Del 1: Från knölpåkar till jägarnas räddning
Foto: Magnus Binnerstam/Mostphotos
Under den äldre stenåldern verkade jägarna vara ganska rädda för älgen. Att jaga älg med knölpåk var ingen hit. Senare jagades den desto mer. Allt pekar på att älgstammen i Sverige gått under om inte Svenska Jägareförbundet tagit tag i saken.
Vi startar den här resan under den äldre stenåldern (ca 40 000 – 10 000 fKr). I Europa fanns då två älgarter. Förutom vår egen älg fanns också stäppälgen i Mellaneuropa. Den hade en jättehornkrona med upp till 2,5 meters utlägg.
Från jaktsynpunkt sett betydde stäppälgen inte mycket. Den dog ut 15 000 – 10 000 år f Kr.
Till Sverige kom älgen för 10 000 år sedan främst från Danmark men kan senare även ha vandrat in från Finland.
Det verkar inte som att vår egen älg jagades särskilt mycket. Man har inte funnit speciellt många benfynd vid boplatser från äldre stenåldern. En teori är att urtidsjägarna helt enkelt hade för dåliga vapen och dessutom var lite rädda för den.
Idag kan vi kanske tycka att det låter aningen löjligt men det kan också vara så att älgen på den tiden hade ett helt annat beteendemönster.
Det var kanske inte så tacksamt att försöka sig på att jaga en aggressiv älg med knölpåk. När den väl jagades var det med hjälp av fallgropar och enkla trampfällor eller genom att helt enkelt driva älgen mot ett stup där den ramlade ner och slog ihjäl sig.
I Danmark har man även hittat en del älgskelett innehållande spjutspetsar.
Viktigaste bytesdjuret
 Älgskulptur i sten från yngre stenåldern. (Ur boken "Älgen" utgiven av Svenska Jägareförbundet) |
Under mellersta och yngre stenåldern och fram till bronsåldern blev den nordiska älgen vid sidan av renen det viktigaste bytesdjuret. Jaktmetoderna var fortfarande främst fallgropar och utför stupet. Den senare metoden användes ända in på 1700-talet.
Senare uppfanns också snöskor och skidor som fick stor betydelse för älgjakten. Man förföljde helt enkelt älgarna på skarsnö.
Alla dessa fångstmetoder var oerhört grymma, metoder som vi idag anser fullständigt förkastliga.
Varierande älgstam
Historiskt sett har antalet älgar varierat betydligt. Under medeltiden fram till början av 1700-talet fanns hårda restriktioner och till och med hot om dödsstraff. Trots detta förekom en omfattande tjuvjakt. Tillgången på älg varierade lokalt men restriktionerna verkade ändå ha viss effekt, det fanns älg i hela Sverige, lokalt till och med ganska goda stammar.
Men under 1700-talet lättade restriktionerna vilket var början till det stora dråpslaget mot den svenska älgstammen. Det är till exempel tveksamt om Carl von Linné som reste genom landet i mitten av 1700-talet någonsin såg en frilevande älg. I hans resebeskrivningar hittar man inget om några älgmöten.
En kungörelse utgavs 1767 där det framgår att älgstammen decimerats mycket kraftigt och att det fanns risk för utrotning. Nya restriktioner infördes för allmogen.
Gustaf III - Bye bye älgen
Sen kom Gustaf III.
Den 21 februari 1789 släppte han, i en förordning, jakten fri.
Den svenske bonden fick då samma rätt som adeln att jaga på sin egen mark. Det var det fullständiga dråpslaget mot den redan då svaga, svenska älgstammen.
Ett sedan sekler uppdämt jaktbehov fick sitt utlopp.
För att sedan försöka öka älgtillgången under 1800-talet infördes då och då totalförbud mot jakt. Dessa gällde periodvis i hela landet och under senare delen av seklet i vissa län. Men älgstammens återhämtning efter ett totalförbud var inte bestående. När jakt blev tillåten igen urartade den och stammen sjönk åter i botten.
En av de stora anledningarna till att Svenska Jägareförbundet bildades 1830 var att älgen i stort sett var utrotad i landet. Det gällde även flera andra viltarter, bland annat rådjur och kronhjort.
Vid den här tiden fanns det enligt vad man tror bara runt 200 älgar kvar i Sverige.
Falk och Jägareförbundet räddade älgstammen
Efter ett tioårigt jaktförbud som överjägmästaren i Värmland, Herman Falk. lyckades få igenom 1825 såg det dock ut som att älgstammen skulle överleva.
Men när förbudstiden var slut 1836 utbröt i stort sett krig mot älgarna. Svenska Jägareförbundet fick in skräckrapporter från flera län. Förbundet agerade snabbt och begärde ändring av jaktstadgan. Samtidigt uppvaktade Herman Falk kungen om samma sak.
Det resulterade i att vinterjakten förbjöds. Den grymma jakten på skarsnö var nu förbi. Älgjakttiden blev istället 1 augusti – 30 november.
Den svenska älgstammen började återhämta sig. Och detta tack vare Svenska Jägareförbundet och Herman Falk.
Men tillfrisknandet gick långsamt.
Fortsättning följer....
Av Madeleine Lewander
Källor:
Älgen - Näring och miljö - Jakt och vård (Svenska Jägareförbundet)
Älgen - Djuret skötseln och jakten (Svenska Jägareförbundet)
Älgen, jakten, jägaren (Svenska Jägareförbundet)