Det nya älgförvaltningssystemet sjösattes 2012. Viktiga mål var att skapa en älgstam med hög kvalitet i balans med betesresurserna. Man ville ha en förvaltning som kunde anpassas till lokala förhållanden, samtidigt som man ville öka möjligheten att nå regionala och nationella mål. Man ville också öka samverkan mellan olika parter för att bättre kunna lösa intressekonflikter. För att uppnå detta skapade man ett system som bygger på samverkan mellan flera förvaltningsnivåer: från lokala jaktlag, licensområden och älgskötselområden, via älgförvaltningsområden, till länsnivå.

Inom förvaltningsforskningen undersöker man ”vad som fungerar och varför”. När det gäller förvaltning av en naturresurs, som älgen, är det viktigt att hitta en skala där de ekologiska och sociala systemen matchar varandra så bra som möjligt. Inom älgförvaltningen ska man alltså å ena sidan beakta hur älgens ekologi fungerar i olika landskap, å andra sidan de sociala förutsättningarna inom förvaltningen. Det kan handla om att människor rent praktiskt ska ha möjlighet att träffas och arbeta tillsammans, och kunna ha insikt i de lokalförhållanden som förvaltningen ska anpassas till.

Hittade man då rätt skala när man skapade det nya älgförvaltningssystemet, eller vad behöver förbättras? Det har Sabrina Dressel undersökt inom ramen för ett forskningsprojekt på SLU där hon analyserat enkätsvar från mer än 1600 aktiva inom älgförvaltningsgrupper och älgskötselområden, tillsammans med information från förvaltningsplaner, ekologiska inventeringsdata och måluppfyllnaden i älgavskjutningen.

Resultaten visar att grundförutsättningarna för förvaltningen skiljer sig kraftigt åt inom Sverige, vilket gör att det krävs lokala anpassningar för att samma älgförvaltningsmodell ska fungera i olika delar av landet. Det är viktigt att ha ett gott samverkansklimat mellan olika nivåer inom älgförvaltningen, och ett gott ledarskap i älgförvaltningsgrupperna kan stärka samverkan. För att ytterligare förbättra förvaltningen behövs alltså mer lokalanpassning och mer samverkan. 

I det skogsdominerade norra Sverige är älgen den centrala resursen inom viltförvaltningen. Älgförvaltningsområdena är stora på grund av älgarnas långa årstidsvandringar. Som exempel kan nämnas att ett älgförvaltningsområde i norr kan vara 17 000 kvadratkilometer stort och ha upp till 150 licens- och älgskötselområden. Samtidigt är antalet ledamöter i älgförvaltningsgruppen detsamma som i resten av Sverige (sex personer). I stora älgförvaltningsområden lägger ledamöterna ner mer tid på samverkan för att nå alla berörda, vilket innebär att stora områden kan ses som något som försvårar förvaltningen. En annan tidstjuv är när fodertillgången varierar kraftigt inom ett älgförvaltningsområde, eftersom det ökar behovet att anpassa förvaltningen till olika lokala förhållanden, vilket också tar tid. I några älgförvaltningsområden som lyfts som ”goda exempel” har man hittat metoder för att inkludera många i förvaltningen och anpassa förvaltningens lokala och regionala mål till varandra, trots storleken på områdena.

I södra Sverige är älgförvaltningsområdena mindre, markanvändningen och markägarsammansättningen mer varierande, samtidigt som det finns fler andra klövviltarter. Måluppfyllnaden i älgförvaltningen är lägre i områden med mer varierad markanvändning och högre täthet av andra klövviltarter. Det pekar på en möjlig utmaning med ett förvaltningssystem som är helt inriktat på älg, trots att älgen relativt sett blir mindre viktig som resurs när det är gott om annat klövvilt. I några älgförvaltningsområden som lyfts som ”goda exempel” har man lyckats öka måluppfyllnaden genom att införliva även de andra klövviltarterna i älgförvaltningen, så att man i praktiken bedriver en flerartsförvaltning.

I en välfungerande förvaltning måste man ha förmåga att anpassa förvaltningen till nya situationer. Aktiva inom både älgförvaltningsområden och älgskötselområden upplever i högre grad att man har en god anpassningsförmåga när man har goda relationer till de andra förvaltningsnivåerna. Det handlar både om att man känner förtroende och tillit till de högre förvaltningsnivåerna, och att man upplever att samverkan med lägre förvaltningsnivåer förbättrar förvaltningen. Det är också viktigt att man upplever att beslutsprocessen i förvaltningen är rättvis och inkluderande, och detta gäller i högre grad inom älgskötselområdena. Inom älgförvaltningsgrupperna är det dessutom viktigt att känna att det finns tid, resurser och god ekologisk kunskap för att man ska uppleva att systemet har en god anpassningsförmåga.

En närmare analys av de ”goda exemplen” inom älgförvaltningen visar också på betydelsen av goda relationer och bra ledarskap. Välfungerande älgförvaltningsområden utmärker sig genom att ledamöterna har en ömsesidig förståelse och känner tillit till varandra, även om de representerar olika intressen. De har i regel haft ett långvarigt engagemang i viltförvaltningen, vilket gör att de har välutvecklade nätverk som de kan dra nytta av. Ledamöterna står upp för älgförvaltningsgruppens överenskommelser utåt och försöker också sprida en ömsesidig förståelse till andra aktiva inom älgförvaltningen. De kan beskrivas som hängivna eldsjälar som tror på samarbetsmodellen och försöker hitta metoder för att förbättra den.

Källa

Sabrina Dressel försvarade sin doktorsavhandling "Social-ecological performance of collaborative wildlife governance: The case of Swedish moose management" på SLU Umeå den 29 maj 2020. Här kan du ladda ned och läsa avhandlingen.

Forskningen har utförts inom ramen för projektet ”Governance”, som finansieras av bland annat Viltvårdsfonden och Svenska Jägareförbundets Forskningstjuga.