Projektledare

Jon Swenson

Start/Slutår

1984/-

Finansiering

Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet (forskningstjugan mm), WWF, Direktoratet for Naturforvaltning (Norge) samt Norsk Institutt for Naturforskning.

Beskrivning

Projektets huvudsakliga målsättning var från början att undersöka hur björnar koloniserar nya områden, genom att följa ungbjörnars rörelser i förhållande till födelseplatsen och att samla sådana data om reproduktion och dödlighet som berör stammarnas förändringar. Sådana data är viktiga för dagens förvaltning och kommer att vara oumbärliga den dag man genom jakt vill stoppa tillväxten och stabilisera stammen på en lämplig nivå.

Under åren har man dessutom undersökt

Björnars hemområden, viktutveckling, biotopval, predation på älg, allmänna födoval, genetik, idegång, val av ideplats, farlighet för människor, känslighet för mänskliga störningar och i Norge även predation på får.

Projektet startade 1984 i Sareks Nationalpark i Norrbotten och 1985 i Dalarna-Hälsingland. År 1987 utvecklades det till ett gemensamt svensk-norskt projekt och studieområdet i söder utvidgades med delar av Hedmark fylke.

Några delresultat

Sedan starten har man arbetat med totalt 262 olika björnindivider, vilket gör projektet till det största björnprojektet i Eurasien. Fram till och med 1999 har man följt björnar totalt 608 björnår (med ett björnår menas data från en individ under ett helt år). 680 sövningar av björn har genomförts under åren.

Det viktigaste rönen hittills är att den skandinaviska brunbjörnen skiljer sig från den nordamerikanska i många viktiga avseenden. Den har en högre reproduktionstakt, utvandrar längre (detta kan emellertid bero på att det inte finns björnar i de områden dit dom vandrar), är mindre benägnen att ta vuxna älgar, äter mindre kött och mer myror och är mindre farliga för människor. Detta innebär att nordamerikanska studier inte är särskilt tillämpbara under skandinaviska förhållanden. Demografiskt och ekologiskt tycks den skandinaviska brunbjörnen stå närmare central- och sydeuropeiska än nordamerikanska brunbjörnar. Därför kan en del av våra resultat sannolikt tillämpas i central- och sydeuropa.

Projektet har också bidragit med nya kunskaper om brunbjörnar och rovdjur i allmänhet. De mest signifikanta upptäckterna är:

1. att dödandet av vuxna björnhanar med etablerade hemområden leder till ökad ungdödlighet. Detta beror på att de nya hanar som vandrar in i området dödar honornas ungar så att honorna snabbare ska komma i brunst och så hannarna får para sig. Detta är projektet ensamt om att ha upptäckt.
2. klarläggandet av täthets- och könsförhållanden i kärnområdena för björn och deras randzoner och att utvandring från kärnområdet sker innan det är mättat på björn.
3. att det för första gången har visats att det bland ensamlevande rovdjur förekommer att brunstande honor ökar sina hemområdens storlek i samband med brunsten, sannolikt för att söka efter hanar. Tidigare trodde man att endast hanar söker efter honor.
4. med hjälp av kärn-DNA analyser har man också visat att inavelsgraden är låg hos den skandinaviska brunbjörnen trots att stammen gått igenom en numerär flaskhals (ca 130 björnar fördelade på 4 isolerade grupper) och trots att mitochondrie-DNA variabiliteten var liten. Detta betyder troligen att det är bättre för en population att överleva i flera isolerade stammar som senare får kontakt än i en isolerad stam.
5. Vi har också funnit indikationer på att tätheten i stammen påverkar reproduktionen på flera olika sätt, vilket aldrig konstaterats hos björnar tidigare.

Hittills har projektet producerat ca 143 publikationer uppdelat på: 43 vetenskapliga artiklar, 97 populärvetenskapliga artiklar, vetenskapliga rapporter och examensarbeten, 1 bok.

Vidare läsning

• Sammanfattande rapport från Skandinaviska björnprojektet: Ekologi och förvaltning av brunbjörnen, Ursus arctos i Skandinavien. Av Swenson J. och Sandegren F. 2000.