Rödlistan är ett instrument för att visa på arternas utveckling och för att indikera vilka arter som kan kräva hänsyn eller extra uppmärksamhet. Listan innehåller sex olika steg. Från nationellt utdöd, akut hotad, starkt hotad, sårbar, nära hotad till livskraftig. Minskar stammen utifrån vissa kriterier så förs djurarten upp på listan. På samma sätt flyttas bedömningen ned när arten växer.

En art som flyttas ned i listan 2015 är vargen. Eftersom stammen ökat har Artdatabanken flyttat ned klassificeringen från starkt hotad till sårbar. När det gäller björn, som nu flyttas upp på listan så har Sverige idag drygt dubbelt så många björnar som den fastställda miniminivån på 1400 individer.

– Det är inget dramatiskt med detta. Samhället har velat minska björn och lodjursstammarna, det finns tydligt beskrivet i såväl nationella som regionala förvaltningsplaner. I delar av landet, främst renskötselområdet i Jämtland och Norrbotten, har man därför intensifierat såväl skydds- som licensjakten på dessa två arter. Effekten har blivit att stammarna har minskat. Men varken lodjurs- eller björnstammen är hotad. Så ska man inte läsa rödlistan. Istället visar rödlistan att förvaltningen av rovdjuren börjar fungera, säger Daniel Ligné.

Gunnar Glöersen, som är Svenska Jägareförbundets rovdjursansvarige, betonar att rödlistan också har brister.

– Om en population växer väldigt snabbt och når rekordhöga nivåer och därefter minskar så kan arten hamna på rödlistan, även om antalet djur är fler än snittet de senaste decennierna. Man ska också vara medveten om att kriterierna egentligen är framtagna för uppskattning på global nivå, inte på nationell nivå.
Han påpekar också att Naturvårdsverket rapporterat referensvärden (gynnsam bevarandestatus) för arterna till EU kommissionen. Antalet björnar, vargar och lodjur ligger väl över den för förvaltningen viktiga nivån för alla tre arterna.

  
Gunnar Glöersen och Daniel Ligné.