidan kan man inte enbart förlita sig på känslor.
Linnell menade att problemet i debatten är att man ofta blandar vetenskap, politik och känslor. Då kan forskningen missbrukas. Han efterlyste en öppen diskussion om värderingar. Samhället – och inte minst forskarna själva – måste vara tydliga: pratar de om forskning eller värderingar? Vill man strida för en värdering ska man göra det, och inte klä ut den till forskning. Samtidigt krävs en genomskinlighet i politiken.
Att omsätta forskning i praktik tar tid – och kräver kunskap, nyfikenhet och hängivenhet
Professor Göran Ericsson från Sveriges Lantbruksuniversitet resonerade kring den tid det tar från att ny kunskap tagits fram till den omsätts i praktiken. Historiskt sett har vi i Sverige ofta satt in åtgärder först till följd av att tillgången på en resurs minskat, till exempel brist på skog eller vilt. Det kan helt enkelt ta tid från det att ny kunskap finns, accepteras och att folk faktiskt ändrar sitt beteende.
I närmare tid kan man se andra exempel på detta i hur bilen används. Det finns idag knappast någon som skulle kunna tänka sig att köra med blyad bensin, men det är ändå lätt ”ta bilen” trots att man vet att den har en negativ påverkan på miljön. (Något som testades genom handuppräckning på seminariet: De flesta av deltagarna hade tagit bilen till SVA den här dagen).
Ericsson menade att det har kommit ökade krav på att forskningen ska användas omedelbart. Tidsglappet mellan ny kunskap, ändrade värderingar och ändrat beteende kan kanske minskas, men samtidigt kanske det också är en viktig del av processen?
Dagen avrundades med att Anne Mörner filosoferade utifrån Hans Roslings arbete och arv. Vad kan vara viktiga nycklar till framgång? Att presentera data på ett sätt som är lätt att förstå, tillsammans med nyfikenhet och hängivenhet.