Seminariet inleddes av moderator Henrik Ekman med en skrämmande faktaredovisning. De senaste 15 åren har svenska barn halverat antalet skogsbesök och vi ser idag den första generationen utan mor- och farföräldrar på landet växa upp. Den generationen ska snart styra landet men de har aldrig klappat en ko, plockat blåbär eller metat en mört. Det är därför denna fråga är så viktig för jägarna och Jägareförbundet. Ska vi få förståelse och respekt för vår livsstil och nyttjandet av naturen i framtiden måste vi också få ut de som ska bestämma i skog och mark. Har man plockat ett blåbär, en kantarell eller metat upp en abborre så har man också skördat av naturens överflöd och förstått att det i grunden inte är någon skillnad på skörd av spannmål, skog, vilt eller bär och svamp.

I panelen satt företrädare för samtliga partier och de var alla inledningsvis överens om att skogen fortfarande är densamma, det är människorna som förändras med tilltagande urbanisering och disneyfiering. Många upplever idag hellre naturen i soffan framför ett naturprogram på tv än ute i spenaten där det kan bli både blött om fötterna och myggbett på benen. Media är inte heller oskyldiga till rädslan för naturen när man årligen, inför semestern, tar chansen att varna för ”mördarfästingar”, ”dödsmaskar” och de fasansfulla vargarna och vildsvinen.

Panelen var också rörande överens om att grunden till att skogen blivit läskig för svenskarna är kunskapsbrist. Bengt-Anders Johansson (M) och Irene Oscarsson (KD) betonade särskilt de ideella organisationernas betydelse och roll. Jägareförbundet och andra ”gröna” organisationer måste nu ta ansvar och få resurser för att hjälpa och guida folket tillbaka ut i skogen. Tina Ehn (MP) hade kanske den mest visionära lösningen på problemet när hon lanserade idéen om kunskapsturism. Kanske går det i framtiden att faktiskt tjäna pengar på att lära stadsbor om vår natur och hålla dem i handen när de ska lämna asfalten?

Isak From (S) var mycket tydlig i sin analys. Ska skogsbruket, jägarna och landsbygdsbefolkningen i framtiden fortsätta att nyttja naturen så vilar det ett tungt ansvar på våra axlar. Då måste vi också verkligen bemöda oss om att få ut vanligt folk i skogen och öppet visa vad det är vi pysslar med. Ingen annan än vi själva kommer att göra det åt oss. Isak passade också på att kritisera det politiska etablissemanget för att man varit för dåliga på att omsätta den ”Friluftsproposition” som antogs av Riksdagen för drygt ett år sedan i verklighet. Kanske är det faktiskt lika viktigt för folkhälsan att få ut svensken i skogen som att få dem att idrotta? Då kanske också friluftslivet ska ha samma stöd från staten i form av bidrag och stimulans som idrottsrörelsen har.

Debatten på seminariet var stundtals livlig och Magnus Kindbom (C) avslutade med att be alla inblandade i vargdebatter, skogsdebatter och andra infekterade ”stad mot land konflikter” om sans och balans. Ingen stockholmare kommer att lyssna på någon som kallar dem för 08:a eller asfaltsbarn, lika lite som någon landsbygdsbo vill visa upp sin skog för någon som kallar en varghatare eller mördare.

Seminariet avslutades med en kärnfull analys av Irene Oscarsson där hon särskilt framhöll älgjaktens betydelse för folkhälsan och den stressade nutidsmänniskan. ”Underskatta inte värdet av att 300 000 svenskar varje höst ägnar minst en vecka åt att sitta på en stubbe, med avstängd mobil, och hålla käften samt stirra på träd”.

Efter det lyckade seminariet anordnades en viltbuffé där man bland annat kunde äta rökt björn och vildsvin. Lovorden haglade över Jägareförbundet för det initiativ man tagit i och med seminariet och Naturvårdsverket utlovade också att utnämna 2013 till ”Uteåret”. Nu ska Svensson ut i skogen – och det är Jägareförbundet som leder lämmeltåget.

Länsföreningen på Gotland arrangerad simulatorskytte under måndag – torsdag och att det var mycket populärt att komma in och skjuta- både de som var jägare och de som aldrig provat förut. Och många nya medlemmar blev det. Tack till de i länsföreningen som ställde upp och arrangerade skyttet!

Text och Foto: Daniel Ligné